Gefftaslusta
|
Ve Monkfors fanns en kôlpojk di kall’ Lôrka.
Dä va en gammel slarv, som intnô orka;
te mästersvänn han allri dôgt te ta,
men sup’ å tugge tobback kunn’ han bra.
En gang te bruksförvaltern på kantore
han kom å slog så opp sin käfft den store:
"Dä står så te, att gefft’ mej ha ja’ tänkt
mä Britt, som tjäner när Ellvaktar-Bängt."
Förvaltern sa: "Du ä en kop, din stacker!
Te sörj’ för hustru ä du mej jusst vacker;
du töcker, löna ä ôt dej för stor,
jämt ti reksdaler å så två par skor."
Men Lôrka sa: "Gull söt’ han, var beskeli
å lôtt mej gefft’mej, ällers blir ja’ veli;
dä kan fôll var’, att int ja’ tjäner mö’,
men utta Britt ja’ kan int leev’äll dö."
Förvaltern sa: "Lôtt bli’a, ska din stôlle
få ett stopp brännvinn å en tobbacks-rôlle."
Då drog han opp te öra munngipaan:
"Ja, får ja’dä, så gir ja’ henn’allt fan."