Georg Bogislaus Stael v. Holstein/Kap 27

27 Kapitlet.

I början af sommaren 1722 skulle Stael von Holstein och fröken Ridderskantz fira sitt bröllop på Araslöf. Hösten förut hade freden med Ryssland blifvit afslutad, hvarigenom alla krigsfångarne, å ömse sidor, erhöllo sin frihet, jemte rättigheten att återvända till sitt fädernesland. I anseende till den vidsträckta rymd, hvarpå de i Ryssland varit spridda, och den förestående årstiden, med sina svårigheter att komma fort på vägar och stigar, kunde de icke hinna blifva samlade på en punkt, för att derifrån öfverföras, förr än påföljande våren. Bland de fångne egde fröken Sophia tvenne bröder, hvilka så tidigt gingo ut i kung Carls krig, att kon knappast kunde påminna sig hafva sett dem, men genom hvilkas närvaro hon ville öka glädjen af sin bröllopsfest.

Hysing, som på våren tillträdt sitt pastorat, men vid skiljsmessan från Stael lofvat att komma till hans bröllop, för att förrätta vigseln, hade äfven åtagit sig det uppdraget att infinna sig i Stockholm vid fångarnes väntade ankomst, för att underrätta brudens nyssnämnde bröder, jemte Ingeborgs alla syskon och anhöriga om den förestående föreningen och formligen invitera dem till brölloppet.

Emellertid var lysningstiden redan inne och Stael, för att vara sin fästmö nära, nedrest till Christianstad, der äfven hans förra svärfar, general Horn, af sin tjenst var fästad, och derifrån de begge tillsammans ofta reste ut till Araslöf, på det äfven den gamle skulle lära närmare känna den, som skulle ersätta hans älskade Ingeborgs plats i Staels hjerta. Och oaktadt de mäktiga känslor, som talade för den käraste af hans döttrar, kunde den ädle gråhårsmannen icke vägra sitt bifall till Staels val.

[ 200 ]Den tredje lysningsdagen var redan för handen. Det var en ljuf, vacker dag, med något vemodigt i sin milda luft, sitt fullkomliga lugn och sin halfklara belysning, och äfven på Sophias sköna ansigte låg ett uttryck af samma inneboende mening. Sedan gratulationsvisiterna voro borta, lemnade Sophia sin arm åt generalen och bjöd på en promenad ut i trädgården. Från denna vek hon ut i en vacker löfäng, den Stael nu för första gången fann upptagen af gångar, som en liten park, hvilken prydnad naturen annars förnekat detta ställe.

Efter några vandringar hit och dit ledde Sophia sina gäster emot en liten mörk poppellund, tätt genomflätad med caprifolium och murgrön, inom hvars mörka skuggor de funno ett smakfullt, dyrbart marmormonument, på hvars framsida stod en vacker inskription jemte Ingeborgs namn, med en friherrlig krona öfver.

— Stael, — sade Sophia och räckte honom sin hand, under det hon höll sig fast vid generalens arm — det är blott en fruktan som stör min sällhet, den att icke vara värd det hjerta, som lyckliggjorts af en Ingeborg Horn, och att min plats vid din sida skall förbittra hennes faders saknad.

— Om det så vore, — svarade generalen — skulle det vara emedan åsynen af er skönhet och edra egenskaper så mycket lifligare skulle återkalla minnet af min dotter och påminna mig om hvad jag med henne förlorat.

— O nej, nej! Jag kan icke likna henne. Men må den pietistiska vördnad jag hyser för hennes minne, och mitt bemödande att upphinna det ideal af qvinlig fullkomlighet, jag i henne föreställt mig, göra mig värd att intaga den plats hon egt i begges edra hjertan! O, min general, säg mig att en gnista, en enda gnista af den kärlek som tillhört henne, hädanefter måtte falla på min del.

— Sköna fröken! — sade den gamle krigarn, och tryckte sina läppar på Sophias mjella panna — Jag trodde icke att min faderskärlek skulle få fira nya triumfer, men den gör det, då ni ger mig den ljufva rättigheten att dermed få omfatta er.

Sophia tryckte sig intill den gamles hjerta och Stael betraktade henne lika förtjust som rörd öfver den känsla, som uppenbarade sig i hennes ömhet för den ädle åldrige mannen.

En mild, nästan högtidlig stämning grep allas sinnen, och en helig tystnad lade sig öfver stunden. Det var som om sjelfva naturen velat lyssna till slagen af de hjertan, som rördes af så ljufva känslor, då helt hastigt ett svagt rop lät höra sig, och ett prassel förmärktes bakom löfväggen.

[ 201 ]Allas ögon sågo frågande på hvarandra, under det en hemlighetsfull darrning skakade allas leder och dref blodet från allas kinder.

Stael gick emellertid till sidan, hvarifrån ljudet hördes, och böjde undan grenarne, för att öfvertyga sig om hvad som kunde förorsaka det. Men knappast var detta gjordt innan han med bleknade läppar utropade:

— Store Gud! — och tog ett steg tillbaka. I nästa ögonblick störtade han dock med pilens fart genom buskverket, så att det knakade och brakade i de nedtrampade grenarne, hvarpå dock lika hastigt dödens stillhet följde.

Staels våldsamma framfart hade emellertid banat en öppning genom den täta grönskan, den nu både Sophia och generalen beträdde. Men till hvilken syn skulle de bär blifva vittne!

Bakom den lummiga grönskan, som omgaf monumentets plats var en liten fri, gräsbeväxt plan med några mossiga stenar. Der, nedsjunken mot en sådan, låg ett afsvimmadt fruntimmer och vid hennes fötter Stael, blek, stirrande, nästan lika sanslös som hon, och mellan begge en liten åttaårig flicka, lutad öfver den förra, kyssande hennes händer, panna och kinder för att återkalla henne till lifvet.

— Barmhertige Gud, är det ett bländverk? — utropade Horn — Min dotter, min Ingeborg! — Och äfven han var färdig att öfvergifvas af sina krafter.

— Er dotter! Staels maka? — stammade Sophia och fattade omkring stammen af en ung närstående lind, för att icke sjunka till jorden.

— Det är hon! O Gud, hvarför kan jag icke dela mina krafter för att uppehålla begge! — Och han sträckte sina händer mellan Ingeborg och Sophia.

I detsamma trängde sig äfven Hysing, ledsagad af Sigrid, fram genom den nyss öppnade vägen.

— Herre min Gud, så här står till! Ödet har då sparat mig den svåra befattningen af budbärare i detta ömtåliga ämne! Det måste uppkalla stora skakningar! O, min Gud!

Då den lilla flickan, som stod vid Ingeborgs sida, hörde Hysings röst, vände hon sitt lilla ansigte mot honom och sade:

— Ändtligen kommer du tillbaka, snälla pastor. Här är så ängsligt! Se på min mamma! Jag är så rädd. Dessa främmande menniskor, vilja de oss något ondt?

— Frukta intet! Du befinner dig nu för första gången i ditt lif mellan fader och moder.

[ 202 ]— Min far! — utropade den lilla flickan och fattade som af en hemlig instinkt Staels hand, lade den i Ingeborgs och höljde begge med sina kyssar.

Vid detta ord och vid denna beröring, slogo de begge makarne upp sina ögon; deras blickar sammansmälte med hvarandras och med deras barns.

— Min far, min mor! — utropade den lilla flickan och slog sina armar omkring begge.

Omslutne af ett sådant föreningsband sjönko de begge makarne bröst mot bröst i en omfamning, som måste framkalla englars leende, och tårar i hvarje menskligt öga.

Hvad Sophia skulle erfara, var Ingeborg den första att fatta. Från Staels armar vände hon sig derför till henne och sade:

— Ni hatar mig, fröken Ridderskantz. Hur dyrt måste jag icke köpa den lyckan, att kunna säga till min dotter: “Här återfinner du din fader!”

— Min fru, — sade Sophia med stolt värdighet — man byter icke så lätt känslor, att ett ögonblick skulle förvandla beundran i hat. Och jag tror mig ega vittnen här, som kunna intyga huru jag hittills betraktat er.

— Hittills, men nu, men hädanefter?

— De egenskaper, som jag i min föreställning af er gjort mig till mönster, skulle jag alltför ovärdigt uppfattat, om de icke bjödo rättvisa åt anspråk sådana som edra.

— Fråga vittnet der! — och Ingeborg visade på Hysing — Han skall kunna intyga den fruktan, den smärta och de tårar som tanken på detta ögonblick kostat mig; han vet hur jag stridt med den plågande känslan att bryta eder lycka; och vittnet deruppe, — och hon visade mot himlen — han ser att jag ännna i detta ögonblick skulle vilja offra mig för er begge; men eger jag rätt att beröfva mitt barn i ena fallet dess fader, i det andra dess moder?

— Ja, vid Gud! — sade Hysing — Jag har fällt mer än en tår och spillt mer än en bön vid de bittra strider detta älskande hjerta haft att kämpa, sedan det lärt känna de nya förhållanden i hvilka öfversten inträdt. Jag har användt mer än ett skäl att tvinga det från beslutet att i en obekant vrå af verlden gömma sitt okända lif; och hade icke moderskärlekens kraft varit den segrande, så…

— Och det är ni som vill urskulda er hos mig? — sade Sophia till Ingeborg. — Är det icke jag som borde hafva allt af er att frukta?

[ 203 ]— Ni? — återtog Ingeborg. — Har jag icke nyss varit vittne till det rörande uppträde, som er godhet och fina känsla här beredt min make och min fader, har jag icke kastat en blick in i ert hjerta? Och ni skulle hafva något att frukta? Det ädla söker det ädla! Hur djupt har jag icke känt styrkan af denna mäktiga dragningskraft, och? — Hon fästade en blick på sin make som tycktes säga: “Hur känner jag den icke än?”

Stael ville tala, men både Ingeborg och Sophia lade sitt finger på hans läppar.

— Och skulle den icke låta känna sig äfven mellan våra hjertan? — sade Sophia.

— Förträffliga qvinna! Hur värd kärlekens lycka! O, hvarför är jag annat än en bild i begges ert minne, er saknad? Ni skulle då älska mig, ni skulle vara lycklig och jag — afundsvärd.

— Ni bör bättre än någon annan kunna inse huru ett hjerta kan fästa sig vid en man, sådan som er make; ni skall derför lika sannt som skonsamt se till de känslor, som jag icke vill söka förneka. Men endast det hjerta kan klaga sig olyckligt genom kärleken, hvilket, då den flyr, känner sig beröfvadt tron på alla de egenskaper hvarmed det smyckade den älskade och öfvertygelsen om alla stora och ädla känslors lif i denna enda. Mig har den deremot lemnat qvar aktningen, förtroendet, beundran och rättigheten till — vänskapen. Eller hur? Tillåter ni mig icke blifva er syster sedan er fader lofvat mig en faders kärlek?

— Min och hans — sade Ingeborg och förde Sophia emot Stael, sedan hon först med henne omfamnat sin fader.

Stael slöt Ingeborg i sin famn och kysste ömt Sophias händer.

— O, jag känner det, — sade han, — bredvid den varmaste kärlek kan den renaste vänskap lefva, och den skall lefva der alltid, alltid! Den som lärt känna tvenne hjertan sådane som edra, kan icke glömma det ena utan att vara ovärdig det andra; derför, maka och vän, tillåt mig egna en lika oföränderlighet åt er begge!

Sedan de upprörda känslorna börjat något lugna sig efter detta oväntade och gripande uppträde, och man åter hunnit samla sig för fattningen af de händelser, som kunnat föranleda ryktet om Ingeborgs död m. m., uppstod en mängd frågor och [ 204 ]förklaringar, af hvilka vi, för att undvika en öfverflödig vidlyftighet, vilja förbigå de förra och af de sednare inskränka oss till hvad utredningen af händelsernas orsaker egentligast kräfver.

Som läsaren torde påminna sig, erfor Hysing underrättelsen om Ingeborgs död under omständigheter, som ingalunda lemnade några anledningar att betvifla dess sannfärdighet. Så mycket större blef derför hans öfverraskning då han vid fångarnes ankomst till Stockholm erfor att Staels maka skulle vara deribland. Troende att ryktet derom berodde på ett misstag, ilade han genast att uppsöka Du Rietz, hvilken icke allenast bekräftade det, utan ännu mera förvånade sig öfver, att detta kunde vara Hysing oväntadt, enär han vid afresan från Moskau lemnat ett bref till värdinnan i Ingeborgs boning att framställas till Hysing, hvilket innehöll en underrättelse om det verkliga förloppet, hvilket återigen varit det, att Ingeborg, för att efter Staels undkommande, och den tjenst Tschammer mot henne kunde åberopa genom den utverkade lindringen för Du Rietz, sätta sig i säkerhet för alla slags förföljelser från hans sida, samt ock för att kunna erhålla det kära systerliga umgängessällskapet af Ebba, begagnat sig af fru Linstons död, för att med Du Rietz's biträde låta utsprida ryktet om sin egen, och sedan under den verkligen aflidnas namn med honom återvända till Kasan, der hon alltsedan lefvat i hans och sin systers hus, ett mål för begges ömhet och hulda deltagande.

Vid denna underrättelse blef det Hysing ganska klart, hvarför de många bref Stael efter sin flykt, och innan han kände ryktet om Ingeborgs död, skrifvit till henne, blifvit obesvarade; liksom Staels långa resor, straxt efter hans hemkomst, i förening med den förutnämnda ovissa brefgången, lätt förklarar att han icke erhållit dem, som blifvit honom tillsända. Äfvenledes blef det honom icke svårt att uträkna anledningen till värdinnans uraktlåtenhet att framlemna Du Rietz's bref, när han fick höra, att denne tillika lemnat henne en liten summa penningar till lilla Sigrids underhåll intill den tid Hysings förbättring kunde tillåta honom att infinna sig och taga vård om henne, hvarom hon förmodligen trodde brefvet skulle innehålla några upplysningar, hvilka kunde vara hinderliga för hennes industriösa omtanka att sedermera debitera honom (Hysing) för flickans underhåll.

Emellertid insåg Hysing den grymma nödvändighet som fordrade att icke fördölja för Ingeborg de nya förhållanden hennes make ingått. Ehuru sanningen gaf honom vid handen de mest förmildrande motiver, hafva vi dock erfarit det intryck [ 205 ]som denna underrättelse på henne åstadkom. Först sedan hon efter många strider och för sitt barns skuld, allenast, beslutat sig att gifva sig tillkänna, hade hon såsom vi sett, skyndat med Hysing till det ställe der hennes make befann sig, och der händelsen, medan Hysing begifvit sig upp till stället att söka Stael, påskyndat upptäckten och framkallat den, sådan vi af det nyss föregående sett.

Här upphöra de egentligen romantiska elementerna af Staels lif. Hvad vi vidare kunna säga dig, gode läsare, finner du i hvarje biografi öfver honom. Ärad och ansedd uppsteg han till den högsta militära värdighet, den af fältmarskalk, och lefde, gynnad af alla lyckans håfvor med den hulda makan vid sin sida och fröken Sophia till sin vän intill åldrens sena dagar.

Ett vackrare förhållande af qvinlig kärlek och vänskap, samt af qvinlig vördnad för qvinliga dygder än som rådde inom desså trenne ädla menniskors krets, kan man svårligen föreställa sig, och torde det vara tvifvel underkastadt antingen man mest bör beundra makans vänskapsfulla förhållande till mannens flamma eller dennas till den älskades maka. Det vissa är dock att blott det ädla förbinder sig med det ädla, och att det rena hjertat är allting rent.

Genom välgörenhetens vackra dygd förstod fröken Sophia att skapa sig ett verksamt och välsignelserikt lif, och vid sig fästa tusende tacksamma hjertan. På sitt stora Araslöf lefde hon och gjorde godt både i hyddorna och inom de högre men fattigare familjerna, der hon sörjde för barnens uppfostran och fortkomst jemte föräldrarnes uppehälle och bergning. Så glömde hon småningom att det fanns en annan lycka än den att öfva välgerningar och glädjas åt andras väl, tills hon ändtligen skulle besanna den kända satsen att “gammal kärlek rostar icke,” i det hon då Stael på sin ålderdom blef enkling fullbordade den engång brutna föreningen med den enda hon älskat, och nu i den gamla familjegrafven i Vapnö kyrka, som hans maka, intar platsen på hans ena sida, liksom Ingeborg Horn på den andra.

Innan vi afsluta dessa blad må vi emellertid skänka några ord åt de öfriga der förekommande och med Staels öde förbundna personer. Hvad de i Ryssland qvarvarande mäktiga [ 206 ]fienderna och beskyddarena beträffar, hafva vi oss om dem ingenting bekant. Men den lön som väntade den tappre och ädle general Horn var, att vid fångarnes hemkomst återfinna alla sina fyra döttrar, gifta med svenska officerare, och sedermera dela sin ålderdom mellan dem, i deras lyckliga hem, och se förhoppningsfulla slägten uppvexa för kommande tider, och i deras sinnen inplantera vördnaden för de fosterländska dygder, som utmärkt hans dagar och hans lif.

Hvad vår vän Hysing angår, så gjorde återseendet af “lilla Sigrid,” efter trenne års skilsmessa, på honom ett ganska eget intryck. Hon hade nu vext upp och blifvit en femtonårig flicka, i hvars väsende icke allenast inflytandet af det vackra qvinliga efterdöme, som de sednare åren ställt henne för ögonen, tydligen lät förmärka sig, utan äfven en fri, obehindrad utveckling af de vackraste och lyckligaste naturgåfvor. Så var hon på en gång täck och god, med glättighet i sitt lynne, men en djup känsla för lifvets allvar och högre fordringar, samt derjemte begåfvad med en intelligens som tillegnat sig allt hvad den tiden förstod med qvinlig bildning, och först och sist en gudsfruktan som adlade alla andra insigter.

Huru det tillgick, det må läsaren sjelf göra sina gissningar öfver, men det vissa af saken är dock, att hennes och Hysings känslor för hvarandra, under deras sammanvaro på Araslöf, öfvergingo till den form, hvaraf en kärleksförklaring och ett ja blef det närmaste resultatet, och det lyckligaste äktenskapslif i prestgården i Eskilstuna det följande.