Ej klinga längre i min hand
Må sorgediktens veka luta!
Ej mer vid aftonstjernans brand
Mitt hjerta veka suckar gjuta!
Hvem skulle, Svea! vid ditt väl
Ej egna plågor rättvist glömma?
Ej Hjeltens skål med hänryckt själ
Ur blixtrande pokalen tömma?
Må kjust af Svenska ärans glans
Hvart bröst för helig glädje bäfva
Och Thules mör i festlig dans
Med pärlbekrönta lockar sväfva!
Af rätter svigte alla bord,
Med ljumma vågor bålen svalle
Och slott och hydda i vår Nord
Af jubelrop och harpor skalle!
Hvem tolkar värdigt Ditt beröm
Du Frälsare, som kom från randen
Af Seinens tornbekrönta ström
Och trofast räckte Svea handen?
I jordens sensta tidehvarf
Förnyad stråla skall Din ära,
Och gråhårsmän till heligt arf
Carl Johans dyrkan barnen lära.
Mot Eiderns vågor Hämnarn gick
Från Leipzigs blodfördränkta slätter
Och hotet af hans ljungeldsblick
Förskräckte Cimbriens skygga ätter.
Han går sin trygga segerban –
Försvunne äro deras leder.
Så störtar öknens karavan
För Samums heta ilar neder.
Ånyo Svenska dundren gå,
Ånyo ryta Manhems lurar,
Och häpne Jutlands skaror stå
Och plötsligt falla deras murar.
Carl Johan med gigantiskt hot
Besegrar dvärgars ställda hinder
Och Dana störtar till hans fot
Med rifna hår och bleka kinder.
Där Oden rest en evig thron
Vid Lögarns friska silfverbölja,
Ren Svensk och Norrman, en Nation,
Med rökelser hvarannan följa.
Så länge dagar täljde bli
Och Nordens stjerna polen kröner
Skall Thules halfö, lugn och fri,
Omarma ärorika söner.
