Helgsmålsklämtningen

Helgsmålsklämtningen av Carl Vilhelm August Strandberg

Den klämtningen en junikväll
står i mitt minne kvar,
det var en ton så klar och gäll,
som knappast silvret har.
Och bäst det var, föll det mig in:
så var vår ungdom, din och min,
så rik på klang, som någonsin
en sådan ålder var.

Tomhända gingo sedan vi
i vida världen ut,
det gällde då att hålla i
och sträva var minut.
Vi hade trångt, vi hade knappt,
och dagens tillgång smälte snabbt,
men vår förtröstan gav ej tappt,
vårt hopp tog icke slut.

Så hjälptes vi med bördan åt,
som lättnat småningom,
men märkte ej bland dagens låt
hur hastigt kvällen kom,
hur hösten, som han gjort med fler,
i våra lockar skakat ner
den snö, som aldrig smälter ner
och aldrig vänder om.

Hav tack för det du bördan drog
i dagar och i år!
Hav tack för varje gång du log
och sväljde ned din tår!
Gud signe dig, som så förstod
att vara arm och glad och god,
Gud löne allt ditt tålamod
som läkte många sår!

Allt ringde det. Än en minut
jag dröjde på min stråt,
till dess att klämtningen var slut
och ögst stod i gråt.
Du föll ett slag igen, nej tu
förtonade i samma nu:
att så vi finge, jag och du,
dö bort — och följas åt!