Gustav Trolles klagoskrift till Kristian II
|
| Wikipedia har en artikel om Stockholms blodbad. |
Ärkebiskop Gustav Trolles klagobrev framfördes till kung Kristian II onsdagen den 7 november 1520 och handlar om ärkebiskopens skadeståndskrav på de som ansvarade för borgen Almarestäkets rivning 1517.
Högmäktigaste herre, herr Christiern, med Guds nåde Sveriges, Danmarks, Norges konung etc., käraste, nådigaste herre. Jag Göstaf, av Guds försyn ovärdig ärkebiskop i Uppsala, förmanar eders högmäktighet på eders nådes konungslige ed som eders nåde svor mig på den helga kyrkans vägnar nu i söndags näst förliden, då jag ovärdig krismade och vigde eders nåde till Sveriges konungsliga krona, att eders nåde ville hjälpa mig, ärkebiskop Jacob, biskop Otte i Västerås och våra kyrkor, klerkeri och all kristendomen [till] rätt över desse efterskrivne uppenbarlige kättare, som är först den döde kättaren herr Sten, fru Sigrid, fru Kristin, Måns Gren, Mickel Nilsson, Erik Ryning, Christiern Bengtsson, Olof Valram, Erik Kuse, Clavus Kyle, Olof Björnsson, Bengt Eriksson, Erik Nilsson, Eskil Nilsson, Peder Skräddare, Jachim Brahe, Sven Hök, Peder Smed, borgmästare, råd och Stockholms stad. Vilke jag håller alle lika gode och lika store i kätteri. Och står mig dem ingalunda till att anamma till någon vänlig förlikelse för sådant uppenbart kätteri, som så uppenbart have kastat sig upp mot allan kristendomen med sådane obekvämelige och uppenbare oärlige gärningar. Desse alle och var för sig med den döde kättaren herr Sten hade först bestallat mig i 11 veckor och 1 år, och sedan förde de mig här in uppå Stockholms rådhus och utropade mig för en förrädare för den menige man och anskriade desslikes mig till ett evigt fängelse och höllo mig sedan i 2 år fången, så länge [tills] eders nådes högmäktighets makt här in i riket kom, där mig då friade av mitt fängelse och till min kyrka och frihet igen som en kristen förste. Desslikes sårade de mig i mitt fängelse dödeligen, som ännu för ögon är. Det ärlige, den heliga kyrkans slott Stäket hava de avbränt och nederbrutit i grunden. Desslikes hava de där uttagit och av Uppsala domkyrka och av biskopsgården alle mine och den helga kyrkans clenodia, guld, sölv, penningar, harnesk, bössor och värjor, boskap och ägodelar, vilke clenodia, item min och stiftens ränta i 4 år, vilket allt både clenodia, guld, penningar, bo och boskap och ränta skall löpa över 6 gånger 100,000 lödige mark sölv, allltid till godan räkenskap och likvidats. Den skada, som gjord är på Stäket och min person, räknar jag för fyrahundrade tusende gånger lödige mark sölv, allltid till en redelig moderats. Item de min käre herre, herr ärkebiskop Jacob have gripit på Arnö gård och förde honom bunden till Stockholm som en tjuv och förrädare. Arnö gård have de rövat och bränt, uttagit där guld, sölv, rede penningar och boskap mera än till 6,000 lödige mark sölv, och gården kan icke uppbyggas som han var med 2,000 lödige mark sölv, hans högmod och fängelse på 100,000 lödige mark sölv, alltid till en redelig moderats. Item biskop Otte grepe de anannadag påska i hans domkyrka och släpade honom av kyrkan till slottet som en tjuv och en förrädare, och där hölle de honom fången, så länge [tills] eders nådes makt slog slottet neder och tog honom där ut och kom honom till hans kyrka och frihet igen som en kristelig förste och konung. Mäster Jon, min kanik i Uppsala, have de i 3 år hållit här på Stockholms slott i fängelse, rövat och skövlat ifrån honom allt det han ägde, desslikes ock all hans ränta i 4 år anammat och uppburit. Item allt mitt klerkeri, prelater, kaniker, vicarios och präster i Uppsala och desslikes på landsbygden så månge socknepräster, som de kunde överkomma, have de rövat och skinnat, sårat och gripit och tagit överallt vad de hade i världene, så att allt mitt klerkeri, prelater, kaniker och präster, som de kunde överkomma, läte de icke så mycket igen, som de på en tid äta kunde. Item alle mine prelater och präster över allt stift, desslikes alle prleater, kaniker och präster i Västerås stift trugade de till att säga mässa emot all kristendomens förbud och skickelse, den stund jag och biskop Otte vore grepne. Högmäktigste förste och kristen konung, hjälper oss och all kristendomen [till] rätt över desse förnämnde uppenbare kättare och vårt och den helga kyrkans gods igen och skadeböter, som föreskrivet står. Och begärer jag behindring på allas deras personer, så länge [tills] eders nåde fångit beråda sig vad rätt eders nåde är oss pliktig över dem, tagandes lön av Gud och lov över all kristendomen för straff, eders nådes högmäktighet låter övergå sådane uppenbare kättare.
Källa
[redigera]Citerat ur Lauritz Weibulls "Nordisk historia. Forskningar och undersökningar. Del III", Stockholm:Natur och kultur 1949, s. 156-158