Höstbetraktelse i skärgården
| ← Sommarfesten |
|
En höstdag vid hafvet → |
| Ur Svea Folk-Kalender 1868 (tr. 1867), sid. 246-248, Se digitalisering på ALVIN |
Höstbetraktelse i skärgården.
Hvar är sommarn nu? Ja stå der nu och gapa,
Arma öbo! Titta ut åt hafvets bryn!
Medan skrumpna löfven mot din stöfvel skrapa,
Hemska vindar slitas om den rifna skyn
Himlen uti trasor,
Jorden full af fasor,
Menniskan betydligt lång i syn!
Hösten är en buse. Tungt och öfvergifvet
Menskohjertat klappar, blott man hör hans namn
Hösten, liksom sorgen, skuggan är af lifvet,
Sommarns barn han qväfver i sin våta famn.
Bromsen dör och flugan
Kolar af i stugan,
Skepp och skutor slåss om att få hamn.
Ingen kan väl undra, att vi menskor klaga:
Titta blott omkring i vinklar och i vrår!
Stormen bjuder till att oss afdagataga,
Jagar Guds beläte som en skock med får.
Sjelfva skogens toppar
I ett huj han snoppar,
Strand och klippor han på nosen slår.
Hafvet, en af höstens öfvergifna sällar,
Visar tänderna och en skarprättar-min.
Vältrar sina bolstrar, breder dödens fällar,
Hånar menskans bön och svarar med ett grin.
Allt han öfver gapar,
Allt han åt sig kapar
Oförsynt och stoppar i sitt skrin.
Tvi en jord, der jemt naturen opp oss snusar,
Allt från det man skuffas inom lifvets port!
Huden får man full, fast himlen jemt man krusar:
Jorden är kanske en straffanstalt i stort.
Straff oss ständigt hota,
Här vi jemt få sota,
Ingen blir rätt slug hvad ondt vi gjort.
Dödens andar rasa, kölden näsan färgar,
Känn hur regn och gyttja tränger in i skon.
Menskan qväfs af snufva, frosten grödan härjar:
Nej! här måste skaffas reda och räson.
Länge kan ej tåla,
Innan jordens håla
Mogen är för en revolution.
