Höst

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Vår
Höst
av Gustaf Fröding
Saul och David  →
Ur Nya dikter, 1894. Ingår i avsnittet Bibliska fantasier. Denna dikt bör inte förväxlas med Frödings översättning av Nicolaus Lenaus dikt med samma titel Höst. (Efter Nicolaus Lenau.)


Simson malde på de filistéers kvarn och sade vid sig själv:

Stormarne dåna och haglen de falla
tungt på min hjässa, som eld är min panna,
rött för mina ögon, de blinda, det flammar,
hatet förtär mig, min blod är som galla,
kommer och låter oss heligt förbanna,
heligt förbanna dem,
de filistéers eländiga stammar!

Litet är folket och smätt är dess sinne,
dock är det stort i att pina och stinga
Herrans nazir, som fick kraften förlänad,
Herre, behåll dem din vrede i minne,
slå dem till jorden med Gideons klinga,
slå och förtrampa dem,
slå dem som hagel slår luftens fänad!

Stormar låt dåna och hagel låt falla,
låt mig få dö för min stormvinds vrede,
men giv mig hämnd, ty min strupe förtörstar,
låt mig förgöra dem, förstarna alla,
slå och förkrossa de usle och lede,
giv mig i händerna,
giv i mitt våld filistéernas förstar!