Den bitande blåsten sveper hård
utefter allén fram till Salshults gård
emellan insjön och skogen.
Ett småländskt landskap i höst och slask
med kråkor, som kraxa och leta mask
i fårorna efter plogen.
I sista strimman av blekröd sol
ett dussin kvinnor i huckle, kjol,
så svarta som kråkor sig samla.
Däruppe vid gården kring förstubron
där stå de och mena i dämpad ton,
de unga bredvid de gamla.
Sitt huvudkläde de jämka på
att snart inför frun på Salshult stå,
välborna Sofia Drake,
hon ensam för gården styrt och ställt,
se'n med skvadronen ligger i fält
Jon Stålhammar, hennes make.
Och ryttarhustrurna veta försann,
hon tröstar och hjälper som ingen ann'.
I dag de hit sig begivit.
Ty socknen hört om en postiljon,
som lämnat en brevsäck från major Jon;
få se vad gubbarne skrivit!
I låga salen en nigande flock
ser skyggt omkring sig. I mörkblå rock
kung Karls porträtt blickar neder.
Den nådiga frun dem till mötes går,
hon ståtligt bär sina fyrti år
och vänligt hon trugar och beder:
"Mor Brita - mor Anna, stig på! god kväll!"
Bak moderns klädning skymtar snäll
och viktig en liten flicka,
som kånkar med tidig hushållsdygd
på stånkan, rågad av gårdens brygd,
och struvor därtill på en bricka.
Så vankas det bästa: en bunt med brev,
som djupt i Litauen knekten skrev
i lägret, vid stockeldens bränder.
En hälsning till hemmet i fjärran nord
och månget rörande enkelt ord
här läses för en i sänder.
Och hustrurna lyssna, en var på sitt:
"Ack, Herre Gud!" - här de gråta stritt -
"Så'n toker!" - här åter de skratta.
Men det är tvenne, som brev ej fått:
de stå vid tröskeln och stirra blott
bekymrat ner mot dess matta.
Den ädla majorskan närmar sig nu
med plötslig blekhet de tysta tu
och viskar: "kom Elin, kom Greta!"
Den kallade följer, bävande, skrämd,
till kammaren, "unga herrns rum" benämnd -
här få sitt öde de veta.
Hon tar deras händer, hon bjuder dem tröst,
berättar - ack, själv med sviktande röst:
"Det varit ett slag därnere.
Vid Holofzin ryssen som vanligt lopp,
men det tog hårt på vår fattiga tropp;
majoren saknar där flere.
"Pistol och Hurtig jämväl däribland ...
Vi måste oss böja för Herrans hand!
Jag ock fått mitt kors att bära.
Kornetten, som alla ni hålla utav,
min gosse, den bäste som Gud mig gav,
Jan Adolf, min glädje och ära ...
"Då brevet avgick, han levde än;
men kulan har icke fåtts ut igen
och febern i såret bränner.
Nu lämnen mig litet allena här!
Så långt som uti min förmåga är,
jag hjälper er se'n, stackars vänner."
De gå. Vid en säng av vitmålat trä
nu sjunker fru Sofia på knä
och hjärtat kvider och klagar.
Här lärde hon gossen hans barndoms bön,
här sov han, rödblommig, kraftig och skön,
i flydda, lyckliga dagar.
"Min vackre, min tappre! Ske Guds behag!
Och ned över bäddens överdrag
de brännheta tårarna dugga.
"Min gosse, kanske är du re'n i hamn,
kanske jag bara sträcker min famn
emot ett minne, en skugga!"
På dörren en bultning, ivrig och kort -
hon stryker häftigt tårarna bort.
Åt folket i kväll skall hon baka
och rättarn väntar att order ta
och kokerskan också besked vill ha.
Raskt ut i livet tillbaka!
Med högburet huvud träder hon ut.
Står gubben hennes mot kulor och krut,
är hon inte sämre, hon heller.
Hon hustru är åt en karolin -
här gäller bland ängsliga visa god min,
ett föredöme det gäller.
"Friskt mod, go' vänner! Ryssen fått stryk.
Nu vända vi åter till bak och byk!
När bussarne våra fäkta,
vi också få taga uti utan krus ..."
Hon gick - och bland folket det ljöd som ett sus:
"Majorskan - ja hon är äkta!"
