Fridas bok/Svartsjukans demon

Svartsjukans demon

Ur sångsamlingen Fridas bok från 1922. På Wikipedia finns en artikel om Fridas bok.

27. Svartsjukans demon.

(Vid en offentlig tillställning har vivören Hasse Brickman (musketören) hjälpt Frida på med en kappa. Frida fällde sedan något yttrande om, att »han förefaller rar i alla fall». Detta grodde länge uti honom innan explosionen en eftermiddag inträffade i Fridas bostad. Det otäcka hånskratt, han uppsände, var icke hans eget, utan troligen hämtat ur någon bok.)

»Säg, varför mumlar du ständigt
och suckar du så eländigt?»

Åh, ingenting för fröken att taga sig illa vid!
Hon säkert gladare sällskap får om någon liten tid,
och mera elegans vid sin sida.
Haha!
Jag skrattar så sardoniskt åt Frida.
Haha!

Men kunde jag en lättnad åt henne bereda,
jag gärna gick och grumlade vår lilla klara vik.
Det bubblade ett ögonblick, snart blev det lugn och reda
bland vågorna, som frasade en sakta gravmusik.
Ej böljan mer sig väldig bröt.
En halmhatt på det blanka flöt.
På strandens sten
ett litet brev man hitta se’n
när några dagar farit:
»Hav tack för vad som varit!»

»Så hemskt du börjar att skämta!
Jag får visst min syster hämta . . .!»

Åh, kalla det ej hemskt, vad jag talade stilla nyss.
En kvinna tröstande gåvan får i form utav en kyss.
En gentleman nog gärna sig lånar.
Haha!
Jag skrattar så sardoniskt och hånar.
Haha!

Men medan hopen ropar förvirrad och draggar,
och snipors ränder virvla uti vattenbrynet grå,
en kvinna — nämner inga namn! — får känna ångerns taggar,
men blott en stund, ty utanför en gentleman ses gå.
Men när min hand, så blek, är fast
i sävens rot — en rosen kvast
får kvinnans hand!
Hon griper den vid rodnads brand. —
Kring mig, som ej kan tänka,
små glada löjor blänka.

»Jag trycker fingret i örat,
så jag ej mera kan höra’t!»

För all den del! Men lämna den ringaste springa kvar,
så hon får lyss till det glada sus, som gravens tårpil har.
Ej kärlek nämns på stenen med bården.
Haha!
Ty »sångarbröder uppreste vården».
Haha!

Det är en plats, så stilla, där blänkande grönskan
hörs rassla kallt i höstetid, när bladet brandgult far.
Den lilla finken ovanför har länge närt en önskan
att svinga sig till Nilens land, där han en älskling har,
men kvittrar: »Jag vill bo hos dig
en liten tid. Så bitterlig
du grovs i mull.
I mull, i mull för kärleks skull . . .
Men sov i jorden bara.
Nu finnes ingen fara!»

»Och detta blott för att kappan
han häktade på i trappan!»

Jag ej så noga känner allt, vad han gjort och gör,
men gratulerar min fröken till en ståtlig »musketör»!
Jag henne ser i brudslöjan skrida.
Haha!
Jag skrattar så sardoniskt åt Frida.
Haha!
— — — — — —
Åh, gråt ej . . . Kan jag Frida en glädje bereda,
jag gärna räcker handen till försoning än en gång . . .
Jag fyller hennes blåa vas med rostigt grön reseda,
jag lyss till »Rosens doft» i kväll vid vandring, ljuv och lång.
Glöm Dödens alltför hemska bild,
jag målade av vrede vild!
Göm pärlor små!
De trilla tätt ur skrinen blå . . .
Åh, de så salta smaka . . .
Jag tager allt tillbaka!