Genom Canada/Kap. 2
| ← Kap. 1 |
|
Kap. 3 → |
Men jag återvänder till Hellig Olav. Den är byggd år 1902 och är fullkomligt modern. Den är 153 meter (515 fot) lång, 17½ meter (58 fot) bred, har dubbla bottnar utefter hela längden och är indelad i många af hvarandra oberoende, vattentäta rum, har en maskin om 8,000 hästkrafter och gör 15—16 knops fart.
Allt är inrättadt med så stor bekvämlighet som möjligt. Båten är byggd i England och har kostat omkring fem millioner kronor. För det priset bör man också få något. All belysning sker genom elektriska ljus i alla klasser och hytter och salar. I första klassens hytter på öfre däck finnes bredvid ringledningen telefonlur, så att betjäningen icke behöfver springa upp till hytten, när man ringt, utan genast genom telefon kan få veta, hvad man vill.
Hellig Olav har ett mycket stort antal hytter för tredje klassens passagerare. På sid. 10 ser läsaren, huru en sådan ser ut. Anordningarna i öfrigt äro äfven sådana, att jag öfverallt bland dess passagerare hörde belåtenhet uttalas. En riktigt omdömesgill person var predikanten Vincentius från Mönsterås, som nu reste tillbaka till Amerika med hustru och sex barn. Han var tredje klass passagerare och hade en stor hytt. Och han var mycket belåten. Själf vistades jag ju också mycket i tredje klassen. I allmänhet måste hvarje klass' passagerare hålla sig inom sitt område, men jag hade på särskild framställning fått bolagsstyrelsens skriftliga medgifvande att vistas ungefär, hvar jag ville, för att predika Guds ord. Och jag var därför i tillfälle att se, huru det var.
Hurudan maten är i tredje klass, torde läsaren finna af följande matsedlar, tagna ur högen:
En söndag: Frukost: Smörgås med pålägg, fiskbullar, kaffe. Middag: Soppa med makaroni, oxbringa med sås och potatis. Kvällsvard: Smörgås med pålägg, ragout, te.
En torsdag: Frukost: Smörgås med pålägg, kalfkött med ris, kaffe. Middag: Köttsoppa med kål eller ris, färskt kött med pepparrotsås och potatis. Kvällsvard: Smörgås med pålägg, lamkött med bruna bönor, te.
 Tredje klass matsal på Hellig Olav. |
Till hvarje måltid hör godt råg- och hvetebröd. Hvarje dag kl. 3 e. m. serveras kaffe med bröd. Kl. 10—3 hafresoppa och mjölk för sjuka och för barn.
Af matsalen i tredje klass ser läsaren en bild på denna sida. För snyggheten finnes inom samma klass utom tvättställ m. m. äfven badrum, fem till antalet.
Kaptenen var en synnerligen älskvärd och angenäm man, tämligen ung. De öfriga officerarne om bord voro också mycket hyggliga. Skulle någon af de underordnade gifva anledning till befogade klagomål, så är jag viss, att den förfördelade kan påräkna ögonblicklig rättelse, om han vänder sig till befälet. Men hvad ingen kapten och inga anordningar kunna hjälpa, det är den ohyggliga sjösjukan. När den kommer på och passagerarne börja kräkas öfver hvarandra, då hjälper ingenting annat än tålamod.
Det är ett intressant kapitel att studera folklifvet på en sådan här båt. Här resa hela familjer, som gå okända öden till mötes. De hafva sålt allt sitt i fäderneslandet och hoppas nu att få det bättre i Amerika. Här resa hustrur med barn. Deras män ha rest några månader eller år förut, de ha kommit sig för i det nya landet och hämta nu de sina till sig. Dessa äro ett stort antal, och att hustrurna äro glada att nu få återförenas med sina män och få igen pappa åt sina barn, det är naturligt. Till dessa hörde en ung norsk fru med två älskliga små barn. En annan fru (judinna), som jag talade med, hade med sig sju barn, det äldsta 11 år, det yngsta 5 månader. Hon var ryska. Hennes man var skräddare och hade kommit sig så pass för i Amerika, att han förtjänade 15 dollars i veckan. Man tänke sig, hvad det vill säga för en hustru att med en sådan skara barn ensam, utan hjälp, göra en sådan resa. Men »det måste gå», sade hon. Och så gaf hon sig till tåls. Hvad ville hon annat göra?
Här resa vidare ensamma män och kvinnor, som utvandra för att med de krafter, de äga, söka en bättre utkomst, än de kunnat finna i sitt fädernesland. Skola de lyckas? Skola de misslyckas? Lyckas de, så får man höra af dem. Misslyckas de, så försvinna de.
Slutligen hade vi bland emigranterna några barn. Alltså hade vi en tioårig flicka, som reste till sina morföräldrar i Minnesota, likaså tre moderlösa barn — två gossar om 11 och 10 år samt en flicka om 8 år — som reste till sin far i New York, dit han förut utvandrat för att söka utkomst för sig och sina små.
»Men, frågar någon, är det då icke farligt att sända ut små barn på en så lång resa?» Nej, icke alls. De få så många »tanter» och »farbröder» om bord, att de ha det riktigt bra. Till mig skref en fru från Stockholm om de tre moderlösa och bad mig se till dem, hvad jag kunde. Det gjorde jag också dagligen, och jag såg, att de hade det så bra, som de kunde önska. Likaså den där tioåringen, åt hvilken jag blef farbror »på köpet». De åto och drucko och sofvo och rustade och lekte och voro glada, alldeles som alla andra barn. Dem fattades ingenting. I New York möttes de tre moderlösa af sin pappa, och den tioåriga, som skulle till Minnesota, blef ej ensam. Många af emigranterna om bord skulle också dit. Det går så bra, så bra. Jag återsåg flickan sedan i S:t Paul, Minnesota.
 Predikan om bord. |
Två gånger hvarje dag under resan höll jag korta bönestunder med bibelförklaring om bord: kl. 9 på morgonen på däck, kl. 8 på kvällen i tredje klassens matsal. En af passagerarne tog en fotografi af en sådan bönestund på däck, Läsaren ser den på denna sida. En annan bild, en förträfflig hvardagsbild, tagen af samme passagerare, kan läsaren se på sid. 17. Det är tredje klassens promenaddäck.
När det första söndagens f. m. kl. 11 ringde till gudstjänsten — det skedde på en stor gongong — passerade vi förbi det ställe, Rockall, där ångaren Norge så nyligen hade förolyckats. Ombord på vår ångare hissades flagg på half stång, ett uttryck af sorg öfver de många hundra, som funno sin graf i hafvet, men också en maning till oss att besinna, huru snart det kan vara gjordt att gå till botten.
Innan jag slutar detta kapitel, måste jag tillägga några ord om de anordningar, man på Hellig Olav har för människornas räddning i händelse af olycka. På hvarje resa måste linjens alla ångare löpa in i Kristiansand. Där kommer en »sjörätt» ombord för att kontrollera, att lifbälten, räddningsbåtar, brandredskap o. s. v. äro i full ordning. Efter ångaren Norges undergång har denna undersökning blifvit mycket sträng.
För somliga större räddningsbåtars nedsättning i vattnet äro linjens ångare försedda med de af den svenske ingeniören Welin i London uppfunna utmärkta davitarna, som borde i lag vara påbjudna för hvarje passagerarefartyg. Med sådana davitar kunna två man på 30—40 sekunder sätta båten i sjön, lastad med folk och proviant; med de nu brukliga davitarna erfordras 8 à 12 man och fyra gånger så lång tid. Dessutom sker sjösättningen med fullkomlig säkerhet, äfven då fartyget rullar eller har slagsida.
Då Aberdeen-linjens nya ångare »Miltiades», utrustad med Welins »Quadrant Davits», för någon tid sedan låg förankrad på Sidneys redd, utspelades följande lustiga komedi. Det var söndagseftermiddag och hundratals festklädda invånare hade kommit ut för att bese fartyget. Bland mängden befunno sig också stadens mayor och fullmäktige samt en mr Chris, Sidneys champion i simning. Tidningarna hade haft mycket att berätta om de nyheter, som funnos att beskåda ombord på »Miltiades», och Welins davitar hade också omnämnts såsom någonting högst förträffligt. För att underkasta detta påstående praktisk pröfning, hade en medlem af hamnstyrelsen i all tysthet vidtalat mr Chris att vid lämpligt tillfälle »ramla öfver bord».
I ett nu ljuder ett skärande skri akterifrån: »en man öfver bord». Bestörtningen blir allmän, kvinnorna blekna, men genom villervallan tränger signalen från båtsmannens gälla pipa. Innan man hinner draga andan, äro fartygets tolf lifbåtar i vattnet och sträcka i kapprodd ut till den olycklige. Och då fyra duktiga matrosarmar inom några ögonblick hugga tag i mannen och omildt slänga honom ned på bottnen af båten, löser sig spänningen ombord i ett skallande hurra. Kort därefter står mr Chris åter på däcket och försäkrar, att han »aldrig hann bli ordentligt våt!» Så kvickt gick det.
 Det går stilla och lugnt. Se sid. 16. |
Det ingifver en känsla af trygghet att se dessa anordningar, och ett svenskt hjärta känner sig stolt öfver att veta, att det är en svensk uppfinning, som i tidernas längd säkert skall bli till räddning för ofantligt många människolif. Det är bara förargligt, att någonting så genomenkelt har låtit vänta på sig så länge.