G. L. Sommelius (Beppo)

Från Wikisource, det fria biblioteket.
G. L. Sommelius (Beppo).
av Birger Schöldström
Tryckt i Svenska Familj-Journalen 1883 Band 22 n:r 2 sid 33-36, Ett fosterländskt Bildergalleri, CIV

G. L. Sommelius (Beppo).


— — hem till min fosterbygd hälsa,
Att lifvet jag kunde ej frälsa.
Men äran, den räddade jag.
 Beppo-Sommelius.

Att slåss som de är ärans högsta glans,
Att dö som de, det är en vunnen krans
Af evigt grönt i häfdens tempelgårdar;
Det är ett minne, som står friskt och nytt
Ännu när tiderna deröfver flytt
Och mossan växer öfver våra vårdar.
Ur Orvar Odds sång öfver de i danska kriget
1848 fallna svenskarna.

L



yra och svärd!

Denna sammanställning öfver Theodor Körners — skaldens och hjeltens — diktverk strålar, en dubbelkonstellation, öfver mer än en annan af verldslitteraturens yppersta eller mest kända män, hvilka lika hänryckt fört svärdet i strid för hvad de ansett stort och ädelt, som de rört lyran till detta storas och ädlas förherrligande och befordrande. Vi minna endast om Horatius, Lope de Vega, Cervantes, Dante, Camoëns, Calderon, Kleist, Ugo Foscolo, Rouget de L’Isle, Körner, Rhiga, Byron, Mickiewicz, Petöfi, Paul Deroulède. Många andra skulle kunna nämnas.

Från svenska minnets himmel kastar denna dubbelkonstellation sitt rikaste skimmer öfver Beppo-Sommelius.

I Mörrums prestgård i Blekinge såg Gustaf Laurentius Sommelius dagen den 19 Oktober 1811. Hans anor voro på fädernet af en art, som gick i arf hos skalden och tog sig uttryck både i hans diktning och hans lefnad: farfadern var en både lärd och vitter man, professor och bibliotekarie vid Lunds universitet, men orolig och egen; fadern, kyrkoherden i Mörrum och Elleholm, Johan Reinhold Sommelius, hvilken i sin ungdom äfven varit (vice) bibliotekarie vid ofvan nämnda universitet, var också en man med vittra anlag och goda kunskaper, men föll mot slutet af sitt lif i en obotlig sinnessjukdom; äfven en skaldens farbroder (död för omkring tretio år sedan såsom svensk-norsk konsul i Nantes) var en högligen excentrisk man, begåfvad med jättelika kroppskrafter och ännu hjelten i en mängd hardt när sagolika berättelser från hans studenttid i Lund samt hans sedermera inträffande, fleråriga vistande i Bohuslän. Skaldens moder hette Carolina Gustafva Trägård.

Den natursköna Blekingsbygd, der skalden uppväxte, gjorde på honom ett outplånligt intryck, och bland de många vilda och dystra målningar, som förekomma i hans dikter, framskymtar då och då en leende landskapsbild, en hägring från hans barndomsnejd, der

Ängen grönskar; strida bäcken,
Som kristallen klar och kall,
Skir och genomskinlig rinner,
Hvirflande, tills den försvinner
Stupande bak videhäcken
I ett lodrätt vattenfall.

Sedan han af fadern inhemtat kunskapens grunder, inskrefs han i Malmö skola, der han tillbragte åren 1824—29, boende de första fyra hos sin rektor, professor G. R. Ahlman. År 1829 blef han student, efter att, enligt tidens sed, redan vid tretton års ålder hafva blifvit såsom så kallad novitie inskrifven i sin nation. År 1830 eller 1831 lemnade han universitetet. Hvar han de närmast följande åren vistades, är höljdt i dunkel. Att det ej var i hembygden, lär vara visst. Denna lär han aldrig i verkligheten återsett, ej häller sina föräldrar, åt hvilka också ingen enda rad i hans dikter egnats. Troligen har någon misshällighet eller missförstånd uppkommit mellan de båda besynnerliga karaktärerna, fader och son; den förre blef, såsom ofvan nämnts, under sina senaste lefnadsår fullt sinnesrubbad och den sednare kände sig tidigt vara »en ensling i den stora verldsöknen». Emellertid finna vi, att Gustaf Laurentius Sommelius 1834 inträdt i armén. Den 12 Juli samma år utnämndes han till underlöjtnant vid Elfsborgs regemente, der han den 20 Juni 1837 blef löjtnant. Härmed var hans militära befordring i Sverige ändad. Afven under sednare delen af 1830-talet vet man intet eller ytterst litet om hans yttre lefnadsförhållanden. Man vet, att han bodde här och der i Vestergötland, särskildt i Borås och Göteborg. Den förra stadens invånare, mera småstadsboar den tiden än nu, lär han, enligt gängse sägner, ibland skrämt nästan från vettet genom sitt excentriska uppförande: han sköt till måls med pistoler i sina rum, drack ur en silfverbeslagen dödskalle, och när storm och natt läto de lugna boråsarna tacka försynen, att de hade tak att krypa under, såg man »den galne löjtnanten» spränga ut på en yster häst, finnande en glädje eller ett döfningsmedel i elementens raseri. I Göteborg lär det varit bekantskapen med C. M. Ekbohrn, hvilken då utgaf tidningen Göthen, som inledde Sommelius i litteraturen. I denna tidning finna vi ock, år 1839, nummer 104, hans första kända, tryckta poem: Sång för Elfsborgs regementes jägare. Det är undertecknadt: Manfred. Då två år senare en studentkalender i Lund, Snösippan, utgafs, lemnade den forne Lundastudenten såsom sitt bidrag dit samma poem. År 1840 öppnade en hans andre farbroder, grosshandlaren Sommelius i Stockholm, för sin brorson sitt eget hem, dels i hufvudstaden, dels om somrarna å egendomen Molnsätra. Här vistades han de första åren på 1840-talet och lär 1842 gjort en utflygt till Finland, hvarom vi i poemet »Finnen» se ett litet spår.

Under dessa år var det han började såsom skald anslå allt starkare och egendomligare toner, hittills ohörda i vårt land. Såsom en äkta son af sin tid slog han upp sitt tält och lät sitt strängaspel ljuda i det liberala lägret. Det var i Aftonbladet och Freja, Beppo (så kallade han sig vanligtvis hädanefter) lemnade alla dessa praktstycken, hvilka äro kända under namnen: »Dämonerna», »Hussaren», »Kornetten», »Örlogsmannen», »Piraten», samt ett antal satirer, riktade mot dels de politiskt reaktionära (»Kupan», »Aristokraten», »Supplikanterna»), dels det då rådande militära öfversitteriet och pedanteriet (»Levern», »Hjelten»). Samtidigt lemnade han bidrag till en ny Lundakalender, Hertha, för 1842: hans mästerlige »Tambourmajoren», hvilket poem i alla våra antologier står såsom det mest karaktäristiska för Beppos skaldskap. Hvem minnes ej den vers, der han, såsom knappast ens Horace Vernet det kunnat i färger, med pennan målat den verldsberömda episoden å bryggan vid Arcôle:

Förste konsuln bar standaret
Främst — se’n gick jag, fast jag var ett
Barn, och trummade med makt.
Af hänförelsen betagen,
Slog jag marche — och efter slagen
Gardet stormade i takt.

Hans i socialt afseende i Stockholm jämnförelsevis lugna lif skulle dock få ett slut. Under sin Stockholmsvistelse inträffade ett förhållande, som hade djupt inflytande på skalden och, efter ett kort sinnesrus, sänkte honom ännu djupare i dysterhet och vemod. Det var ett kärleksförhållande, knutet med en ung flicka, upptagen som fosterdotter eller något dylikt hos en Sommelius’ slägting. Utgången blef olycklig. Man kanske skönjer densamma af Beppos »Saknaden»:

Bland lågande skyar månen går opp;
Dess dystra, blekröda sken
Glänser vemodigt. På isbergets topp
Kastar det spökskuggor re’n.

Länge jag irrat på berg och i dal,
Att eld på kinderna brann,
Se’n solen tändes i blånande sal,
Tills den bland molnen försvann.

Dock Hilda ännu ej funnit jag har!
Hvar är den hulda i qväll? .
Ej i den gulnade löfsaln hon var, .
Ej på de mosslupna fjäll.

Lyssnar hon kanske på tonernas ljud
På berget, midsommargrönt,
Der dufvan kuttrar för trånande brud
Och blir med kyssar belönt?

Så ljuft, ack, som när en älskares dröm
Om lycklig kärlek flyr hän,
Slumrar hon kanske vid böljande ström,
Skuggad af lummiga trän!

Der satt jag hos henne också en dag.
Vestan i lockarna drog,
Och hjertat, det slog fler tusende slag,
Än vakteln slår uti skog.

Ack, när från den hulda kyssar jag stal,
Var hennes motstånd så matt,
Som rosens mot Zefyr i någon dal
En vårlig, tjusande natt!

I hängifna ögat henne jag såg;
Och som ett silke, så fin,
Den mjölkhvita handen frivilligt låg
Darrande, glödhet i min.

Hilda, o, Hilda, hvi svärmar jag så?
Ej finner jag dina spår! —
Hu, årsqvälln det är, se’n aftonen då
Min lilja lades på bår!

Eller kanske rättare af sista versen i »Conrad»:

Jag kom som en stormil och afbröt din stängel,
Clarence, — och du föll, men du föll som en ängel;
Din panna var ren som narcissens, i ram
Af nattsvarta flätor; — och trots mitt lättsinne,
Som rosen i urnan du står i mitt minne,
Ljuf som en Mariebild i Notre-Dame.

Han har för öfrigt skrifvit verser till en Maria, en Emilie, en Amanda, en H—ie. Den sist nämnda, hvilken endast tyckes varit föremål för skaldens broderliga känslor, kunna vi upplysa var en stockholmsflicka, som sedan blef gift med en bekant konstnär i Finland. Och vi tro oss veta, att den Beppos gåfva, en (ring-)klocka, hvarmed ett af poemen åtföljdes, ännu af H—ie gömmes såsom en relik.

År 1846 beslöt han utgifva en samling af sina dikter, både dittills tryckta och otryckta. Denna samling är tillegnad dåvarande kronprinsen Carl, hvilkens hugstorhet och krigiska hurtighet vunnit liflig anklang hos den liksinnade Sommelius. Af ett bref från skalden synes, att den unge fursten tacksamt mottagit denna tillegnan. »Kronprinsen har, enligt bref till mig från tjenstgörande kammarherren Silfverskjöld, med nöje mottagit dedikationen», skrifver Sommelius. Samlingen var: Valmoknoppar, plockade på steppen af Beppo. Här offentliggjordes för första gången: »Tonnerre», »Grenadieren», »Conrad», »Rudolph von Wildheim» med flera. Samlingen utgafs på subskription och lär lemnat sin författare en liten inkomst, snart uppslukad af hans skulder, hvilka han, officer med den tidens så ytterst ringa lön, ytterligare förvärrat genom den skygghet och ovilja för lifvets praktiska sidor, som så ofta förekomma hos naturer, liknande honom.

Samma år utkom hans andra diktsamling hos en Göteborgsförläggare. Det var: Silhouetter, klippta i papp af doktor Dulcamara. Man finner här den längre poetiska berättelsen »Hussaren Riego» samt en andra afdelning, hvari skalden nu sjöng fullt ut det, hvarpå han förut i de liberala Stockholmstidningarna preludierat. Det var nämligen i afdelningen »Betraktelser vid ett kasernfönster af en gammal uhlan», hans satir uppnådde sin kanske högsta höjd, der oförbehållsamt lades i dagen hans afsky för allt skrymtande, småaktigt, lågtänkt, sjelfviskt och i allmänhet dåligt, som inom olika samhällsklasser mötte hans skarpa ögon, hälst i den stad, Göteborg, hvarest han kort före och under författandet af denna i vår litteratur ensam stående straffdikt vistades. Att framdraga namnen på de personer, som suttit modeller till den gamle uhlanens träffande drag och inför allmänheten fått dansa efter hans pipa eller, kanske rättare, efter hans chambrière, torde ännu vara för tidigt; men i rikets andra stad lefver ännu mer än en, som väl vet, hvilka med slående kraft porträtterades.

Vi nämnde här ofvan Beppos »skarpa ögon». Med hänsyn till dessa ögon har för författaren af dessa rader en af skaldens personliga vänner berättat följande anekdot.

Denne vän och Sommelius kommo en middag upp på restaurationen Prins Carl i Göteborg. Vid samma allmänna bord, som de, satt en sprätt, hvilken med de oförskämdaste blickar började granska de närvarande, i synnerhet bordskamraterna. Beppo besvarade hans miner med en så skarp eld i sina ögon, att den andre efter några minuter förläget lemnade bordet. Men allt fortfarande förföljde honom Beppos fixerande ögon; sprätten lemnade rummet, skalden följde efter, stillatigande, men seende, allt jämnt seende, på den andre. Denna egendomliga förföljelse gick genom tre rum ut i tamburen — först der fick det misslyckade »lejonet» vara »obesedt» och lomade skamflat sin väg.

Kort efter det Beppo utgifvit Silhouetterna begaf han sig till sin i Nantes bosatte farbroder att af honom, för hvilken han öppet erkänt sina ekonomiska bekymmer, erhålla hjälp för desamma. Besviken på detta hopp, återkom han inom kort till Sverige, och hans svårmod blef allt större. Försök att få hjälp af slägtingar i fosterlandet misslyckades, efter hvad det säges på anstiftan af hans regementschef, hvilken fattat agg till sin sjelfständige subalternofficer. Löjtnant Sommelius tog nu afsked från Elfsborgs regemente i slutet af 1847 eller början af 1848.

Emellertid stod snart halfva Europa i brand, väckt af Februarirevolutionen i Paris. Äfven till Norden, till vårt naboland Danmark, sträckte sig denna brand, och Beppo fick här en annan, sig värdigare tummelplats, än Frista hed. »Han hade velat draga klingan som Körner; på en gång sjunga och strida för en hög idé och likt Byron dö för Grekland och öfver det samma kasta sista glimtarna af den slocknande vulkaniska branden», säger en Beppos minnestecknare (Emil Key i kalendern Skandia för 1849). »Han var ju en salamandernatur, en natur, skapad att lefva i elden», tillägger samme minnestecknare. Detta är rätt uttryckt, måhända med undantag af att »strida för en idé», förutsatt, att denna idé varit skandinavismens, ty ovisst är, om den var hufvudsaken för Beppo, när han såsom frivillig inträdde i danska härens led. Han var troligtvis öfvermätt på ett lif, som för honom ej varit stort annat, än en kedja af bittra qval och bekymmer, omvexlande med vilda förströelseförsök. En krigares lott hade han valt och en krigares död ville han ljuta. Han hade ju sjungit:

Jag kysser dig, blixtrande klinga:
På valplatsen skola vi svinga
I ringdans, du, döden och jag!
Så trogen i glädje och smärta,
Jag trycker dig tätt till mitt hjerta,
Min fästmö i envig och slag!

Ej makt gaf mig ödets gudinna,
Ej skatter, och till älskarinna,
O sköldmö, hon gaf mig blott dig!
Men rosorna, som skulle smycka
Din brudkrans, de, liksom min lycka,
Slå ut blott och blomma i krig!

Och han hade ju förutsagt:

Marsch, framåt! Fast hjertat förblöder . . .
Om någon af er, fosterbröder,
Går fri, enligt parcernas lag,
Så hem till min fosterbygd hälsa:
Att lifvet jag kunde ej frälsa,
Men äran, den räddade jag!

Förutsägelsen uppfylldes redan den 5 Juni 1848. I affären vid Dybböl nämnde dag segnade löjtnant Sommelius, efter lysande prof på tapperhet och betäckt af djupa sår, deribland af en gevärskula i hufvudet, till marken; upptagen, drog han under transporten till det preussiska fältlazarettet sin sista suck. »En död som en lyrisk sång, kort och omätlig som Marseljäsen!»

Minnesrunor ristades öfver den på Rotas sängar bäddade krigarebarden: på prosa af Emil Key (som ofvan sagts, i kalendern Skandia) och Crusenstolpe (i kalendern Nordstjernan), på vers af Ridderstad (Dödsrunor) och Herman Bjursten (i Jönköpingsbladet 1848, nummer 46). Sedermera har C. Eichhorn i ett företal till Beppo-Sommelius’ Samlade dikter (Stockholm 1867) lemnat en väl skrifven framställning af hans skaldskap och dess betydelse för svenska litteraturen.

En skald, sådan som Sommelius var, kan dö på slagfältet, men dör aldrig såsom ledamot af Svenska akademien, anmärkte, vid anmälandet af Beppos samlade dikter, en sådan litterär domare som Viktor Rydberg. De väsendtliga egenskaper, —- tillade han — som utgöra skaldenaturen — inbillningskraft och känsla — ägde Beppo-Sommelius i sådant mått, att han förbisåg, ja, föraktade, den nödiga bisak, som han ironiskt benämnde »den städade stilen och smaken». Men med allt detta är skalden Beppos inbillningskraft så titanisk, hans flygt så hög och djerf, hans färger så dystert glödande, hans känsla så sjudande, att han hänför och rycker med sig till och med sådana läsare, som, innan de gjort hans bekantskap, ansett en felfri och fulländad form såsom det oundgängliga vilkoret för njutningen af konstskapelser. Intränger man djupare i väsendet af Sommelii skaldskap, torde man emellertid finna, att det äger en fri och riktigt träffande instinkt till och med för detta förakt för det afglattade och slipade. Hans poetiska ådra brusar fram, som en öfver fjällarnas branter nedfrustande elf, hvilken icke låter kristallisera sig till is, icke låter binda sig till något fast och plastiskt gestaltadt. Men vattenfallet, upplöst i idel droppar, har sin form ändå, och just den, som bäst motsvarar den brusande, otyglade kraft, som utgör dess väsen.

En af de för Sommelii skaldskap allra mest betecknande af hans dikter är »Dämonerna». Ämnet är här, likasom så ofta af skalden, hemtadt från Napoleon I:s krig.

Dämonerna kallades ett regemente, hvari Napoleon förenat alla Italiens oduglingar, de oförbätterliga sönerna af goda familjer, missdådare från förnäma verlden, till ett regemente, under en öfverste Eugènes befäl, och hvilket regemente man kunde anse för en massa af dämoner. Dessa krigare, som nästan alla för sin vilda tapperhet voro prydda med ordnar, hade till och med bestulit Gud sjelf. Än utdrucko de det för lazaretterna bestämda vinet, än begingo de andra oordningar, ja, en gång plundrade de till och med liqvidationskommissariens kassa; men å andra sidan visade de också ett ädelmod utan like. Döende, anförtrodde en engelsk kapten en »dämon», som gifvit honom dödshugget, sin hustru och sina barn, hvilka befunno sig i närmaste by — och »dämonen» skyndade straxt dit samt delade ett helt år sin sold med dem. På återtåget från Ryssland åtog sig en annan »dämon» en sin kamrat, som blifvit träffad af en kula i bröstet, och förde honom på sin häst, ända till dess han sjelf blef nedstött.

Hela poemet är likt en vild, blodig dröm, hvari skalden, framställande sig under sin signatur Manfred, tyckes låta värfva sig att inträda i dämonernas legion af en bland dess veteraner.

Hvarför skall ditt hjerta blöda
För en qvinna, för den döda?
Skölj med vin ur tankarna
Alla minnen af Lauretta . . .

säger dämonen, tilläggande:

Drick, gref Manfred, qvalen kufva!
Dränk din hjertsorg i de ljufva,
Gnistrande pokalerna!
Drick, o Manfred! Du skall känna,
att — corpo di Baccho! — denna
saft är Christi Lacrima!

Glöm Venezia la bella!
Hör på korkarna, som smälla
Ur champagne-buteljerna!
Lyssna till de vilda, unga
Krigskamraterna, som sjunga:
Viva la bataglia!

Af Beppo-Sommelius finnes intet porträtt bevaradt[1] mer än det af Crusenstolpes mästarehand med pennan uppdragna:

»Han dväljdes under en föga bländande yta. Det var endast rörligheten i hans väsende och lågan i hans mörkblå ögon, ömsom gnistrande och svårmodig, men alltid bjert, som röjde Apollosonen.»

Öfver hjeltegrafven i den nordschleswigska jorden sväfvar svenska skaldekonstens genius och hviskar, ett sakta eko:

Vakna, Manfred! Tiden lider!
Morgonsoln oss nya strider
Ger och ökar minnena:
Unga dagen skall dig skänka,
Friska lagrar, blodbestänkta,
Blanka hederskorsena!

Birger Schöldström.


  1. De i kalendern Svea och antologien Svea förekommande porträtt af G. L. Sommelius äro blott fantasibilder.