Melodi från 1700-talet. Noter finns i Kärleksvisan, samlade av Knut Brodin -Westin, 1958.
Frihet, min fröjd, du min gudinna.
unna mig i din skugga bo,
Ungdom och oskuld hos dig finna
lugn och ro:
kärlekens fröjder snart försvinna,
bäst de gro.
Fjärran jag sett hans falska snara,
fjärran den eld, som allt förtär;
men aldrig kan förnöjd den vara,
som är kär.
Skydda mig, Frihet, att förfara,
vad det är.
Tirsis för mig det band berömmer,
prisar den vällust kärlek ger,
av honom själv tvärtom jag drömmer
när jag ser
sinnenas oro, som han glömmer
kväva ner.
Kärlek, han säger helt betagen,
övar vårt vett fullkomligt väl;
däri jag ser mig ock bedragen
ty hans själ
yrar och drömmer hela dagen
fjolligt gräl.
När han min hy med liljan parar
och talar om min fägrings prakt,
har han ej, när den stunden varar,
hörselns makt;
men kallar, vad jag hövligt svarar,
blott förakt.
Och fast han ofta sett mig gråta
lammen, som kommit ur min vård;
fast jag begrov med ögon våta
lilla Mård,
kallar han mig, hur tycks det låta,
grym och hård.
Därför jag tror, att denna branden
kväver båd minne, mod och vett;
herden, som sjöng vid klara stranden
allt i ett,
tiger nu, sen i kärleks banden
han sig gett.
Kärlek kan sig ock man snart förbyta,
flyger så lätt som svalor små,
som säven uppå vattnet flyta
i vår å:
dem minsta år-tag sönderbryta
och nedslå.
Sist när jag satt vid aspen gröna
och knöt de mjuka blomster-blad,
hörde jag en, som för sin sköna
ljuvligt kvad
och henne att dess kärlek löna
häftigt bad.
"Ack," tänkte jag, "vad älskogs våda
har nu tänt alla herdar an;
Tirsis vill mig detsamma båda
bäst han kan."
Och när jag gick att denne skåda
var det han.
Han, som av högsta låga tänder
för mina fötter nylig låg,
honom jag nu av andra händer
fängslad såg:
kärleken så var timma vänder
deras håg.
Långt mera lust i skogen vankar
där mina får i skuggan gå,
se, hur sin mjölk av modren samkar
lammen små:
av sådan kärlek mina tankar
nöje få.
När som mitt spel om aftonstunder
härmar de ömma fåglars bröst
och väcker upp från närmsta lunder
ekos röst,
finner jag i menlösa stunder
ro och tröst.
Därför fly, kärlek med din båga.
Jag har dig för min ovän nämnt.
Gack med din flärd, din lust och plåga,
lösa skämt.
Mig har din blick, din första låga
redan skrämt.
