FRIDOLIN kallade sig en studerad karl af bondestam, som återwändt till fädernas wärf, enär det syntes honom lockande att gräfwa i jorden, sedan han all sin tid blott gräft i böckerna. En följd af denna lefnadsförändring war, att han ej rätt wisste, till hwad stånd han numera borde räkna sig. Af åtskilliga skäl kom han sig ej för att wälja en maka, ehuru han hyste ganska stor böjelse för äktenskap och war i sina mest manbara år. I sitt ungkarlslifs ensamhet började han förströ sig med wisdiktning. Än besjöng han, hur han själf hade det eller haft det, än sökte han föreställa sig, hur andra ungkarlar kunde uppfatta sin belägenhet. Därwid hände det att somt wardt härskapswers, somt allmogelåt, somt åter liksom en blandning af båda delarna. Detta sistnämnda tycktes några af hans läsare särskildt illa wara, och en af dem förehöll honom en gång, att man vis diktande strängt måste söndra den folkliga tonen från den uppfostrade och förfinade. Då swarade Fridolin: “Därom kan jag ej lägga mig någon stor winning. Bonde är jag född, herre har jag warit, landtman är jag åter blifwen. Min näbb har lärt twå läten, som båda wilja göra sig hörda och som flyta ihop i sången, och jag måste sjunga efter min näbb. Låter det underligt, så kan jag ej hjälpa det. För mig är det naturligt att dikta så, och det får gälla hwad det kan.“
Om Fridolins senare öden må här blott nämnas öden må här blott nämnas, att han omsider byggdee ett lyckligt hjonelag med en fattig landtjunkers unga och angenäma efterlefwerska samt att han wardt riksdagsman och kom in i utskott.
