Hafvet

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  SÄTHERBERG, Herman,
Nordstjernan, Witterhetsstycken och Poëmer

Hafvet
Dufvan i Spanska sjön  →


[ 139 ]


Hafvet.


Du kämpande, stolta, oändliga haf,
Du omhvälfda himmel, du böljande graf!
Från darrande plankan jag höjer min sång
Vid hvinande vindarnas språng.
 Ty jag älskar din rymd,
 Der ej blicken blir skymd,
 Men får flyga med örnen omkring;
 Ty jag älskar din lek,
 Och om kinden blir blek,
 När du mörknar, — det gör ingenting.
 
Med dufvan i skog har jag suckat mig trött,
Hos blekröda liljorna nog jag har blödt; —
Jag svalka behöfver för hjerta och kind,
Vill dricka din läkande vind.
 Ty den läskar så godt
 Och den kyler ej blott.
 Men den stärker hvart glödande bröst:
 O! den susar så rik
 Öfver fjärd, öfver vik!
 Hvarje tanke blir frisk vid dess röst!

Du fanns, innan ännu en skapelse fanns,
Förr’n himmelska verldarna börjat sin dans.
För Gudomens ande i vördnad du låg
Med mörk och med drömmande våg.
 Och då hördes en röst,
 ”Varde ljus!”: ur ditt bröst

[ 140 ]

 Lyste eld, och i dagningens brand,
 Vid sin skapares ord,
 Föddes himmel oeh jord,
 Och du kysste den blommande strand.

Ditt välde från tidernas morgon är lagdt,
Från pol och till pol går din segrande makt,
Från eviga isarnas ödsliga land,
Till öknarnas glödheta sand.
 Inga härar ha nått
 Till din herrskares slott,
 Till Poseidons, den mäktiga gud.
 Än kring jorden han far
 I sin glänsande char
 Och förkunnar i stormen sitt bud.

När vreden förmörkar din blick, när din hy
Blir grön, när du slungar din fradga mot sky
Och bränningen tjuter vid darrande strand
Och solen förlorar sin brand:
 Då är fasan ditt bud,
 Och i segrareskrud
 Flyger dödsengeln rymden omkring,
 Bryter master och rår
 Och förödelse sår
 Omkring jordens och himmelens ring.

När mildhet går ut från din blick, och din hy
Blir skär, och det droppar, som rosor, från sky
Och böljan hon spelar så stilla, så len,
I aftonens magiska sken;
 O, hur ljuf är du då!
 Ur din vagga den blå
 Stiger skönhetsgudinnan på strand,
 Och i seglarens bröst
 Vaknar glädje och tröst,
 Och han gungar med skeppet till land.

[ 141 ]


Du kämpande, stolta, oändliga haf,
Du omhvälfda himmel, du böljande graf,
Låt flyga mitt segel, låt ila min färd
Med fröjd i din vexlande verld!
 Om tillbaka, en gång,
 Du mig leder, en sång
 Jag dig helgar med jublande röst,
 När jag vinkas till strand
 Utaf vänskapens hand
 Och jag trycks mot dess klappande bröst.