Hembygden (Matts Magni Granström)

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Innehåll
Hembygden
av Matts Magni Granström
Lågan står stilla på vårt bord  →
Ur diktsamlingen Visor i byn utgiven 1913.


HEMBYGDEN.

Jag lyssnar, när vildgässen draga förbi
i gryning som brinner röd,
till skogarnas snyftning och jubelskri
och sång om seger och död.

Och jag ser i en enda skälfvande syn
hela hembygdens vårtända värld
af byar och berg under rodnande skyn,
som stå vakt kring min moders härd.

Och jag känner hur hjärtana klappa i takt
under tusende sollysta tak.
Då griper hembygdens kärlek med makt
om min drömvärlds blå zodiak.

Af tårar och vin min väg lyser våt,
jag trampar i guld med min häl,
och af viddernas jubel och klagolåt
ett eko fyller min själ.



Det är guld, det är vin och tårar
Öfver hembygden stiger en gyllene glans
kring mänskornas vaggor och bårar,
kring gråhårskrona och myrtenkrans.

Din guldgula säd på ditt gärde
och viljans växt i din håg och ditt mod
det är mera än guldet i värde
det är skörd efter sådd i tårar och blod.

Kring sekundernas honungsgömmen
det fladdrar af själar som sländor och bin,
det lyser i lefvnadsdrömmen
af sångens och kyssarnas rödaste vin.

Som den dolda resedan sprider
sin doft på din väg i ett vindackord,
så det strömmar ur gångna tider
af gråt och glädje öfver din gård.

Och tusen förmultnade händer
sträckas fram mot dig, lyfta upp ur din mark
sin välsignelses eld, som tänder
din kärlek till hemmet brinnande stark.



Barnen sjunga,
barnen le mot sol och saga,
händer, lefvande och unga,
sträckas fram att taga
alla bördor, alla tunga
lass, som vi fått draga.

Öfver sjunkna forntidsgrifter,
öfver våra glömda grafvar,
nya stridsmän, nya slafvar
gångna tidehvarfs bedrifter.
Nya släkten leta
svar på evighetens frågor,
men ännu i sång och drömmar
brinna våra tankar heta,
och i alla pulsar strömmar
än vårt blod i röda vågor.



Nu sofva byar vall och vång,
och gryningen brinner röd,
men skogen är vaken och sjunger sin sång
om släktenas seger och död.

I suset af vingar jag hör ett ord,
ett halfförkväfdt sorgens skri,
en bäfvande sång om hemmets jord,
när vildgässen flyga förbi.