Gillet på vinden

Sista dikten i diktsamlingen Svarta ballader, 1917

Jag satt på min ödsliga vind en kväll och beskådade ängarnas höst,
och läste och tänkte på Jonson som i fjol fick ro för sitt bröst.
Har han fått en hydda att bo i i de blånande rymdernas damm?
Eller går han kring täkten och spökar och vågar säj inte fram?

Då lyste det till som stjärnor, det vände ett blad i min bok,
det ljusnade kring min skumma vind, och jag tänkte det var på tok:
nu har gamla Johanna somnat och elden är kommen lös –
och fastän det var fråga om hetta så tycktes mäj jag frös.

Det var i den skummande natten, det var mellan ett och tolv –
Det rörde i mina papper och det tassade kring mitt golv.
Och en vinande ånga blåste på hundraårsåsarnas damm
och si, ur den vaggande ångan klev Jonatan Jonson fram.

Och jag sade: ”Det gläder en yngling att du tagit däj ända hit,
det är som en helg på min fattiga vind att skåda sån visit,
och om inte du ändrat vanor så tag ett glas med en gammal kamrat,
för gamla Johanna har lagt säj, så det blir klent med mat.”

Och han svarade: ”Att få se däj ren länge önskade jag,
men villsam är vägen i rymderna bland stjärnor av alla de slag.”
Vi satt vid vårt stora mangelbord och stormig var natten och fin,
och jag väckte upp Johanna och sa till om öl och vin.

Till sist jag smög en fråga litet blygt och stammade fram:
”Jag undrar - säj, är det historier, det där om vår Herre och Skam?
Får bara de renaste helgon på de saliga öar bo?
Och finns det inga himlar för dom som är klena att tro?”

Och han sa: ”Jag är timmerman Jonson och föga lärd som du sett,
och jag väckte bekymmer på jorden för mitt självlärda timmermansvett,
och de lärda ville hänga mäj, för jag kan ej ett ord latin,
och en ängel tog så fort jag dog och gav allt jag läst åt hin.

Men jag hörde en sång på en stjärna en gång, som jag minns en smul av än,
det var sången om pinan av världarnas synd och om Herren av himmelen.
Men en stjärnornas sångare sade mäj att det där var en jordisk sång,
som en ängel lärt för övnings skull när han hämtat en själ en gång.

Och den allra högsta sången, den sjöngo de efteråt,
och fast jag inte begrep ett ord, jag brast i en hejdlös gråt –
det var utanför alla hjärtan och en stjärnbana framför allt vett –
det var vad intet öra hört och intet öga sett.”

*

Och månen lyste och stormen sjöng i luckor och ås och knut,
och vinet var gammalt och ölet starkt och min fröjd var utan slut.
Vi drack för den dödande hösten och för gravarnas heliga ro,
och vi drack för alla de saliga som på höga stjärnor bo.

Jag såg hans panna lysa som silver, snö och ben,
och sakta, dracks han upp av månens strömmande sken.
Därute började morgonen alla ängar i grånad klä,
och stormen röt sin hårda sång genom gavelväggarnas trä.