Högre ändamål

Högre ändamål av August Strindberg

Novell november 1882. Den ingår i novellsamlingen Svenska öden och äventyr. Del 1. och utkom första gången i mitten av december 1882. Förläggaren hade invändningar mot textens sexuella anspelningar och grovheter, men Strindberg tog ej åt sig då. Men efter Infernokrisen, då han censurerade novellsamlingen inför 1899 års upplaga reviderade han texten. Formuleringen "kysst sin hustru" ändrades nu till "helsat sin hustru", "qvinnobröst" ersätts med "qvinnohals". Text rör Skänninge möte 1248 och beslutet att prästerna skulle leva i celibat. Det skapade olösliga problem för kyrkans anställda som nu skulle lämna sina familjer om de ville fortsätta som själasörjare.

Det var så kallt i den lilla landskyrkan, att andedräkten stod som rök ur munnen på prästen och gossarne som sjöngo i koret. Församlingen, som stående avhörde mässan, hade fått halm utbredd på jordgolvet, att de icke skulle frysa allt för mycket vid knäfallen, som återkommo var gång gossarne ringde i den lilla klockan. Det var mycket folk i mässan idag, emedan man väntade sig ett ovanligare skådespel efter gudstjänstens slut. Prästen skulle nämligen varna tvenne oeniga makar, som icke ville hålla frid tillsammans och icke fingo skiljas, emedan någon synd icke var begången och ingendera ville lämna bo och barn och ta skammen för en förlöpning. Mässoffret (nattvardsgudstjänsten) var slutat och litanian, misere, ljöd sönderslitande från de av kölden darrande rösterna. Solen lyste rött på de isiga fönstren och de tända vaxljusen lyste icke alls, utan sågo endast ut som gula fläckar, över vilka den uppvärmda luften dallrade som gärdesglindret om våren.

Agnes Dei, qui tollis peccata mundi (O, Guds lamm, som borttager världens synder), sjöng prästen, och gossarne svarade miserere, och församlingen stämde in; djupa. skarpa mansröster, och höga späda kvinnoröster, miserere, förbarma dig över oss.

Det sista miserere ljöd som ett förtvivlans nödrop, ty i samma ögonblick trädde de två makarne fram från den undangömda plats vid dörren de haft anvisad och gingo fram på stora gången till altaret. Mannen var en lång, grovt byggd person med brunt helskägg och haltade något; kvinnan en liten, späd gestalt med veka linjer och mjuka behagfulla rörelser. Hennes ansikte var till hälften dolt av en karpus (kapuschong) så att man endast såg ett par blekblå ögon med ett lidande uttryck och det övre av de vita kinderna.

Prästen gjorde en tyst bön och vände sig därpå utåt mot församlingen. Han var en ung man som ännu icke fyllt trettio år och vars friska godmodiga ansikte icke tycktes passa till den sida dräkten och de stora stränga ord han uttalade. Han hade fått båda makarnes bikt långt förut och det var endast på biskopens befallning han nu framsade sin straffpredikan. De oeniga hade nämligen varit hos biskopen och bett få upplösa äktenskapet, men denne hade icke funnit anledning beviljs deras begäran, då kanoniska lagen (det av katolska kyrkan skapade rättsystemet) och dekretalerna (samling av påveslut eller av påvarnas avgöranden i rättvister) icke tillstadde skilsmässa annat än för synds skull, ofruktsamhet i vissa fall och den ena makens förlöpande från hem och härd.

Prästen började sitt tal med en torr uttryckslös stämma som han icke trodde på vad han sade.

Äktenskapet, menade han, var stiftat av Gud själv, som av mannens rev skapat en kvinna för mannens skull att hon måtte vara honom en hjälp. Men, alldenstund mannen var först skapad och kvinnan sedan, skulle kvinnan vara sin man underdåning och han vara hennes herre. (Här gjorde den lilla karpusen en rörelse som om hon ville tala.)

Mannen å sin sida skulle behandla kvinnan med aktning, emedan han var hans ära och han därigenom ärade sig själv i sin hustru. Sålunda, säger också Paulus i sitt andra brev till de korintier, sjunde kapitlet, fjärde versen, vilket ställe just ligger till grund för Gratiani dekret (en av munken och professorn F. Gratianus omkring 1140 författad handbok i katolsk rätt), han säger: Hustru haver icke själv makt över sin egen kropp, utan mannen.

(Den lilla karpusen skakade från hjässan till fotabjället och mannen nickade bifallande till prästens ord. Prästen som nu fästade sina ögon på kvinnan ändrade ton.)

Då lärjungarne kommo till Jesum och frågade om makar fingo skiljas, svarade han och sade: vad Gud förenat skulle människan icke åtskilja, och på denna grund tillstadde icke kyrkan äktenskapets upplösning; att den världsliga lagen gjorde andra medgivanden hade endast uppkommit för människornas ondskas skull och kunde icke bifallas av kyrkan.

Livet var ingen rosengård och vi skulle icke begära för mycket av det. Den som i dag predikade här, vore själv i äktenskap. (Det var nämligen på den tiden de katolska prästerna ännu fingo gifta sig.) Han visste således att döma i denna fråga; han visste huru den ena måste vara den andra tillmötesgående om icke kiv och nit skulle uppstå. Han hade vigt dessa unga makar och sett deras första kärleks lycka; han hade döpt deras barn och sett föräldraglädjen helga deras kärlek. Han erinrade dem om dessa oförgätliga stunder, då livet gav gav dem sitt bästa och framtiden låg för dem som en rosig sommardag. Han besvor dem vid minnet härav att räcka varandra handen och glömma allt vad som hänt sedan ofridens ande stigit upp i deras hjärtan; han bad dem i denna kristliga församlings åsyn förnya det förbund som de i sin själviskhet sökt lösa.

Nu uppstod ett ögonblick av djup tystnad och spänning varunder församlingen gav sin otålighet till känna genom att flytta sig framåt så långt trängseln tillät.

De båda makarne förblevo orörliga.

Då syntes prästen bli otålig och med en stämma som darrade av sorg och vrede tog han åter ordet.

Han talade nu om föräldrarnas plikter mot barnet, om Guds vrede över ett oförsonligt sinne och han sade rent ut att äktenskapet icke alls var avsett att vara en förlustelse för två varmblodiga människor, utan ett medel för släktets icke allenast, (han betonade det) förökelse utan också uppfostran. Han gav dem därpå betänketid till nästa söndag och bad dem gå i frid.

Han hade knappt uttalat sista ordet och gjort en avskedande rörelse med handen förr än den unga kvinnan vände sig om och gick. Kall och lugn gick hon emellan församlingens leder och försvann ut genom den stora ingången.

Mannen dröjde ett ögonblick varpå han sökte den mindre porten där korsgången mynnade.

När prästen gick hem med sin hustru som åhört mässan, sade hon till honom med en vek men förebrående ton: —Trodde du vad du sade?

—Du är mitt samvete, kära hustru, och du känner mina tankar, skona mig då litet, ty det uttalade ordet slår som ett gissel.

—Låt då gisslet slå! — Du känner genom bikten, att dessa makars förening icke är ett rätt äktenskap, du vet, att denna kvinna är en martyr vars liv endast kan räddas genom att hon håller sig långt från denna man; detta vet du, och du uppmanar henne att gå sin undergång till mötes.

—Kyrkan, ser du, min vän, har högre ändamål än små människors välbefinnande.

—Jag trodde att människans välbefinnande, som du kallar deras sällhet, var kyrkans högsta ändamål. Vad är då kyrkans högre ändamål?

—Guds tillväxt på jorden, svarade prästen efter något begrundande.

—Låt oss tänka nu, sade hustrun. Guds rike? I Guds rike skola ju endast de sälla hava boningar. Alltså skall kyrkan göra människor sälla?

—I högre mening, ja!

—I högre? Finns det två meningar?

—En liten dåre kan fråga mera än sju vise kunna besvara, sade prästen och trycktes sin hustrus hand.

—Då är det illa beställt med de vises visdom, ty vad skola de svara när en klok frågar, när alla kloka i världen skola komma och fråga, fortfor den lilla dåren.

—De skola svara, att de veta intet, viskade prästen.

—Det där skulle du säga högt, och det skulle du ha sagt i kyrkan i dag. Ditt samvete är icke nöjt med dig, i dag.

—Då skall jag tysta mitt snälla samvete, sade prästen och kysste sin hustru som just stod på förstugukvisten.

—Det kan du icke, svarade hustrun, icke så länge du håller av mig, och minst på detta sätt.

De stampade snön av fötterna och trädde in i den lilla prästgården, där de mottogos av två små friska piltar, som ville kyssa far och mor, vilka voro så hjärtligt välkomna, icke minst därför att den sköna söndagsmiddan stod och väntade i spisen. Prästen lade bort den sida kyrkrocken och påtog en mera borgerlig, i vilken han dock aldrig visade sig för någon församlingsbo utom för de sina och den gamla köksan. Bordet var dukat; golvet var så vitt och det hackade granriset doftade så skönt. Fadren välsignade den goda middagsmaten och man satte sig till bords så glada och nöjda med sin värld och med varandra såsom om aldrig några hjärtan brustit för högre ändamål.

Snön hade smält, jorden rykte och jäste av avlingslusta. Prästgården var belägen mitt på den fula slätt i Uppland som intages av Rasbo socken. Vart ögat spanade syntes endast den steniga marken, den leriga åkern och några enbuskar vilka tryckte som skrämda harar för den eviga blåsten. I fjärran vid horisonten syntes de högsta topparna av skogsbrynet såsom master av på havet sjunkande fartyg. På södra sidan av stugan hade prästen planterat några träd och hackat upp litet jord där han dragit upp blommor och kryddor, vilka såsom varande ovana vid det hårda luftstrecket, måste täckas med halm om vintern. En liten å, som kom norr ifrån skogarne, rann förbi prästgården och var jämnt så stor att man kunde ro fram en ekstock om man höll sig mitt i rännan.

Dominus (Herr, benämning på bl a kyrkoherde) Peder i Rasbo hade vaknat i soluppgången, kysst sin hustru och sina barn, och gått till kyrkan som endast låg några stenkast från prästgården. Han hade läst morgonmässan, helgat dagens arbete och gått hem igen så strålande glad och levnadslustig. Lärkorna, vilka säkerligen icke förstodo sig på fult eller vackert, hade sjungit över de steniga åkarne som om de de välsignat den magra grödan, vattnet porlade i dikena där de gula hästhovarna lyste på kanterna. Han hade kommit hem och druckit sin morgonmjölk på förstugukvisten och nu stod han i sin tröja i trädgården och befriade sina blommor från vintertäckningen. Han tog en hacka och började vända den sovande jorden. Solen brände varm, arbetet vid vilket han var ovan kom hans blod att röra sig, han andades häftigt in den starka vårluften och han kände ett välbefinnande som om han vaknat till nytt liv. Hustrun hade öppnat fönsterluckorna åt solsidan och stod halvklädd och betraktade sin mans arbete:

—Det här är annat än hänga över böckerna, sade han.

—Du skulle ha blivit bonde, sade hon.

—Jag fick ju inte, kära du! O vad det känns gott i bröst och rygg. Vad tror man Gud givit oss två långa armar till, om de icke skulle begagnas.

—Ja inte behöver man dem till att läsa med!

—Nej! Men att skotta snö, hugga ved, gräva jorden, bära sina barn, och försvara sig; det har man fått dem till, och det straffar sig självt om man icke brukar dem. Vi andas män, vi få inte röra vid den här syndiga jorden!

—Tyst, sade hustrun, och lade ett finger på munnen; barnen höra dig!

Mannen tog av sin mössa och torkade svetten ur pannan: —Du skall äta ditt bröd i ditt anletes svett, står det. O vad jag svettas skönt! Det är annat än när ångsten över att icke kunna finna en dunkel ordalydelses förstånd jagar kallsvetten genom hårfästet, eller då tvivlets andar bränna musten ur blodet så att det kryper som het sand genom kroppen. Ser du hur köttet hoppar på armen av lust få röra sig, se hur de blå ådrorna svälla som vårbäckar när isen smälter; o, bröstet blir så stort, så att det knäpper i tröjsömmarna; detta är verkligen annat...

—Tyst, sade hustrun, igen varnade, och tillade för att avleda samtalets vådliga fart. — Du har befriat dina blommor från tvångströjorna, men du har glömt de stackars djuren, som stått bundna i mörka ladugården hela vintern.

—Du har rätt, sade prästen och ställde bort hackan, men då skola barnen ut och se på! Utan att dröja gick prästen till nöthuset, som låg ytterst i den byggnadslänga varav gården bestod; där löste han de båda korna, öppnade fårkätten och kalvbåset samt gick sedan ut på backen och öppnade utifrån luckan till svinstian. Först kom skällkon ut och ställde sig i ladugårdsdörren; ljuset tycktes blända henne, när hon sträckte fram halsen och vädrade på solen; därpå klev hon försiktigt ut på bron, drog några djupa andetag så att våmben(våmmen) svällde, så luktade hon på marken, och liksom betagen av glada fjorårsminnen satte hon svansen i vädret och skumpade ut på backen, hoppade över stenar och buskar, och tog sedan ett sträckt galopp över brunnsluckan. Ut kom kullkon, ut kommo kalvarne och fåren och sist grisarna. Men efter dem kom prästen med en käpp, ty han hade glömt att sätta på trädgårdsgrinden och nu blev det en kapplöpning, i vilken de båda piltarne snart deltogo med hjärtans lust för att driva ut kreaturen utom hägnaden. Men när den gamla köksan såg dominus springa i tröjan ute på backen blev hon ivrig över vad folket skulle säga, och sprang ut genom fönsterluckan, medan hustrun stod på trappan och skrattade så klingande och så gott. Men den unga prästen han var så lössläppt och glad och njöt som barn av att se djurens glädje över vinterfängelsets slut så att han glömde både församling och biskop och han sprang långt ut på landsvägen för att mota kreaturen ut på trädesåkern.

Då hörde han sin hustru ropa hans namn, och då han vände sig om, såg han en främmande kvinna stå bredvid henne på förstugubron. Skamsen och förargad inom sig, satte han dräkten till rätta, strök håret under mössan, och vände hemåt antagande ett högtidligt uttryck i sina ansiktsdrag.

Då han kom närmare, igenkände han den lilla kvinnan som han varnat i kyrkan för oenighet i äktenskapet. Han förstod, att hon begärde ett samtal, och han bad henne stiga in; han skulle strax komma efter, när han fått en annan rock på sig. Med den andra rocken och ett annat sinne inträdde han om en stund i stugan, där den oeniga makan väntade. Han frågade hennes ärende. Hon förklarade, att hon kommit överens med sin man att hon skulle förlöpa hemmet efter som kyrkan icke beviljade skilsmässa på andra villkor. Prästen blev otålig och skulle just fram med dekretaler och Korintier-brev, då han genom det öppna stugufönstret hörde sanden gnissla på trädgårdsgången; han kände så väl de lätta mjuka fjäten och sandkornens skrik trängde in i hans samvete.

—Er handling, kvinna, sade han, är full av mod, men den är ändock ett brott.

—Den är icke något brott, det är blott ni som kallar den så, svarade kvinnan så bestämt som om hon genom förtvivlans nätter och dagar genomtänkt sin handling.

Prästen blev retad och sökte i sitt minne efter några dråpord, då han återigen hörde några skarpa små skrik från den pinande sanden därute.

—Ni ger ändock ett dåligt föredöme för församlingen, sade han.

—Ett sämre om jag stannar, sade kvinnan.

—Ni blir arvlös.

—Det vet jag.

—Ni förlorar ert rykte.

—Det vet jag också, men det bär jag när jag är oskyldig.

—Men ert barn?

—Det tar jag med mig!

—Vad säger mannen om det! Ni har ingen rättighet över ert barn när ni överger hemmet.

—Har jag icke? Över mitt eget barn?

—Det är alltid två ägare till ett barn!

—Då räcker icke Salomos visdom att lösa denna tvist! Men jag ska slita den, om jag kan genom att göra ett slut på detta. Jag kom till er för att begära ljus och ni leder mig in i en mörk gång, där ni släcker ljuset och går er väg. Ett vet jag: där kärleken upphört, där återstår endast synd och förnedring, jag vill icke leva i synd, därför bryter jag.

Häftiga andetag såsom av återhållna känslor hördes tätt utanför; prästen kämpade sin strid, därpå sade han: —Såsom kyrkans tjänare har jag endast Herrans ord att hålla mig till, och det är hårt som hälleberget; som människa kan jag endast säga vad mitt hjärta ingiver mig, men som kanske är synd, ty människohjärtat är en skröplig ting. Gå i frid och upplös icke vad Gud förenat.

—Nej, icke vad Gud förenat, men vad makarnes föräldrar stiftat. Ni har icke ett ord att säga mig till tröst på den tunga väg jag går att vandra.

Prästen skakade på huvudet nekande.

—Må ni icke en gång få mottaga stenar då ni kommer att begära bröd, sade kvinnan med en nästan hotande ton och gick ut.

Prästen kastade av sig rocken igen, drog en suck och sökte förjaga de obehagliga känslor mötet framkallat. När han kom ut, mötte han sin hustru med en anmärkningen, att det gjorde honom uppriktigt ont om den arma kvinnan.

—Varför sade du icke henne det? inföll hustrun som tycktes vara inne i frågan.

—Det finns saker som man icke får säga, svarade mannen.

—Vem får man icke säga dem för?

—Vem för? — Kyrkan, likasom staten, min vän äro gudomliga tankar, men, förverkligade av svaga människor, ofullkomliga i sitt förverkligande, därför får man icke erkänna för svaga människor att dessa inrättningar äro ofullkomliga, ty därigenom skulle de komma att tvivla på det gudomliga ursprunget.

—Men om man, genom att se deras ofullkomlighet, skulle komma att tvivla på det gudomliga ursprunget, och det genom undersökning skulle visa sig att de saknade gudomligt ursprung...

—Jag tror vid alla helige att tvivlets djävlar härska i denna tidens luft! Vet du icke att den förste frågaren (Eva i Bibelns skapelseberättelse) störtade mänskligheten i fördömelsen! — Det är i sanning icke utan att den påvlige legaten (kardinal Vilhelm av Sabina) haft sina skäl vid pågående kyrkomöte (Skänninge möte senvintern 1248 vars beslut kungjordes 1 mars) att kalla detta landet fördärvat. Hustrun gav honom en blick, som om hon såg efter huruvida han skämtade, varpå mannen svarade med ett leende, som betydde att det icke var allvar.

—Du skall icke skämta på det sättet, sade hustrun, jag kan ju så lätt råka att tro vad du säger. För övrigt vet jag aldrig när talar allvarsamt eller gycklar. Du tror nog delvis på vad du säger, men du tror också inte på det. Du är så vacklande som om du själv vore gripen av de där andarne i luften du talade om.

För att icke komma djupare i en frågas utredning som han helst ville ha outredd, föreslog prästen att de skulle fara på båt ner till en vacker plats som ägde förmånen av några lövträn och där man skulle äta middag.

Snart satt prästen vid årorna, och den gröna ekstocken sköt fram över den lugna vattenytan under det barnen sökte rycka av de gamla fjorårsrören, genom vilkas torra blad vårvinden viskade om uppståndelse ur vintersömnen. Prästen hade avlagt den sida rocken och påtagit den tröja han kallade "sin gamla människa" och årorna förde han med kraft som en van roddare hela halvmilen ner till den lilla björkbacken, vilken låg som en holme i stenhavet. Medan hustrun dukade sprang mannen omkring med gossarne och plockade vitsippor och guldvivor; han lärde dem skjuta med pilbåge och han täljde sälgpipor: han klättrade i träden och rullade i gräset som en pojke och han lät köra sig som en häst med tömmarne i mun under barnens klingande skratt. Han blev allt yrare, och när gossarne sköto till måls på den långa rocken som han hängt upp i en björk föll han i ett sådant skratt att han blev blå i ansiktet. Men hustrun såg sig försiktigt omkring åt alla håll om någon männsika skulle komma och se dem.

—Ack, låt mig vara människa ute i Guds natur åtminstone, sade han. Och hustru kunde icke invända något mot den saken.

Middagen var dukad i gräset och prästen var så hungrig att han glömde läsa över maten, varför han ådrog sig anmärkning av barnen.

—Far läser inte till bords, sade de.

—Jag ser inte något bord, svarade han och stack tummen i smöret. Detta roade de små ofantligt.

—Håll fötterna under bordet, Per, sade han. Lägg inte benen på bordet, Nils, sade han. Och de små skrattade så att de höllo på att sätta maten i halsen. Aldrig hade de haft så roligt, ty aldrig hade de sett far så glad, och han måste säga om sina roligheter gång på gång och de mottogos alltid med lika stor förtjusning.

Men det led mot aftonen och man måste tänka på hemfärden. Man packade ihop och gick i båt. Ännu var det muntert en stund, men snart tystnade skratten och de små somnade i mors knä. Far blev tyst och allvarsam som man blir när man skrattade mycket och ju närmare man nalkades hemmet dess slutnare blev han. Han försökte ibland säga något glatt, men det lät så skärande vedmodigt. Solen kastade sneda strålar över de ändlösa fälten, vinden hade lagt sig, och det rådde en mältsjuk tystnad och frid över hela naturen blott då och då störd av kreaturens råmande eller gökens lidelsefulla rop.

—Norr gök, sorg gök, sade prästen, som om han därmed ville ge ett länge sökt uttryck åt sin beklämda stämning.

—Det gäller icke mer än första gången man hör honom, tröstade hustrun, och i morse ropade han tröster i öster.

Nu syntes taken på ladugården och över desamma stack kyrkans torn.

De lade till vid bryggan och nu tog fadren de båda sovande små och bar dem in i stugan. Därpå kysste han sin hustru och tackade för gott sällskap; nu skulle han gå till kyrkan och läsa aftonmässan.

Han tog sin bok och gick. När han kom ut på vägen ringde klockan vesper (daglig bönestund, förrättades klockan sex). Han skyndade på sina steg. På kyrkogården såg han på långt håll människor röra sig. Detta var något ovanligt, ty ingen mer än klockaren brukade åhöra aftonmässan. Han tänkte på att någon sett honom i björkbacken, han undrade om man hört hans samtal med hustrun, han blev riktigt hjärtängslig när han kom nära kyrkporten, ty där urskilde han två hästar i lysande munderingar och en arkidiakon (i den medeltida katolska kyrkan biskopens ställföreträdare i frågor om jurisdiktion och förvaltning) från Uppsala ärkebiskopssäte med åtföljande tjänare. Diakonen tycktes ha väntat, ty han gick endast fram till prästen och bad att få meddela sig med honom efter slutad mässa. Aldrig hade denne bett en aftonbön med så brinnande hjärta och med ångest i bröstet nedkallade han alla heliges beskydd mot okända faror. Han kastade då och då en blick åt dörren, där han såg diakonen stå som en bödel, vilken väntar på sitt offer, och när han sagt amen gick han med tunga steg att mottaga slaget, ty nu var han viss på att något olyckligt skulle inträffa.

—Jag ville icke söka i hemmet, började ärkebiskopens sändebud, emedan mitt ärende var av en sådan natur att det fordrade ett fridlyst ställe och närheten av de heliga ting som göra våra hjärtan starka. Jag har nämligen ett meddelande från kyrkomötet, vilket kommer att ingripa djupt i det enskilda livets innersta förhållanden.

Här avbröt han sig då han såg offrets ångest och han framlämnade ett pergament som den unge prästen uppvecklade och läste. —Dilectis in Christo fratribus! - älskade bröder i Kristo!... läste han; Episcopus Sabinensis apostolice sedis legatus — — — biskopen av Sabina romerska stolens sändebud...

Ögonen flögo över de gnetiga bokstavslederna tills de med ens stannande vid en rad, som tycktes vara skriven med brinnande eld, ty den unge mannens anletsdrag och blickar blevo som förvandlade i aska.

Diakonen tycktes fatta medlidande med honom och sade: —Som synes äro kyrkans krav hårda: inom årets utgång skola alla prästers äktenskap vara upplösta, ty en rätt Herrans tjänare kan icke leva i köttsligt förbund med en kvinna utan han orenar de helgedomar han har under händer och hans hjärta kan icke delas mellan Kristus och en syndig ättling av den första kvinnan.

—Vad Gud förenar skall människan icke åtskilja, svarade prästen när han först kom till besinning.

—Detta gäller endast församlingen, men när Kristi kyrkas högre ändamål fordra, då blir brottet lag. Och märk väl distinktionen "människan skall icke åtskilja"; det är således blott människans uppträdande som skiljare här är frågan om; men här uppträder Gud, genom sin tjänare, och upplöser vad Gud förenat, alltså gäller icke för detta fall vad som eljest gäller för alla fall.

—Men Gud själv har ju stiftat äktenskapet? invände den förkrossade.

—Alldeles, just som jag säger, och därför har han också rätt att lösa det!

—Men detta offer begär icke Herran av sina svaga tjänare.

—Herran begärde av Abraham att han skulle offra sin son Isak!

—Men hjärtan skola brista!

—Alldeles; hjärtan skola brista, dess mera brinnande hålla de sig.

—Detta kan aldrig vara den milde Gudens mening!

—Den milde Guden hängde sin egen son på kors! Världen är ingen lustgård. Fåfänglighet, förgänglighet! Och ni kan trösta er med att dekretalerna...

—Nej, Gud allsmäktig, inga dekretaler; herr diakon, för himlens skull, giv mig en gnista av hopp, doppa det yttersta av ert finger och släck denna förtvivlans eld ni tänt; säg att det icke är möjligt, inbilla er att tro det hela detta är ett förslag som icke blivit antaget.

Diakonen pekade på sigillet och sade: —Presentibus consulenstibus... det är redan avgjort och bekräftat. Och vad dekretalerna beträffar, min unge vän, så finnas i dem sådana skatter av visdom att de väl kunna tjäna till upplysning för ett förblindat sinne, och vill jag ge ett gott råd åt en god vän, så säger jag: läs dekretalerna, läs dem bittida och sent, och ni skall få se, att ni skall bli lugn och må väl.

Den olycklige prästen tänkte på de stenar han givit den förtvivlade kvinnan om samma dags morgon och han böjde sitt huvud under slaget.

—Alltså, sade diakonus, njut av den korta tiden; sunnanvinden har blåsit, blomstren ha gått ut på marken och turturduvan låter höra sig i vårt land. Vid Sankt Sylvester (helgondagen inföll på nyårsafton), ultimo mensis Decembris(i slutet av månaden december) kommer jag igen, och då skall ert hus vara sopat och pyntat som om Herren Kristus själv skulle hålla sitt intåg, och detta vid straff av bannlysning. Ni kan studera det där diplomet nogare till dess. — Farväl! — Och glöm inte att läsa dekretalerna.

Han steg upp på sin vita häst och red därifrån att hinna till nästa socken innan natten och där sprida sorg och elände, som apokalypsens ryttare (syftar på skildringen av de fyra ryttarna i Uppenbarelsebokens sjätte kapitel).

Herr Peder i Rasbo var förkrossad. Han vågade icke gå hem genast utan störtade in i kyrkan där han höll ner vid altaret. det förgyllda altarskåpets dörrar stodo öppna och frälsarens vandring till Golgata belystes av aftonsolens röda strålar. Prästen var icke i detta ögonblick den hotande och straffande Herrans domhavande, utan han låg som den tuktade församlingen på sitt ansikte och bad om nåd. Han blickade upp till Kristus, men han såg intet medlidande; denne mottog sin kalk ur den bjudande handen och han tömde den i botten; han bar sitt kors på sin sargade rygg upp för den branta backen där han skulle avrättas, men över den hängde öppnade sig himlen. Det fannas således något över och bakom alla dessa lidanden. Han började undersöka grunderna till denna stora människo-offring som nu skulle försiggå över hela landet. Kyrkan hade sett huru människorna började tvivla på prästernas befogenhet att vara domare och bödlar, ty människorna hade funnit sina domare fulla av mänskliga svagheter; nu skulle prästerskapet visa, att de själva kunde för Kristi saks skull riva hjärtat ur bröstet och lägga det på altaret. Men, forfor hans upproriska förnuft, kristendomen har ju avskaffat människo-offer. Tankarne gingo sin egen bana och tänkte: kanske det fanns någon tanke i de gamla hedningarnes offer; Abraham var hedning, ty han kände icke Kristus, och han var ju redo att offra sin son på Guds befallning; Kristus offrades, alla heliga martyrer hade offrats, varför skulle då han skonas. Därtill fanns ingen anledning och han måste erkänna att, om folket skulle fortfara och tro hans predikan, de också fordrade att se honom offra det käraste, sig själv, ty han och hans hustru voro ju ett. Han måste erkänna detta och han erfor en egendomlig ny njutning i tanken på de gräsliga lidanden som förestodo, och därtill kom högmodet och vinkade med martyrens krona, som höjde honom över denna församling vilken han var van att från högaltaret blicka ner på, men som nu hade börjat resa sina huvud och trotsigt hotat att storma denna upphöjda plats.

Styrkt och väckt av denna tanke reste han sig och gick innanför altarskranket. Han var icke längre den förkrossade syndaren, utan den rättfärdige, som förtjänat stå vid Kristi sida, då han lidit lika mycket som han. Han såg stolt ner på dessa bönpallar, vilka i skymningen liknade knäfallande, och han slungade den rättfärdiges straffdomar över deras huvud därför att de icke ville tro på hans predikan. Han rev upp sin rock och visade dem sitt blodiga bröst, där det var ett tomt hål efter hjärtat, som han skänkt sin gud; han bad de klentrogna sticka sina händer i hans sida och varda överbevisade; han kände sig växa under lidandet och hans överretade inbillning försatte honom i extas så att tankens verksamhet för ett ögonblick inställdes och han tyckte sig vara ett med Kristus. — Längre kunde han icke komma, och han föll ihop som ett sönderblåst segel, när kyrkvaktaren kom in och ville stänga.

På hemvägen kände han sig olycklig över den förlorade extasen och han skulle gärna ha vänt om till kyrkan om icke något onämnbart, yttrande sig i form av en svag pliktkänsla kallade honom hem. Ju närmare han kom, dess svalare blev hans känsla och ju mindre tyckte han sig vara. Men när han trädde inom dörren och hans hustru mottog honom med en öppen famn och en orolig fråga varför han dröjt, och när han kände den sköna värmen stråla mot sig från spiseln och såg barnen sova så lugna och blomstrande, då kände han hela värdet av vad han nu skulle uppgiva, och han öppnade sitt hjärta, till vilket all hans unga blod strömmade och han kände hela den första kärlekens världsstormande makt, som kan bära allt, vakna ånyo och han svor att aldrig övergiva den hans hjärta älskade, och de båda makarne kände sig unga igen, och de suto vid varandras sida till midnatt, och de talade om framtiden och huru de skulle kunna undgå den hotande faran.

Sommaren förflöt för de lyckliga makarne såsom en skön dröm, under vilken de glömde bort att uppvaknandet förestod.

Emellertid hade det påvliga budet blivit känt av församlingen, vilken med en viss skadeglädje tog del av detsamma, dels emedan de gärna unnade sina andliga härskare en liten skärseld, dels emedan de hoppades få sina präster billigare nu då de måste leva utan familj. Vidare fanns inom församlingen en hop fromma, vilka togo allt som kom ifrån biskop och påve såsom komme det från himmelen. De behandlade frågan fram- och baklänges och stannade vid den meningen, att köttslig förbindelse mellan präst och kvinna måste vara syndig. Dessa fromma, vilka väntat sig se prästgården rensad från synden omedelbart ovanpå kungörelsen, började samka sorl, när de icke alls funno sin herde visa några tecken till att han ämnade lyda. Sorlet växte i styrka efter en tillfällighet då åskan slagit ner i kyrktornet. Kom så missväxt på hösten. Då höjdes rop, och de fromme skickade en utvald skara till prästgården, vilka förklarade att de icke ämnade mottaga sakramenten av en präst som levde i synd; de fordrade att han genast skulle skiljas till säng från sin hustru, med vilken han icke vidare hade rätt att avla barn, då dessa ju skulle förklaras oäkta, och de hotade att de skulle rensa sin prästgård med eld om icke den vore ren med gamla årets utgång. För att visa församlingen att hans äkta förbund icke var efter köttet lät herr Peder bära ut den stora sängen på backen och sov hädanefter i köket.

Det blev tyst till en tid, men en märkbar förändring tycktes visa sig hos prästen. Han gick oftare i kyrkan än han behövde och dröjde sig kvar där till sena kvällen. Han blev sluten och kall mot sin hustru och var likasom rädd att möta henne. Barnen kunde han sitta med i knä långa timmar och smeka, utan att säga ett ord.

Vid Mårtensmässan i november kom diakonen från domkapitlet på besök och han hade ett mycket långt samtal med herr Peder. Om natten sov denne oppe på rännet (sovplats eller förvaringsplats för hö, säd och dylikt mellan bjälklaget och yttertaket i ett uthus), och han fortfor att sova där dädanefter. Hustrun sade ingenting men hon såg hela förloppet utan utsikt att kunna ändra något. Hennes själs stolthet förbjöd henne ett närmande och när mannen började intaga sina måltider på egna timmar träffades de sällan. Han blev askgrå och ögonen sjönko in i huvudet; han åt aldrig om kvällarne och sov på bara golvet under ett själskinn (sälskinn).

Det blev jul. Herr Peder kom en kväll tvenne dagar före julafton in i stugan och satte sig vid spiseln. Hustrun lagade barnens kläder. Det rådde en ohygglig tystnad en lång stund; slutligen sade mannen:

—Barnen skulle ha något till jul; vem skall fara till stan?

—Jag skall resa, svarade hustrun, men jag tar barnen med mig. Vill du det?

—Jag har bett Herren att denna kalk måtte gå i från mig, men han har icke velat, och jag har svarat honom: ske icke min vilja utan din!

—Är du viss på att du känner Herrens vilja, sade hustrun undergivet.

—Så visst min själ lever!

—Jag reser i morgon till far och mor som vänta mig, sade hustrun med tonlös men fast stämma.

Prästen steg upp och gick hastigt ut som om han hört sin dödsdom. Kvällen var gnistrande kall, stjärnorna flämtade på den blågröna himlen, och oändlig låg den snöbetäckta slätten framför den förtvivlade vandraren vars väg tycktes bära rätt fram till de stjärnor som sutto lägst och syntes stiga upp ur den vita jorden. Han vandrade och vandrade, bort, bort; han kände sig som en bunden häst som löper, men ryckes tillbaka av linan varje gång han tror sig fri. Han gick förbi kojor, där det lyste, och han såg hur man skurade och fejade och kokade och bakade till den stundande julen. Tankar på hans egen stundade jul vaknade. Han tänkte sig hemmet tomt, oeldat, utan ljus, utan henne, utan barnen. Fötterna brände under honom, men hans kropp frös. Han gick och gick utan att veta vart. Slutligen stod han framför en stuga. Luckorna var stängda, men en ljusstrimma trängde ut och kastade ett svavelgult sken på snön. Han gick närmare och lade ögat till springan. Han såg in i ett rum där bänkar och bord voro belamrade med kläder: små barnlinnen, strumpor, koltar; en kista stod uppslagen och på locket hängde en vit klänning, vars smärta liv väckte hans uppmärksamhet; på dess framstycke syntes intryckt rundningen av en jungfrulig barm; vid ena skuldran var en grön krans fästad. Var det en svepning eller en bruddräkt? Han undrade över att man klädde lik och brudar på samma sätt. Han såg en skugga teckna sig på väggen; ibland var den lång så att den bröts av och försvann i taket, i bland kröp den ner på golvet. Slutligen stannade den på den vita klänningens kjol. Ett litet huvud med bindmässa(mjuk kvinnomössa, som drogs ihop och bands i nacken) ritade sig så bjärt mot den ljusa botten. Denna panna, denna näsa, denna mun, hade han sett förr. Var var han? Skuggan försvann ner i kistan, och fram i ljuset trädde ett ansikte som icke kunde tillhöra en levande, så ögonen så att det brände, och han kände huru tårarne rullade ner fråns hans kinder och smälte snön på fönsterbrädet. Och då blevo blickarne därinne så veka, så bönfallande att han trodde sig se heliga Katarina (martyr i Alexandria, enligt legenden marterad på ett hjul, som brast under tortyren, varefter hon halshöggs) vid hjulet anropande kejsar Decius om nåd. Ja det var hon, och han var kejsaren. Skulle han giva henne nåd? Nej, giver kejsaren det kejsaren tillhörer, säger ordet, och himmel och jord ska förgås. Ingen nåd! Men han kunde icke uthärda dessa blickar om han skulle fortfara att vara stark, därför måste han gå. Ut i trädgården, där snön hade lagt sig över hans täckta blomsterbuskar, så att de sågo ut som små barngåvor, vandrade han nu! Vilka lågo i dessa små gravar? Hans barn! Hans friska röda barn som Gud befallt honom offra liksom Abraham offrade Isak. Men Abraham slapp ifrån med med skräcken han! Det var en helvetets Gud som kunde vara så omänsklig. Det måste vara en dålig Gud som predikade kärlek för människorna men själv uppförde sig som en bödel. Han skulle genast gå och söka honom; söka honom i hans eget hus, och han skulle tala vid honom och begära en förklaring. Han kom ut ur trädgården, på vedbacken. Där stötte han på en ofantlig likkista, men den var för två personer. Nej det var en säng; den var bäddad med den mjukaste nyfallna snö som låg så vit som ejderdun och kändes så varm som fjäder på en levande fågel. Det var en vällustig bädd. Här skulle Kleopatra hava firat bröllop med Goliat. — Han bet i sängkarmen som en hund när det kliar i hans unga tänder. — Den mörkhyade Kleopatra mot den vita snön! Det vore en syn! Han vadade vidare i snödrivorna och fick fatt i en liten gran som stod vid vedskjulet. Det var en julgran, en sådan som barnen skulle dansat omkring om de levat! Nu erinrade han sig att han skulle söka Guden, som tagit hans barn och ställa honom till ansvar. Kyrkan var icke långt borta, men när han kom dit, var den stängd. Då blev han ursinnig. Han krafsade undan snön, tills han fick fatt i en sten, och med den började han slå på dörren så att det svarade likt åskskrällar inne i kyrkan, allt under hans höga rop:

—Härut Molok (en främmande gud, som under konung Manasse dyrkades med barnoffer i Hinnoms dal vid Jerusalem) som äter barn, så skall jag riva upp din buk! Härut Jesus Kristus och heliga Katarina, härut alla helgon och djävlar så skall ni få slåss med kejsar Decius i Rasbo! Hå! Ni kommer från ryggen, avgrundslegioner!

Han vände sig om utåt kyrkogården och med en rasandes styrka bröt han ner en ung lind; med denna som vapen angrep han den härskara av små gravkors, vilka han tyckte rycka emot sig med utsträckta armar. De veko inte, och han gick fram som döden med sin lia och han slutade icke förr än han nedlagt varenda ett så att marken var betäckt med spillror.

Men hans krafter hade ännu icke uttömt sig. Nu skulle han plundra liken och hopsamla döda och sårade. Börda på börda bar han fram till kyrkväggen och staplade upp under ett fönster. När detta var färdigt klättrade han upp, slog ut en fönsterruta och steg in i kyrkan. Därinne var alldeles upplyst av norrskenet som förut varit dolt för honom av kyrkans höga tak. Ett nytt anfall mot de angripande bönpallarne, vilka han krossade till en hop trälappar. Hans blickar stannade nu på högaltaret, där över pinohistorien Gud fader tronade på ett moln med lagens åska i sin hand. Han lade armarne över bröstet och betraktade spotskt den stränge mannen därovan molnen.

—Kom ner du! skrek han! Kom ner, skola vi brottas! När han icke såg sin utmaning antagas, fattade han en träklabb och kastade upp mot sin fiende. Med en skräll träffades ett gipsornament som störtade ner och rev upp ett moln av damm.

Han tog en trälapp till, och en till, och kastade med missräkningens stigande raseri. Molnen föllo ner bit för bit under hans högljudda skratt, lagens åska röcks ur den allsmäktiges hand; slutligen störtade den tunga bilden med ett förfärligt brak ner över altaret och krossade ljusstakarne i fallet.

Men då blev hädaren slagen av skräck och sprang ut genom fönstret.

Dagen före julafton om morgonen hade en sockenbo sett en underlig syn på prästgårdsgärdet. En släda hade kommit ut från prästgården med en kvinna, två barn och en dräng och körs västerut. Österifrån en fjärdedels mil efter slädan hade prästen i församlingen kommit springande och med höga rop bett släden stanna. Denna hade dock fortsatt sin färd landsvägen framåt och försvunnit i en krökning. Då hade prästen stupat i en snödriva med knuten näve lyftad mot himlen.

Senare underrättelser meddelad att prästen låg illa sjuk i en feber, och att djävulen, av ondska över att han icke rått på Herrans tjänare i den nyss utkämpade striden om äktenskapets upplösning, på det förfärligaste grasserat i kyrkan; men för att kunna komma in och hava makt i den hade han först brutit ner alla korsen på kyrkogården. Vilket allt sammanlagt återställde herr Peders anseende och tillochmed gav honom ett sken av helighet som gjorde de fromma mycket belåtna, emedan de varit den drivande orsaken till prästgårdens renande.

Han låg sjuk i tre månader, och först i april fick han gå ut. Han var bliven gammal. Ansiktet var skarpkantat, ögonen hade förlorat sin glans, munnen stod halvöppen, ryggen var böjd. På södra sidan av stugan hade han en bänk, där han kunde sitta i solbaddet, försjunken i drömmar om det förflutna, vilket för honom knappast mera ägde verklighet, helst han icke mottagit några underrättelser om dem han en gång kallat de sina. Kom så åter maj månad med blommor och fågelsång. Herr Peder gick i sin trädgård och såg huru ogräset frodades; hans dyrbara blomster hade frusit ner, emedan ingen sett om täckningen; och de lågo nu på jorden som trasor i förmultning. Det föll honom icke ett ögonblick in att gräva upp sängarne och så något, då han icke hade något att arbeta för, och icke någon vårdande hand lovade att skydda den unga växtligheten. Han stannade vid hägnaden och säg ut över landskapet. Slätten låg så solig, och den lilla ån plaskade fram så muntert och lockade hans öga att följa de små böljorna; de drogo så underbart och väckte hans längtan att få följa dem söderut, där de dränkte sig i floden. Han tog lös sin båt och satte sig i den samma med vilande åror, samt lät den driva med strömmen. Så förgingo ett par timmar.

Plötsligen kände han den friska doften av knoppande björkar och blommande vårbrodd. Han såg omkring sig, slätten hade upphört och han befann sig vid foten av dem lilla björkdungen. Minnena från fjoråret stego upp; lätta, ljusa bilder svävade fram bland guldvivor och sippor. Han steg i land och gick upp på kullen. Här hade de spisat sin middag; här på denna gren hängde rocken, som gossarne sköto på med sin båge. Han såg borrhålet i björken, där han tappat ur saven och där de små legat med sina munnar. Sälgen bar ännu ärr efter kniven, där han skurit pipor. Han hittade en pil i gräset; huru de hade letat efter den pilen, den bästa han någonsin täljt och som gick över toppen på högst björken. Han gick omkring och sökte vidare i gräs och buskar som en fågelhund; han vände på stenar, böjde undan grenar, reste upp fjorårsgräs, krafsade undan löv. Vad han sökte, visste han ej; men han ville finna något som påminde om henne. Sluligen stannade han vid en hagtornsbuske; där hängde en liten flik av ett rött ylletyg på en torn; den sattes i rörelse av vinden och fladdrade som en grann fjäril bland de vita hagtornsblommorna; en fjäril uppträdd på en nål; så kom en annan vindfläkt och vände på den, så att den tog bild av ett blodigt hjärta; ett hjärta ryckt ur bröstet på ett offer och upphängt i lundens träd. Han tog ner den från busken, höll den framför sin mun och andades på den, han kysste den och gömde den i sin hand. Här hade hon sprungit "tag fatt" med gossarne; och de hade trampat ner hennes klänning.

Han lade sig ner i gräset och grät. Han ropade hennes namn; han ropade barnens namn. Han grät så länge, tills han föll i dvala av utmattning. När han vaknade, blev han liggande en stund och såg med halvslutna ögon framåt den gröna gräsmattan, och hans blickar stannade på en stor sälgbuske, vars gula fransar hängde som gyllene kornax i solskenet. Gråten hade lugnat honom och framkallat ett visst välbefinnande; sorg och glädje hade upphört och hans själ befann sig i ett fullkomlig likgiltighet och jämvikt. Varför hans ögon vilade just på den sälgbusken, berodde av att den just var inställd i hans synlinje. En svag vind satte buskens grenar i en sakta gungande rörelse, vilket verkade så mildrande på hans förgråtna öga. Plötsligt stannade buskens grenar med ett tvärt ryck, det prasslade och en hand böjde undan kvistarne; där syntes en solbelyst kvinnobild, infattad i sälgblommornas guld och de späda lövens grönska. Han låg en stund och betraktade den vackra synen, såsom när man ser på en tavla. Så mötte hans blickar hennes, vilka sköto fram ur busken som tvenne strålar; de liksom tände eld i hans slocknande ande. Hans kropp lyftes från marken och hans fötter förde honom framåt; hans armar sträcktes och i nästa ögonblick kände han en liten varm varelse vila mot sitt hårda bröst, som åter fylldes av livets fläktar, och i en lång kyss smälte isen, som så länge hållit hans ande fången.

Åtta dagar senare kom arkidiakonen på ett besök i Rasbo prästgård. Hann fann herr Peder blomstrande och nöjd med sitt liv. Diakonen hade ett ärende att framföra, vilket gjorde honom något brydd och förlägen om rätta uttryck.

—Man hade hört rykten i församlingen, vilka nått ända till foten ärkebiskopsstolen. Nu borde man visserligen icke sätta tro till alla rykten, men bara det, att ett rykte kunde uppstå, vore halv bevisning. Herr Peder - för att nu gå rakt på saken — skulle ha haft möte med en kvinna. Ärkebiskopen hade nogsamt varsnat den storm, som påvliga bullan om skilsmässa framkallat. Den helige fadern hade själv erkänt det grymma i den nya lagen; hade därför också varit betänkt på att genom en särskild licentia occulta — ett hemligt medgivande — göra de andliges liv mindre surt. Kvinnan vore nu en gång hemmets genius.

Här stockade sig talets flod, och med en sakta, knappt hörbar röst viskade Kristi sändebud fram sitt hemliga medgivande.

Herr Peder svarade: —Kyrkan tillåter icke präst att hava hustru, men väl frilla?

—Icke så starka ord! Forsia, hushållerska, kalla vi det.

—Nå väl, sade herr Peder, om jag då vill taga min hustru till frilla, så har kyrkan intet däremot?

—Icke så, icke så! Vilken annan som helst, men icke hon! Kyrkans ändamål! Kom i håg!

—Kyrkans högre ändamål var det! Det var således för att upphäva arvsrätten och komma åt jordagods som kyrkan fordrade skilsmässa, det var icke för syndens skull. Ni räknar således olovlig åtkomst av andras egendom för högre ändamål. Nå väl, med den kyrkan vill jag icke hava något att skaffa! Bannlys mig, och jag skall anse som en heder att bli utesluten ur den förträffliga kyrkans gemenskap, avsätt mig, och jag skall vara så långt borta, innan ni hunnit skriva era plakat, att ni aldrig skall få mitt spår!

Herr diakonus, hälsa den helige fadern och säg, att jag icke mottager hans smutsiga anbud, våra förfäder dyrkade över molnen och i solen, voro mycket större och framför allt renare än dessa romerska och semitiska kopplare och indrivare, som ni narrat på oss; hälsa honom och säg att ni träffat en man, som skall ägna hela sitt återstående liv åt att omvända kristna till hedendomen och att en dag skall komma, då de nya hedningarne skola hålla korståg mot Kristi ståthållare och hans anhang, som vilja införa bruket att offra människor levande, då hedningarne nöjde sig med att döda sina. Och nu, herr diakonus, tag era dekretaler på ryggen och larva iväg, innan jag piskar upp er. Ni har med era osynliga högre ändamål varit nära att mörda två människor här på orten endast, och hela riket ropar förbannelser över er. Gå med min förbannelse, bryt benen av er på landsvägen, fall omkull i diket, må åskan slå ner på er och stigrövare plundra er; må era döda anhöriga gå igen och rida er på bröstet om natten; må mordbrännare sätta eld på ert hus, ty jag utesluter er härmed ur alla hederliga människors samfund, såsom jag själv utesluter mig ur den heliga kyrkans! — Ut!

Diakonen stannade icke länge i prästgården, och herr Peder dröjde där icke heller, ty hans hustru och barn väntade honom vid björkbacken på väg till ett nybygge, som herr Peder skulle anlägga uppe i skogen mot Västmanlands gräns.