Som gevärsrop och patruller
mellan passena — så fuller gå örfilarna,
liksom skiljemynt, emellan
pryglen och den svarta fällen, i kasernerna.
Dock jag ännu ej hängt läppen
för ett nyp af hasselkäppen; och för rappena
misste jag af vana ledan —
skrämseln borttog brännvin, — svedan ekepinnarna!
Stundom brast väl tålamodet —
jämte sinnet — kokte blodet uti ådrorna,
när ett barn till fänrik nöp mig
uti örat — för jag söp mig full på krogarna;
Och höll tal om nykterheten,
och den måttliga dieten! liksom magarna,
stort på bytet just förlora
mellan halfvan och de stora Wieselgrenarna!
Och en ilsken kruka läste
böner öfver mig — och snäste, sent och bittida,
för ett damkorn på bandtleret,
och en rispa i geväret, eller plåtarna;
Och en andryg grefve trängde
genom rotarna — och blängde på persedlarna, —
der vi uti högtidskläder,
stodo skönt — och slöko väder på paraderna!
Och han pratade om skammen
för en knekt af gamla stammen, de der lexorna,
lagom nog till själanäring
åt rekryter och beväring under rasterna!
Men på fullväxt folk det gagnar
ungefär, som smörja vagnar in med ättika;
som att vatten slå på gåsen,
eller hälla uti påsen — bäska dropparna!
Ägde man blott makt att taga
sju för tu — och strafflöst draga folk vid näsorna;
och så fick i fred pantsätta
för en sup, de der honnetta hedersordena;
Och man kunde se'n föetära,
såsom brännvinsbröd sin ära — de uppbyggliga,
höga, svassande och lärda
talen om den vore värda tobakspengarna!
Nu på båten jag esprit'en
för en hacka ger och pli'en — och åt fannoma
drage hela ambitionen,
ökar den ej dagportionen och stickstyfrarna!
Och ej heller — fan regera
mig! — jag tänkt på någondera! — Nej, jag tackar jag, —
ingen låter mig förskräcka
af en kötted till att sträcka sönder vristerna.
Men i morgon — kan man tänka!
som en lysmask, skall jag blänka bakom trummorna!
Hvilket skimrande elände?
Kneckten sig mot väggen vände — och slöt ögonen!
