Här kommer jag igen, som förr har varit framme
och vill i denna kväll, fullfölja giljeglamme
som jag begynte sist, när som på breda sten;
Herr Gyllenstierna stod,fast jag är något sen;
Jag håller likväl ord, tar tiden som han faller
ordkväde kväder så: Allt bättre sent än aller
ond kommer tidli nog och alltid alltför brått
men aldrig kom ännu försent det som var gått:
Den mycket lovar ut, han plär full stundom ljuga
stor ord och litet verk det tycks mig föga duga:
Jag är en sanningsman, osviklig utan list
allt vad jag lovar en ock håller, det är visst
dy vill jag nu igen begynna vad jag lykte
beskriva giljekval så mycket jag av rykte
förfarit har därom, själv har jag ej försökt
hurleds hon börjar först, och sen blir trappvis ökt
men nogsamt har jag sett vad andra har för plåga
så att jag korsar mig för sådan skärselds låga,
jag hisnar än så snart jag tänker där uppå
och ropar med gott skäl bevar mig Gud där frå
sist skrev jag huru den som giljar måst förtvina
för’n han får jungfruns tal ell en gång kan få si ’na
jag mälte sen hans sorg, suck, ängslan, harm förtret
gråt, klagan, hans förakt, hans usl’ eländighet
hur han förutan ro, mått leva uti sorgen
och efter allt förtret dock likväl räds för korgen
hans tvivelhåg och mod, förtvivla och vad mer
hur han rätt stavkarlslik uppvaktar, tigger, ber
svartsjukan följde sist, och huru hon kan kvälja
dem som i oträngd mål, sin ädla frihet sälja
hur hon en giljand sven å lyktan så långt för
att han än levandes, väl tusen gånger dör.
Där stanna pennan då, dy vill jag här begynna
att skriva mer därom vad som jag kan besinna
vad sådant giljekval, hos den som svartsjuk är
orsakar, och vad mer förtret hon med sig bär.
När nu en svartsjuk sen av kärlek ivrig bliver
då tar han märke på vad jungfrun läser, skriver
på hennes tal och ord, på later ögnevarv
tror hennes ljuvste ord skenfagra kärleksskarv
om jungfrun sitter tyst tror han att hon föraktar
hans närvist, och kanske på någon annan vaktar
är jungfrun gladlynt strax blir han så svartsot dull
att tänka sådant sker för annan orsak skull
om hon är lydsäll märk så räknas det för annat
då svär han vid sig själv hon haver nu förbannat
hans kärlek ur sin håg han bliver så helt rysk
att han tör stadigt tro hon älskar någon tysk
är någon hövisk dräng i huset tör han tänka
att hon sitt löfte vill för samma drängs skull kränka
och att han giljar med, hans vantro är så stor
att han för boleri förtänker jungfruns bror
leksystern själv kan ej väl undfly hans misstankar
stol, bänkar, säng och bord allt vad när henne vankar
ja hennes kläder med jämt allt vad hon kan nå
där kastar han misslynt sin avundsögon på
om någon unger karl kan råka till att tala
med jungfrun tror han visst den samme tupp vill gala
att locka hönan bort - tro visst - han tvivlar ej
fast hönan inte hans, att vara hanerej
då rinner han full ond, begynner till att svärja
sju tunnor tusen full, drar äntligt på sin värja
han sänder vigbrev stad att mana karlen ut
fast om hans haremod sen spelar bancoruth
han tror sig med gott skäl för jungfrun kunna fäkta
och att ej Odens svärd så skarpt som Astrilds skäkta
vill mörda den som ej har honom gjort emot,
är icke han ragaln som plågas av svartsot?
Blir det då sen förlikt så tar han på hovera
för jungfrun liksom förr det kallas courtisera.
När solen reser upp, intill hon går i säng
står han med hatt i hand, liksom en lägerdräng
och vaktar jungfrun upp, han skattar för stor lycka
om han kan ha den grace, att hon vill en gång nicka
åt honom, vad hon gör, måst haga honom väl.
Han svär sig vara död förutan hennes själ
som livnar honom än: om kärsten nånsin gråter
då måst han hava akt, att han strax värre låter
men om hon gladlynt ler, då mått han skratta högt
som vor’ han kittelkåt, fast det går något trögt
allt vad hon talar, gör, allt vad hon snart sagt tänker
måst han rätt grant förstå, att han där efter länker
all åtbörd, och där hos väl veta hennes lag
på det han uti allt må tjäna till behag:
Han mått ge dubbelt ja till allt vad hon bejakar
tre dubbelt neka med när hon en ting försakar
att vita svanen svart, och svarta korpen vit
det måst han svärja på, sen med sin största flit
ge akt på hennes håg, om hon en lust till spela
så mått han kunna slå på lutan, pipa, fela
och sätta daglig dags sitt segel efter vinn’
men när hon vill, så mått han sticka pipan in.
Hur kväljer mången sig, att han må prunkord finna
och rosa jungfrun rätt? Fast hon sågs aldrig spinna
så mått han säga lill, att hon är arbetsam,
och fast hon är ett våp, hon är så spak som lamm
om hon är något kåt, så måst hon heta vänlig,
ifall hon osnygg är, så måst hon kallas renlig,
om hon högdragen, stolt, hon är av ädelt mod,
är hon av ringa ätt, sägs, hon är av stort blod
fast faren slaktar fä, men om han varit bonde
så måst han hålla med, hon är av främsta stånde,
en isterbukot lång mått kallas lagom stor
en dvärglik täck och nätt, en den som kattlik glor
sne- vind- och blötögd till berömmes för skarpsiktig,
den aldrig sade sant, måst nämnas rätt uppriktig
en stammand Svada själv, en halt Vulcans gemål,
en girhug sparsam, den givmild som penningsnål
om hon är gloseklok, så mått hon heta Pallas,
den som Alecto led, hon måste Frigga kallas.
Han måst ock mästerlig med söta smickerohl
upphöja deras dygd som skiner lik en sol
ibland allt kvinnokön, dem kalla jordgudinnor
och säga jungfrun är för alla mör och kvinnor
ett skönhetsmönster, jämt en spegel av all dygd
den mest fullkomne kropp som himlen haver byggd
naturens underverk och högsta mästarstycke,
en ängel den som har allena mänskotycke,
ros, lilja, änglabarn, själ, hjärta, andra jag,
min håg-, själ-, ögnelust, min sol som gör min dag,
min stjärna, min planet, mitt allt måst han’na nämna
än sätta mer därtill, ej något ros bortlämna
om han vill ha’a faför, min höna, gås och gris
är intet mer i bruk, och aktas ej en ...
Med slika prunkord mer som kallas complementer
mått den som gilja vill då vara väl bespänter
är ej den ynka värd, har icke den stort kval
som det ej haver lärt och törs ej med slätt tal
och ordros jungfruns dygd och maklös skönhet prisa
men nödgas fast han ej är boklärd med en visa
berömma hennes kropp som man fast daglig hör,
att den som intet vet vad visor är, dem gör.
All fägrings ros mått han väl kunna på sin nagel
och kalla hennes hår, som strävt likt märretagel
gulltrådar, silkeslent, och Astrilds vidjor, sen
mått alla stjärnors ljus och gyllne solens sken
förmörka liksom moln, för hennes ögnestrålar
fast hon droppögon har, liksom två dalkarls skålar,
på hennes kinder måst båd ros och liljor gro
fast kindbenen se ut, liksom en skållad so
Måst ej korall rubin och skarlaksfärgen blekna
mot hennes läppars färg, likt ålskinn? Vem kan räkna
all tokot giljekval? Hans rätt självegne kropp
gör honom en ny sorg: om han vill hava hopp
att haga jungfrun väl, mått han ha giljekläder
hårluva, bäverhatt, därpå en brokot fjäder
som han på huvud bär, och ligger titt på strå
sen a la mode band, couleur de feu, ponseau
jämt andra färger mer, rynkskjortor, ljugarärmar
av Cambrays duk, cotton, och vad var els med härmar
all utländskt lapperi, är icke det stor sorg
när som en fattig pilt, ej sådant får på borg
och likväl prunka vill? All’ giljar äre rika
den som minst pråla kan han måtte segel styrka
skull han ej få grå hår, när som en klänning mer
än karlar gäller själv, vem vet ej att så sker?
Det är så världens lopp, ack, ack, tyvärr så går’e
att jungfrufolket mest hund skåda efter håre!
Det är ännu ej allt, än hörer mer därtill
han måste smörja väl, som rätlig köra vill
els stannar hjulet tvärt, vad kostar marknadsgåvor
vad bindbrev, spela grönt, titt är en giljars håvor
knappt, knappt fem fyrkar värd, lill mått han spela kort
då går mång ärlig slant par discretion och fort
han mått av hövlighet ju låta jungfrun vinna?
Vad kostar nyår, jul och slikt? Vem kan väl hinna
att räkna sådant allt? Ett hade jag snart glömt
som till en lärdom bör för ingen vara gömt
(jag spelar fast man ej vill höra sanningsgigan)
den jungfruns ynst vill ha, han laga väl med pigan
och muta henne bra, så bär hon breven fram
skull posten ej få lön? Det vore nästan skam
ack tänk man var och en gör sådant ej bekymmer
stort under stort är det att icke mången rymmer
för tusen pockor bort men kärlek är så stark!
Att han magnetlik, drar ur pungen mark från mark
när en nu länge nog med sådant kval har giljat
så föregives titt att jungfrun är ej viljat
att gifta sig så brått, slå tusen pockor till
en karl som vore galn, han kunde så bli vill
Jag såg i sistens en som fria till en änka
men när han korgen fick, då ville han sig dränka
men vattnet var för kallt: En fria till en mö
fick kalvskinn, ville sen' förtvivlad tröstlös dö
han kokade förgift som skull hans asteld stilla
men när han tog’t i mun så smaka det så illa
att han det spotta bort, och åt ej mer därav
slapp så att han ej då i krukan fick sin grav
sen grep han till ett rep - förtvivlan intet skuvar -
band fast’et om sin hals men huxa sen att tjuvar
så dö och hov det bort, to ett trealns långt svärd
och satt’et mot sitt bröst att sticka sig ihjäl.
Men rätt så snart han såg uppå dess blanka klinga
då räddes han att hon i stycker skulle springa
sa det vor’ skad d’rom jag har ej slik igen
hängd henne på sin kos, och lever alltså än.
O säll, o trefallt säll, den som sig väl kan skilja
från mödsamt träldoms ok, som andra kalla gilja,
säll är den som en gång har lagt sitt segel ner
och fört i önskad hamn sin båt, densamme ler
åt andra sorglig suck och höver ej mer räddas
för böljor, vågor, vind och klippor, utan bäddas
i Astrilds svanmjuk dun och sover utan sorg
uti sin kärstas famn som Astrilds säkra borg.
O outtalig lust, o gamman obeskrivlig
o obegriplig fröjd, o glädje som otvivlig,
o fria Hymens band, o ljuva träldoms lag,
att skriva mer om dig, är pennan min för svag
den mera veta vill, han må det själver pröva
om han ej kan så snart och vill lill inte töva
så vet jag intet råd att han kan bli förnöjd
lill vet jag att han bäst om sådan giftefröjd
kan detta ädla par som brinner med en låga
och himlen samman fäst, när året kring går, fråga
så lär han utan tvik få höra och få se
att de som äre två då lärer vara tre
men dygdfullkomna fruar, I himmelssköna fröken
I ljuvste jungfrufolk, som dygd och skönhet öken
jag lägger denna skrift som eder ringste träl
till edra fötter ner, och bjuder så farväl.
