Genom Canada/Kap. 9
| ← Kap. 8 |
|
Kap. 10 → |
När jag kom till Winnipeg, pågick där utanför staden en utställning, omfattande hela Canada. Den var till anordningen ytterst primitiv. Där såg man inga planteringar eller blomstergrupper eller trefliga paviljonger eller vackra montrer, nej, allt i den vägen var så tarfligt och rassligt som möjligt. Man hade uppenbarligen ej velat kasta bort pengar på dylikt. Ej heller hade man brytt sig om att vidtaga några anstalter för att från platsen sopa bort allt det skräp, som öfverallt låg omkring på marken. När utställningen är slut, tänkte man väl, så kommer nog en dag en storm, och då blåser allt det där bort. Hvad man ville visa, det var sakerna, och där funnos verkligen vackra saker att skåda. Industriafdelningen var ej synnerligen anmärkningsvärd, ehuru där ju förekommo bra saker, och konstafdelningen — jag önskar, att jag vore »konstkännare», så att jag ägde förmåga att förstå och beundra allt möjligt målarekludd, men nu är jag det icke. Dock funnos där taflor, som äfven jag tyckte mig förstå, porträtt utförda på det gamla maneret, d. v. s. fint utarbetade, så att man icke behöfde stiga långt tillbaka för att slippa se färgklunsarna och penseldragen. Hvad som däremot var utmärkt vid utställningen, det var landtbruksafdelningen. Hvilka kor och hästar och svin! Och hvilka jordbruksprodukter af alla slag! Allt från Canada, allt utställdt för att visa, hvad Canadas jord duger till.
I Winnipeg stannade jag flere dagar. Jag höll fem föredrag där. De höllos i en isländsk kyrka, som missionsvännerna för ändamålet hyrt. Deras egen kyrka var för liten.
Ett af mina föredrag handlade om Sverige, och det intresserade mina åhörare så lifligt, att man föreslog och beslöt att till svenske konungen afsända ett telegram. Det fick följande lydelse: »Skandinaver, talrikt samlade, bedja att få uttrycka sin orubbliga kärlek till konung och fosterland». På detta telegram ankom tidigt på morgonen följande dag helt oväntadt och öfverraskande konungens svar: »Hjärtligt tack. Oscar». När det vid nästa möte upplästes, mottogs det med handklappningar.
 Main Str. i Winnipeg. Se sid. 63. |
Ehuru svenskarna där icke alls tänka på att återvända till Sverige, så hafva de dock hjärta för det gamla landet, och det är ju godt. Men det är en känsla, som dör ut. De som varit mycket länge i Amerika, hafva växt in i de amerikanska förhållandena så, att Sverige blifvit dem ganska främmande. Icke kände de heller Sverige mycket, när de lämnade det. De som voro barn, när de med sina föräldrar reste till Amerika, och ännu mer de, som äro födda af svenska föräldrar i Amerika, kunna naturligtvis icke ha någon känsla för Sverige. De äro amerikaner, de tala ogärna svenska, äfven om de lärt det i hemmet. På gatan, i skolan, sinsemellan tala de alltid engelska. De äldres bemödanden att hålla svenska språket uppe bland de unga äro ofta mycket berömvärda. Men amerikaniseringen fortgår med kraften af en naturlag. Och något egentligt ondt ligger väl ej däri. De äro ju amerikaner, och de förblifva det. Amerika är deras hem, och då är det naturligt, att de känna sig hemma där. Gamla Sverige må med vemod se efter dem. Men de komma icke tillbaka.
Bland personer, som jag besökte i Winnipeg, må nämnas stadens borgmästare och provinsen Manitobas guvernör. Af dem blef jag icke litet hedrad. Borgmästaren gaf middag för mig, till hvilken voro inbjudna, utom min hustru och dotter, några på platsen boende svenskar samt ett par amerikanare. Middagen hölls på ett hotell, och såsom något ovanligt efter svenska seder må nämnas, att borgmästaren uppmanade en af gästerna, en pastor, att bedja till Gud, innan vi började spisa. Guvernören uttryckte sin ledsnad öfver, att han med sin familj bodde på sommarnöje ute på landet, tre timmars väg från Winnipeg, han var endast för tillfället i staden. Annars hade han velat se oss hos sig. Han var en synnerligen fin och angenäm man, och hans palats var mycket ståtligt. En guvernörs lön är 10 tusen dollars och boställe. Men han väljes endast på 4 år, och han anses på den tiden få sätta till så mycket af sin egen förmögenhet, att nöjet blir honom ganska dyrt. Tager han emot omval, så ökas kostnaden.
Under min vistelse i Winnipeg gjorde jag en utflykt till Fargo i Dakota och ett par städer i Minnesota. Vid gränsen måste jag ej blott tullbehandlas utan äfven examineras: hvad jag hette, hur gammal jag var, hvar jag var hemma, hur jag kommit till Amerika, med hvilken båt, hvar jag hade landstigit, hvad jag ämnade göra i Staterna, hur länge jag ämnade bli där m. m. Det skrefs upp. Jag vardt alldeles förvånad. Det var alldeles, som när jag år 1900 kom till Arkangel i norra Ryssland. Efter en stund förnyades samma examen af en annan tjänsteman fastän i kortare form. Det är ingen lätt sak att komma in i Förenta Staterna nu för tiden. Immigrationslagarna blifva ständigt strängare. Ofta blifva också immigranter hindrade att komma in. En svensk flicka, som kom öfver Winnipeg, blef sålunda, då jag var där, hejdad vid gränsen och återsänd till Winnipeg, emedan hon ej hade 10 dollars i kassa. I Canada är det lättare att komma in, ehuru man äfven där har ganska bestämda immigrantlagar.
Huru strängt det kan vara, därom läste jag i en amerikansk tidning en gång följande: En kvinna från Canada, som reste till San Francisco, blef på ångbåten bestulen på sina penningar. När hon kom till San Francisco, fick hon såsom medellös ej landstiga där. Hon måste stanna ombord och återvände med samma ångbåt till Canada. Men där träffade henne precis samma öde. Endast med stor svårighet och genom andras bemedling lyckades hon komma ur klämman.
Min väg gick öfver ändlösa slätter, till en del betesmarker, till en del böljande hvetefält. Det är en Guds välsignelse ej blott för Amerika utan äfven för Europa, att dessa fält finnas och bära så oerhörda skördar. Enligt de af vår högt förtjänte statistiker G. Sundbärg utarbetade statistiska tabellerna 1902 har Europa en nästan årlig brist på brödsäd, en brist som år 1901 beräknades till omkring 10½ mill. ton eller 26 kilogram pr inbyggare, år 1891 till 52 kilo o. s. v. Hur skulle det gå med Europa, och ej minst med Sverige, om man icke hade de stora hvetefälten i Amerika att tillgå? Emellertid nalkas med ej små steg den dag, då Förenta Staternas befolkning själf konsumerar sitt hvete, och då blir det Canada, som får förse Europa med dess behof.
Från Winnipeg bar det af lördag morgon den 13 aug. västerut ungefär 10 timmars resa per järnväg och sedan 20 mil på skjuts. Dessa 20 mil åkte vi på 4 timmar, ty det var bara amerikanska mil, af hvilka nära 7 gå på en svensk. Och så kommo vi till nya Stockholm. Här fingo vi härberge hos en f. d. skånsk skollärare, som heter Hofstrand. Han är predikant och såsom sådan mycket verksam. Han är tillika farmare, men hans farm skötes mest af hans söner. Det var riktigt rörande att höra berättas om, hur de första nybyggarne här hade det. Han var en af dem. O, hvilka försakelser och vedermödor! Men nu är allt genomkämpadt, nu ha koloniens invånare det bra. Allenast det må nämnas, att orsaken till att Hofstrand lämnade sin skolläraretjänst i Sverige och flyttade till Amerika, var svårigheter, som han hade att utstå från kyrkoherdens sida, därför att han icke kunde förmås att bränna mitt porträtt, som han hade på väggen. Nu är han glad och belåten, och hans hustru likaså. Hans jord bär rika skördar utan annat arbete, än att han plöjer, harfvar och besår den. Gödsling förekommer ej. Där man behöfver göra sig af med gödsel, där bränner man upp den.
 Stock Yards i Winnipeg. Se sid. 75. |
Nya Stockholm ligger i Assiniboia, ett af Canadas territorier, hvars omfång är nära 200 tusen kvadratkilometer, alltså icke långt ifrån så stort som halfva Sverige. Dess längd i öster och väster är 450 eng. (70 sv.) mil, dess bredd i norr och söder 205 eng. (= 30 sv.) mil. Se kartan på sid. 27. Den östra delen är utmärkt åkerbruksland, den västra delen lämpar sig mer för boskapsskötsel.
Jordbruksförhållandena i östra Assiniboia likna mycket Manitobas. Hvete och hafre äro de förnämsta sädesslagen. Gräsväxten både på höjderna och i dalarne är yppig. Rotfrukter af alla slag trifvas utmärkt. Jorden behöfver ingen gödsling. Af skog finnes mindre tillgång, men kol förekommer i stor mängd. Hvad som där behöfves, är folk — mycket folk, ty den närvarande befolkningen i hela Assiniboia uppgick år 1903 ej till mer än omkr. 70 tusen. Af dessa bodde omkr. 50 tusen i östra delen. Här ligga millioner hektar land och vänta på plogen, som skall förvandla prärien till böljande sädesfält.
Det hvete, som odlas i östra Assiniboia, är af utmärktaste beskaffenhet, hårdt och tungt och betingar ett pris, som ofta med 10—25% öfverstiger priset för mjukare sorter.
Västra Assiniboia ägnar sig, som sagdt, hufvudsakligast till boskapsskötsel. Dock finnes där äfven stora vidder jordbruksland. Det kraftigt närande gräs, som betäcker jorden, synnerligen det underbara buffelgräset, gifver både sommar och vinter en utmärkt föda åt hjordar af oräkneliga kreatur. Fårafveln är utomordentligt storartad och fåren beta ute både vinter och sommar. Man ser ofta hjordar af 2—3 tusen får. Hvarje hjord har sin herde, som fåren känna och följa. Till sin hjälp har herden ett antal väl dresserade hundar, som noga se till, att inga får söndra sig från hjorden.
Omväxlande med fåren ser man stora hjordar af nötboskap, som skötas af s. k. cowboys, för hvilka de hafva en oerhörd respekt. En enda cowboy kan ha en hjord af 1,000 kreatur. Nötkreaturen beta också ute på de gränslösa grässlätterna både sommar och vinter.
Cowboys följa sina boskapshjordar alltid till häst. De äro utmärkta ryttare. Deras lif är hårdt och ansträngande. Några bekvämligheter få de icke tänka på. Men de äro väl aflönade. Deras rörliga lif i det fria gör, att de bli härdade, starka och djärfva. Ofta bli de råa och vilda. Dock äro somliga af dem bra folk. Förenta Staternas nuvarande president, Roosevelt, har i yngre år varit cowboy.
Ehuru en del kreatur frysa ihjäl eller annars omkomma under vintern, så växa dock hjordarne med stor hastighet. Kreaturen, hvilkas kött till följd af den goda födan blir synnerligen godt, säljas lätt och ägarne bli rika. På sid. 73 ser läsaren, huru de sålda föras tillsammans till slaktning. Teckningen visar de s. k. Stock Yards i Winnipeg.
Stor rikedom på skog finnes i västra Assiniboia. Likaså på kol. Kolen äro lätt tillgängliga. De ligga i tjocka lager uppe i själfva ytan. Tillgången på vildt är också oerhördt stor.
Med en tio eller hundrafaldigad befolkning måste Assiniboia bli en utomordentligt rik provins. Och befolkning kommer nog. Det ha kapitalister både i England och Förenta Staterna insett och därför skyndat sig att af järnvägsbolaget tillhandla sig stora sträckor land, som de hålla på i afvaktan på prisernas stegring. En förträfflig bild af detta ser läsaren på sid. 79, där John Bull (England) och Uncle Sam (Amerikas Förenta Stater) bära väldiga guldpåsar in i Canada.
 C. O. Hofstrands hem. Se sid. 76. |