Harr-khärs-boen

Harr-khärs-boen av Fredrik August Dahlgren

Å vârre kan fôll allri finnes te sa’n,
än när boen går mä hatt på sne, sa’n,
      å har fräs i bringa
      å spansk-rör te svinga,
änna som en reckti hârre-khär, sa’n.

Då ska en tro att han ä styv mä krafft, sa’n,
får sej spink-spank-klåcke mä peschafft, sa’n,
      å går jämt å blistrer,
      tess han blir i klistre
å får gå som anne gémment folk, sa’n.

När pigera på hârrgåln han får se, sa’n.
ska en tro han gör sej fali te, sa’n,
      stryker fint på foten,
      när di bliger mot’en;
tösera på byggda gir han fan, sa’n.

Å hele måndan klonker han å svär, sa’n,
flyger rasen som en stôlli khär, sa’n,
      hele söndass-dyggda
      tapper han på byggda,
när han super, slôss å speler kort, sa’n.

Hva ska dä bli åttå en tåcken sat, sa’n,
som ä bare styv å grann å lat, sa’n,
      kan int sköte torpe,
      skaffe konna sôrpe
å gi kampen röckt, som han ska ha, sa’n.

Å intnô blir dä gjorrt på åcker å äng, sa’n,
för hans möne stass ä ränn å fläng, sa’n;
      han va stor på saka,
      men dä krak tebaka
å han blir fôll rothjon hva dä lir, sa’n.

Å sålless kan en se hva möck dä gär, sa’n.
te fannsér sej som en hârre-khär, sa’n:
      Mä en tåcken bonne
      bär dä te den onne,
d’ä så vesst som visa nu ä slut, sa’n.