Genom Canada/Kap. 11
| ← Kap. 10 |
|
Kap. 12 → |
Det bar nu af vidare norrut till en stad vid namn Wetaskiwin. I staden skulle man just då lägga grundstenen till ett skolhus, och stadens myndigheter sände bud ned till stationen för att bedja mig komma dit och hålla något tal. Man hade med beräkning därpå bestämt tiden för grundstensläggningen. Jag måste dock ursäkta mig. Efter järnvägsresan skulle jag ju åka skjuts 6 eng. mil till den svenska missionskyrkan och där predika på kvällen, och det var mer än nog för en dag. Här är en stor svensk koloni. Den har en rätt treflig kyrka och ett nybyggdt pastorsboställe, som jag dock hoppas blifvit tillbyggdt med en förstugukvist, sedan jag var där.
I Wetaskiwin höll jag två predikningar på söndagen den 21, en ute på landet och en i staden. På landet höllo vi till i en park i närheten af kyrkan. Platsen var förträfflig och vädret var härligt. Före predikan anordnade jag ett folkmöte, där jag uppmanade de närvarande att yttra sig om sin ställning. Många begärde äfven ordet. De talade kort och redigt och på sak. Somliga hade invandrat dit från Sverige, andra från Förenta Staterna. En stor del af dem voro norrländingar. Somliga hade förut varit landtbrukare, andra hade varit arbetare. Nu voro de alla landtbrukare. Och alla med en mun förklarade, att de här hade vunnit en god bärgning, sådan som de aldrig, enligt hvad de trodde, hade kunnat vinna i Sverige eller Förenta Staterna. Men att de i början hade haft stora svårigheter att öfvervinna, emedan de voro de första nybyggarne i denna bygd, det förtego de icke. Nu voro dock svårigheterna öfvervunna, nu voro de välbärgade och nöjda. Och de som nu komme efter dem till dessa trakter, de hade det oändligt mycket lättare, än hvad de själfva haft, ty nu funnes vägar, nu funnes grannar, nu funnes skolor o. s. v. Dock tycktes de vara ense därom, att den, som har det någorlunda bra i det gamla landet, bör stanna där han är, och framför allt att lättingar icke böra tänka på Amerika. Af intresse var det äfven att höra, hur den ene med den andre tänkte med kärlek på »det gamla landet» och längtade att en gång få »gå hem och se det». En och annan, som jag enskildt talade med, sade sig icke kunna trifvas utan önskade att, om möjligt, bli i tillfälle att flytta åter till Sverige, ehuru han här i ekonomiskt afseende hade det bra.
 Macleod. Se texten här nedan. |
Från Wetaskiwin återvände jag till Calgary där jag predikade den 22. Följande morgon for jag vidare västerut. Och nu bar det af västerut och ut ur Alberta in i British Columbia. Men innan jag lämnar de gränslösa hvetedistrikten och gräsfälten, skall jag här presentera en liten stad i västern. Den är mycket karaktäristisk. Läsaren ser den här ofvan. Men jag bör knappt omtala stadens namn. Ty om någon kommer dit om 10 år, finner han till äfventyrs en stor stad med kolossala hus, banker, hotell och bostadspalats och då säger han, att jag har ljugit. När en man i Amerika bygger ett skjul, så ser han i andanom ett stort slott, och mången, som det första året bodde i jordkula, bor det tionde året i palats. Staden heter emellertid Macleod och ligger i Alberta.
Bland svenskar, som jag gjorde bekantskap med i Wetaskiwin, var en vid namn Claes H. Swanson. På sid. 81 kan läsaren se hans farm. Huru han kommit sig för så långt, det skall jag låta honom själf berätta. Han skrifver:
»Jag emigrerade från Huskvarna, Sverige, 1881 till Förenta Staterna, vistades uti Woburn, Mass., i 12 år, arbetade i ett gjuteri men blef nedbruten till min kroppsliga hälsa. På denna plats blef jag omvänd till Gud 1882. Jag trifdes väl där bland Guds barn, men sjuk, som jag var, lade jag fram min sak för Gud och fick visst för mig, att jag borde byta om klimat och vistas uti fria luften. Då skulle ju farmarelifvet passa bäst, och som det kom till min kännedom, att nordvästra Canada var öppet för nybyggare, så att man kunde få 160 acres land för blott 10 dollars, så beslöt jag mig att fara dit och se mig omkring. Jag erhöll fri resa ända från Montreal eller nära 3,000 eng. mil. Det var ju riktigt liberalt, men det var ock enda vägen att få någon att fara hit upp, ty här var just som en ödemark på den tiden.»
»Jag anlände till Wetaskiwin i april 1893. Vi voro 22 stycken i sällskap, alla svenskar, de flesta af oss på Jesus troende. Första vintern hjälptes vi åt och körde timmer. Följande sommar byggde vi nuvarande missionskyrka, som står till heder för vårt skandinaviska folk här på platsen. Under vårt första nybyggarelif måste många af oss genomgå ganska stora svårigheter, såsom att bo i jordkulor, att vara fattig på både penningar, mat och kläder m. m. Men en god sak var, att här fanns så godt om harar, att man kunde gå ut ett par timmar och skjuta 40—50 stycken. Det gick till på så vis, att man gick till skogen till en plats, där det fanns kullblåsta träd, som lågo kors och tvärs. Man klef upp på ett af dem och hoppade till, så att träden skakade. Då kunde det hoppa ut ett helt dussin harar på en gång, och man behöfde bara stå still och skjuta dem allihop o. s. v. Första vintern sedan vi hade bärgat vår skörd, måste vi skyffla undan snön på marken och breda ut säden där samt tröska den med slaga, såsom de gjorde i Sverige. Men vi tröttnade snart på detta. Jag gjorde en inbetalning på 400 dollars och köpte en 12 hästkrafters tröskmaskin. Som jag aldrig har varit farmare, förr än jag kom hit, så hade jag aldrig sett någon tröskmaskin eller själfbindare eller några andra farmaremaskiner. Det gjorde mig därför ett stort hufvudbry att kunna sköta den. När den kom på järnvägen till Wetaskiwin, trodde jag, att det var en cirkusvagn, men aldrig att det var någon tröskmaskin. Dock — jag lärde mig snart att sköta den. Jag har varit ute i sju höstar och tröskat för mina grannar och tröskat ända till 3,000 bushels om dagen.»
 Se sid. 87. |
»Aldrig hade vi sett några indianer, förrän vi kommo hit, men här kommo de till vårt hus. Min hustru var rädd, så att hon ville låsa dörren. Men jag fann snart ut, hvad de ville. Indianen stack sina fingrar i munnen och började tugga, och då trodde jag, att han var hungrig, och det var äfven så. Vi gåfvo honom att äta och sedan gick han, och vi blefvo snart vänner äfven med indianerna. De äro ej svåra att umgås med, blott man visar dem vänlighet.»
»Den första tiden funnos ej vägar, ej broar öfver bäckar och åar, utan vi måste vada öfver dem. Första våren var det några af oss, som hade gått öfver Battel River, innan isen bräckt upp. Så kom det varmt solsken och varmt väder. Snön smälte och isen gick upp och det blef så mycket vatten, så att de, som voro på andra sidan, ej kunde komma öfver på nio dagar, utan vi måste kasta brödkakor m. m. öfver till dem, så att de fingo något att äta o. s. v.»
»I staden Wetaskiwin var blott en handelsbod, några skjul, ett hotell och stationshuset. Nu finns där åtta hotell, öfver ett dussin handelsbodar af alla slag, tre banker, skolor (en skola, som kostat 30,000 dollars), sju kyrkor, men tyvärr äfven sju krogar. En del ägas af svenskar. Nu finnas äfven vägar och broar. Det var flera, som dränkte både sig och hästar vid försök att vada öfver. Äfven jag själf var i fara ett par gånger, men blef bevarad. Många af vårt skandinaviska folk ha kommit hit med litet eller intet, men sitta nu välbärgade och detta har skett med ihärdigt arbete.»
»Till sist vill jag säga, hvad jag själf hade, när jag började mitt nybyggarelif. Det var inalles 1,500 dollars, och då hjälpte jag min granne med en del däraf. Jag måste lega för mycket, af hvad jag skulle hafva gjordt på farmen, såsom husbygge och snickring m. m. Penningarna gingo därför snart. Men i dag har jag ett godt hem för mig och familjen och af Herren har det skett. Jag äger 720 acres land, 50 nötkreatur, 15 hästar, 75 svin, alla behöfliga farmmaskiner och redskap till ett värde af mellan 15—20 tusen dollars. Min skuld på det hela är 800 dollars. Detta bevisar, att arbetsamhet och ihållighet med Guds välsignelse kan bringa en framåt.»