Hå, hå, jag är nu sjuttio år

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Hå, hå, jag är nu sjuttio år
av Carl Michael Bellman
På Wikipedia finns en artikel om Carl Michael Bellman.



Hå, hå, jag är nu sjuttio år,
min brudsäng i graven uppbäddader står,
min fägring och min rosenhy
allt mera och mera vill fly.
De forna dar, nog minnes jag grant,
mångt hjärta stod då hos mig i pant.
Hå, hå, hå, hå, min tid är förbi!
Nå, nå, nå, nå, det må då så bli.
Giv hit min kjol, hör, Mareta du,
jag tror att till bönen hon ringer nu sju.

Hå, hå, jag minns liksom i går
när jag då nyss fyllde mitt femtonde år.
Var ådra lekte, log på mitt bröst
och friare lopp utan tröst.
Fontang och manteau och muddar och valk
kund' reta nog mång kärliger skalk.
Hå, hå, hå, hå, min tid är förbi!
Nå, nå, nå, nå, det må då så bli.
Giv hit min skinnpung, Mareta du,
jag tror att till bönen hon ringer nu sju.

Hå, hå, jag minns en ungersven
av kungens drabanter jag hade till vän.
Han älska' mig och kysste min hand
och låg hos mig också ibland.
Ja, ja, ack, så är världenes sätt.
Ack, vore jag gift, allt ginge då lätt!
Hå, hå, hå, hå, min tid är förbi!
Nå, nå, nå, nå, det må då så bli.
Giv hit mitt grötfat, Mareta du,
jag tror att till bönen hon ringer nu sju.

Hå, hå, jag minns Sankt Bertils dag
för fyrtio år sedan, med hugg och med slag
två raska svenner taga till svärd
vem närmast skull' bliva mig värd.
Den ena var som liljan vit,
den andra rosenröd, med plit.
Hå, hå, hå, hå, min tid är förbi!
Nå, nå, nå, nå, det må då så bli.
Giv hit min spottkopp, Mareta du,
jag tror att till bönen hon ringer nu sju.

Hå, hå, bastförklä', röda skor
och smärtor i livet och guldked så stor!
Hå, hå, jag minns den gyllene tid,
man levde i sämja och frid.
Med tyska skor ungkarlen var grann,
stor lockperuk, lång halsduk, minsann!
Hå, hå, hå, hå, min tid är förbi!
Nå, nå, nå, nå, det må då så bli.
Giv hit min lakrits, Mareta du,
jag tror att till bönen hon ringer nu sju.

Hå, hå, de sköna, det vet jag bäst,
de längta som jag efter handbok och präst.
De snörpa på den lilla, den mund
vid kärlek och gifteförbund.
Och den som syns mest sipper och tvär,
hon tyngsta bojan, stackare, bär!
Hå, hå, hå, hå, min tid är förbi!
Nå, nå, nå, nå, det må då så bli.
God natt, sov sött nu, Mareta du,
jag tror att till bönen hon ringer nu sju.