Höstbref från Sandhamn

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Fyrtornet
Höstbref från Sandhamn.
av Elias Sehlstedt
Vid Brylån  →
ur Telegrafen. Optisk Kalender för 1858. af Elias Sehlstedt. Utgiven 1857


[ 27 ]

Höstbref från Sandhamn.


Hösten är kommen!” den ruskiga, tråkiga, kalla, snuskiga och blåsiga hösten. Lycklig den som kan sitta inom fyra väggar med en kudde bakom ryggen och klädd i ullstrumpor!

Hösten är kommen och vindarna gno.
Mamsellerna Ægir ha alls ingen ro,
Storståtliga jungfrur, fastän, som J sen,
De oppnästa äro hvarendaste en.

Neptunus om hösten ej vet hvad han vill;
Kanhända mot rusket att gikten tar till.
Då tåla hans order ej minsta uppskof,
Ty då blir ett väsen i hela hans hof.

Najaderna jagas hvar en i sin stad.
Kanhända ni aldrig har sett en najad:
Till skapelsen är hon en underlig tös,
Som Dalkulla opptill, men bak som en gös.

[ 28 ]


    Neptunus med åran
    Och treudden på,
    I vredesmod slår han
    Tritonerna små.
    Sirenerna sjunga
    Med däjelig mund
    Och locka de unga
    Matroser på grund.

Nu tumlas det om i ett vildt raseri
Och gormas att öronen knappast stå bi;
Och ingen bit bättre än hela dess svit
Är roddarmadamen fru Amfitrit.

Ni frågar huru hösten är beskaffad härute, om icke hafvet ibland går öfver byggningarna, emedan ni hört så berättas; men detta, kan jag försäkra, är ingen sanning. Visserligen blåser det stundom, så att det går genom merg och ben, så framt icke kroppen är dess bättre ihopfogad; men är han någorlunda tät, så har det ingen fara.

För den som nyttjar den besynnerliga hufvudbonad, som kallas peruk, är blåsten härute en stor olägenhet. Jag känner tvenne hedersmän, hvilkas peruker på en gång, under deras [ 29 ]badsejour, gått all verldens väg. Den ena blåste opp på telegrafen och förorsakade en villervalla i telegraferingen vid motliggande station. Den andra tog kosan ända till Kanholmarna, der han fastnade på den så kallade ”hvita märren” och var en tid nära att vilseleda sjöfarande, hvilka ej rätt ville igenkänna det gamla sjömärket. Något vidare känner jag ej om dess öde, annat än att en lots sedermera funnit den på en holme full med mås-ägg.

De båda herrarne, hvilka sålunda förlorade sina toppsegel, nödgades sedan begagna en sorts nödfallsperuker af getragg, hvilka en gammal förståndig gumma förfärdigade här emot fyra skillingar banko stycket, och hvilka ej togo sig så illa ut. Den andra peruken, som fastnade på telegrafen, sökte väl telegrafisten att rädda; men stormen tog den i samma ögonblick och förde den långt ut på fjärden till Korsön, der fyrmästaren tog honom för en skjäl och gaf honom ett skarpt skott med lodbössan, så att han blef obrukbar. Den nyttjas nu af samma fyrmästare vid rengöringen af speglarna uti Korsö fyrtorn, der han ännu troligen kan beses. Sic transit gloria mundi: peruker ha ingen varaktig stad!

[ 30 ]Jag har nyligen varit ute på en liten seglats i skärgården för att taga afsked af gamla klippor och skär och önska dem ett godt slut på det gamla året. Vid samma tillfälle tog jag i betraktande en prestgård ända vid hafskanten. Man skall bo der för att riktigt vara gömd — och glömd. Att lifnära sig på ett sådant boställe måtte höra till underverken. Man tänker på fem bröd och två fiskar, då man ser att det får lof att gå för sig. Stackars komministrar! Då jag slog ut mitt segel och reste hem, gjorde jag, vid tanken på komministrar i allmänhet, följande

Betraktelse.

Längst ut på ett stenrös i hafvet,
Der lefver, besynnerligt nog,
Ett lif som är redan begrafvet:
En prest utan egor och skog.
Kan någon med litet sig nöja,
Det är komministern i Möja.

Så ynklig jag aldrig har anat
En prestgård — se här min attest:
En ö, som naturen har danat
Att riktigt utsvälta en prest.
Kan någon med litet sig nöja,
Det är komministern i Möja.

[ 31 ]


Hur man sig mot ödet bemannar
Och håller sig modig och frisk,
Man ledsnar till närmaste grannar
Att endast ha lefvande fisk.
Kan någon med litet sig nöja,
Det är komministern i Möja.

Här inga sällskaper genera,
Församlingen bor ej på ön.
Här får komministern spatsera
Och språka med vågornas dön.
Kan någon med litet sig nöja,
Det är komministern i Möja.

Att äta väl presten ock tarfvar,
Han ej mer än menniska är.
Man vet väl att Gud föder sparfvar,
Men aldrig så kinkigt som här.
Kan någon med litet sig nöja,
Det är komministern i Möja.

Bland starrgräs och tunnsådda blader
Der vandrar en kossa, min själ!
Får hon ingen hjelp af Gud Fader,
Så svälter hon säkert ihjäl.
Kan någon med litet sig nöja,
Det är komministern i Möja.

[ 32 ]


Det hela är ödsligt och naket,
Der finns hvarken häst eller dräng,
Och inga små pullor på taket,
Och inga små lamm uppå äng.
Kan någon med litet sig nöja,
Det är komministern i Möja.

I två rum och kök han logerar,
Rätt varmt, om han klär sig i skinn.
Förlåt, om det icke generar:
Var god, erkebiskop, stig in!
Kan någon med litet sig nöja,
Det är komministern i Möja.

Här får man ej vara sensibel
För himmelens väder och vind.
De bläddra i psalmbok och bibel
Och kyssa på mund och på kind.
Kan någon med litet sig nöja,
Det är komministern i Möja.




Jag begriper ej huru man kan prisa hösten; en fuling, huru man vänder honom, glåmig och utlefvad, ockrar på alla menniskor och ropar oupphörligt: köp! köp! Han är tjenstemännens förtviflan och fruarnas ängsligaste företeelse; ett [ 33 ]skafferi-spöke, som skrämmer dem, hvar gång de öppna dörren till den tomma förrådskammaren; en äppel-tysk med de oförskämdaste pretentioner; en storpuffare för sko- och paraply-butiker; spottar folk i synen, om man ej köper paraplyer, och smutskastar, om man ej köper bottforer; nagelfar hattar och bakbyxor, och skäms ej att handskas med oskyldiga underkjortlar.

”Rönndrufvan glöder”! ja det är mycket sannt; men tag fram druf-sorten, och det finns ej i hela verlden ett så tarfligt Bacchi-barn, som skulle kunna höja en enda ton till dess berömmelse. Men hösten smickras, liksom andra rika personer, ofta för underordnade egenskaper. Man kan ej nog berömma de ”gyllene löfven”, som man annars vet skräpa rysligt i gångar och alleer; de ”svällande körsbären”, som man får ondt i magen af, och de ”gullgula plommonen”, som man ej får äta för koleran. Att hösten har ett godt bord, det kan icke nekas, om man notabene vore bjuden; men då man skall betala hans läckerheter kontant, och till på köpet i dessa tider så enormt, att ”en smörgås kostar mera än hela magen är värd”, så uppskjuter jag för min del att lofsjunga honom till bättre tider.

[ 34 ]I dag är han mer än vanligt vresig och ogunstig. Föreställ er en himmel som är grå, en jord som är grå, och ett haf som ej syns för bara grå dimma. Allt är grått i grått; ett öfversuddadt landskap; ej en skymt af ultramarin, lack eller kromgult. Hösten är i sitt flor, och vintern i farstun. Fiskmåsarna ha upphört med sitt fiske. Vimplar och flaggor ha försvunnit med sjökaptenerna, som gått i vinterqvarter. Det blir visst yrväder. Då går jag och lägger mig. Man bör inte vara oppe, då det är yrväder. Qvällen blir ruskig. Himlen är gråtfärdig, jorden ängslig, stormen blåser i ”sjunde basun”, hafvet vrålar, ingen sångmö kan vara ute i sådant väder:

Gapande djupet rörs opp,
Löjan har flytt från land.
Urblekt är Floras salopp,
Frosten står hvit på strand.
Inne stängs get och får,
Måsen i landsflykt går.

Fjerran mot skär och häll
Dånande hafvet slår,
Liksom från ett kastell
Bombernas åska går.

[ 35 ]

Stormen på klippans mur
Brottas med vresig fur.

Digra af köld och snö
Välta sig molnen hän.
Hör! öfver stormrörd sjö
Raggiga ufvars skrän.
Sannt är hvad sagan spått:
Ufven ej bådar godt.

Fönstret jag klistrat tätt.
Giktsjuk, förkyld och lam,
Sitter liksom ett porträtt
Flugan i glas och ram.
Lifvet är öfverallt
Halfdödt, plundradt och kallt.

Uff! hvad det blåser kallt!
Spar ej på ved, lägg på!
Skyhög går ”Östersalt”,
Bäst under tak att gå.
Bädda mig mjuk en säng!
Skynda, stäng dörren, stäng!

Älskar du vilddjurs tjut,
Mörker och storm och brus?

[ 36 ]

Nej! — hvem bad dig gå ut,
Sångmö! gå hem, stöp ljus!
Lyran jag riktigt har håg
Byta mot yx och såg.

Det enda som lifvar opp det ödsliga landskapet är en get — tarflighetens sinnebild. Hon har fördjupat sig i botaniska betraktelser, och tycks just nu vara sysselsatt med lösningen af det kinkiga problemet, huruvida det skulle ligga inom möjlighetens gräns att hemta någon föda ur kasserade löfruskor. Födan kunde visst vara bättre; men i dessa dyra tider resonnerar hon ganska förståndigt: ”man vet hvad man har, men vet ej hvad man kan få.” Der hon nu står, omgifven af en hård natur, återger hon en hemsk men sann tablå af hungersnöd och barkbröd.

På en klippa näst intill står en bock, förmodligen hennes son, hvilken hon tycks vilja skryta med, emedan hon än med välbehag betraktar sin sötunge, än kastar sina blickar opp till mitt fönster, liksom hon ville att äfven jag skulle dela hennes beundran. Men hvem har icke gjort en bock här i verlden! Det kan icke vara någonting att skryta öfver.

Emedlertid tycks bocken ingalunda dela söta mammas åsigter i afseende på födoämnena, utan [ 37 ]roar sig i stället med att klia hornen emot min mangelbods-vägg. Det kunde han låta bli, ty han skafver af färgen. Han tycks ej ha sinne för målning och troligen lika litet för de sköna konsterna i allmänhet. Vore det icke synd att sätta öknamn äfven på en bock, skulle jag kalla honom Bodell, efter han skafver på min bod.

Men nu aflägsnar sig geten — kanske stött öfver mitt ringa deltagande för hennes unga bock, eller sannolikare derför att hon anar oväder och vill sätta sin person i säkerhet, innan mörkret inbryter. Lika godt! god natt, Anna Stina!

En liten strof ännu skulle jag vilja förtälja om en get, medan jag kommer i håg, och efter yrvädret ännu ej börjat:

För några år sedan lefde här på stället en gammal gumma, som hette Lisa. Hon hade en get, som var hennes glädje, och som, till erkänsla för den moderliga omvårdnad hon rönte som barn i huset, skänkte henne dagligen både mjölk och kaffegrädde. Men en natt dog geten. Gumman Lisa var otröstlig. Jag kan ej beskrifva hennes bedröfvelse utan att låna ord af Vitalis:

”Hon åt ej, drack ej, sof ej, och gjorde ej sitt tarf.”

Sjelfva snusdosan, som annars var hennes [ 38 ]tröst och förnöjelse under hennes reflexioner öfver lifvets njugghet, hade nu under sitt lock ingenting lockande; och den lilla blanka kaffepannan, som hon brukade kalla for ”lilla Brunstedt”, och hvilken i åratal utgjort hennes käraste möbel och en fägnad för ögon, öron och alla lemmar, förnuft och alla sinnen, stod nu obrukbar, sedan grädd-underhållet af ett oblidt öde blifvit så oförmodadt indraget. Hennes sorg var så mycket större, som hon i sin fattigdom icke egde det ringaste hopp att kunna förskaffa sig en get igen. Och hvad är ett lif utan hopp — och en fattig gumma i skärgården utan get!

”Men då nöden är störst, är hjelpen närmast.”

En jovialisk öfveruppsyningsman fattades af den välvilliga tanken att hjelpa gumman Lisa. Han klädde sig i svart frack, hvit halsduk, satte krusflor kring sin halmhatt och företog en humoristisk vandring omkring till alla härvarande badgäster med sin pappersrulle under armen, innehållande notifikation om dödsfallet samt en vänlig uppmaning att hjelpa Lisa ur bedröfvelsen och göra hennes gamla hjerta gladt och återstäldt till den instundande midsommarshelgen. Uppmaningen var affattad i följande poetiska ordalag:

[ 39 ]

Gamla Lisa uti stugan
Lefver uti sorg och nöd.
Fattig är hon nu som flugan:
Hennes sista get är död.
    Låt oss samla,
    Unga, gamla!
Att vi till midsommaren
    Kunna visa
    Gamla Lisa
Att hon får en get igen! —

Under sorgtiden hade ingen kafferök synts i Lisas skorsten och ingen snusburk varit synlig i fönstret. Men tiderna förändras. En vacker morgon låg den för henne icke obetydliga summan af tjugu riksdaler på det gamla, alltid finskurade furubordet. Det var en syn, som helt och hållet vände ut-in på det gamla, sorgsna och hopplösa hjertat, så att den glada sidan kom ut — och den hederliga gumman Lisa

Glömde sin älskade get, så mycket en älskling kan glömmas;
Knäppte på locket igen och njöt af den väldiga prisen,
Medan i brännarn på nytt hon svedde den doftande bönan.

[ 40 ]

Lyckan med solen gick opp och spridde kring åldriga dragen
Glansen af innerlig fröjd, ”som på mossiga grafvar ett solsken.”