Från Wikisource, det fria biblioteket.
I natt har jag vandrat från Hedsunda by,
där jag fåfängt bönföll om hägn,
mina glappande skor äro tunga som bly
av träckstänk och midnattsregn.
Jag kom från tjuvarnas gråstensborg,
där min skugga var min kamrat.
Där var år av grubbel och månaders sorg
och nätter svarta av hat.
Ty jag älskade strid med sten och kniv,
och log åt jämmer och sår –
och till sist så tog jag en kvinnas liv,
och satt fången i långa år.
Och vid Kersnas tjärn, nedom Hävamo brant
jag ville ur livet fly,
när den drivande månens guld föll grant
över strändernas gungande dy.
Men inom mig är något som icke vill dö,
och som hatar att leva ändå –
det är bittert att kvävas i kvällssvart sjö,
och bittert att levande gå,
och känna hur eländet suger en ner,
tills man andas med bara hat –
fast solen lyser – fast sommaren ler –
det är bittert, bittert, kamrat!
