Hösten 1866
| ← Lärkan |
|
Visa på landet → |
| Ur Ny Illustrerad Tidning: Elias Sehlstedt 29 December 1866, N:o 52(414) Se digitalisering på ALVIN! |
Hösten 1866.
Det knattrar och smattrar i vägg och i knut,
Gunås! vi ha hösten igen.
Det ginge väl an, om man slapp att gå ut,
Men det går inte för sig, min vän!
Så hafva de himmelska källornas lopp
På jorden så egna manér:
Vitalis har lärt oss att regnskur och glopp
De »falla ej opp, utan ner».
Ja, det kan ju ingen menniska hjelpa att man blir våt då det regnar, ifall man nota bene går ut. Att hösten är kommen är lika naturligt som att sommaren har varit och farit. Man får väl trösta sig och vara nöjd att man fått njuta af sommaren och dess behag.
Jo! sommarn! Jo den var spritt galen bestämdt,
Och sjuk var naturn och förstörd.
I vatten gick Flora och traskade jemt,
Och sorglig vardt bergning och skörd.
Till plättar och bullar hvar få vi mjöl?
Hvar få vi potatis? Gud vet!
Så ha våra bryggare stegrat sitt öl!
De borde ha rammel för det.
Får inte naturn vara huru den vill? Hvarför bygger ej folk rior i stället för att gorma och förtvifla? Mjöl kan man dessutom få från Stettin, och öl kan man låta bli att dricka. Hvad fan nu då!
Nå nå, lika godt! Man skall prata ibland.
Vi tala om annat härnäst.
När hösten och vintern nu ta oss om hand,
Hvad är det som tröstar mig mest?
Jo, fyra par fönster glasmästarn satt in
Med kitt och med bomull och nubb;
Och så har bundtmakarn och skräddarn med skinn
Fördubblat min gamla tulubb.