Gamla brev/16
| ← XV. |
|
XVII. → |
XVI.
När jag uttalat dessa ord, hörde jag på ett
besynnerligt sätt, att det blev tyst omkring mig.
Jag kunde på en lång stund icke se upp, satt
endast och väntade på, att något skulle komma,
något, som avbröt denna ohyggliga tystnad. Jag
kände endast en besynnerlig trötthet, som
förlamade hela min varelse, och jag minns, att
jag tänkte på, att jag någonstädes läst, hur ett
slags mattighet plägar överfalla vissa
brottslingar, sedan de utfört ett dåd, varpå de länge
ruvat.
Då kände jag en hand på min axel, och jag hörde Kristian säga:
»Stackars vän!»
Jag hörde så att säga endast med mina yttre sinnen dessa ord uttalas. Deras mening blev mig icke klar, lika litet som jag kunde fatta, att den man, till vilken jag talat, deltog i min sorg eller ens någonsin hade varit min vän.
Jag hörde honom säga mig farväl och gå, och jag tror, att han gick, därför att jag bad att få vara ensam.
När han gått, satt jag länge i tankar, och för första gången, sedan min hustru dött, erfor jag den lättnad, som ligger i att kunna gråta.