Hemmet/Kapitel 10

←  Dagens slut

Hemmet av Fredrika Bremer Tiden går

Den faderlösa  →

Tiden går.

Livet har sina kraft- och blomstringsstunder, ingivelsens klara stunder, då den mänskliga konstnären (bildaren av det jordiska livet) fattar och uttalar det högsta rena, det högsta sköna, det gudomliga. Vore allt i jordelivet färdigt därmed, vore offret fullbordat, verket utfört, segern vunnen i en sådan stund, så vore livet icke svårt. Men det svåra är att under långa kedjor av år hålla vid liv den rena låga, som ingivelsen väckt, under det att stormarna komma och gå, under det att minuternas duggregn faller och faller, tyst och enahanda, under enahanda växling av enahanda dagar och nätter. Därtill behövs kraft från höjden, upprepad dryck från ingivelsens källor, för de stora som för de små, för alla arbetare på jorden. Det var Ernsts och Elises lycka att de visste detta och visste att begagna sig därav. Därför lyckades dem allt bättre att övervinna sina naturliga fel, därför närmade de sig alltmer varandra, genom dessa små steg, som äro så omärkliga och likväl så ljuvt och så starkt sammanfläta människors hjärtan och liv, och som kunna sammanfattas under denna rubrik: uppmärksamhet för varandras tycken, intresse för varandras intressen.

Genom denna pånyttfödda «innerlighet, denna stärkta, rena kärlek fick Elise en så säker och så ädel hållning i sitt förhållande till Jacobi. Ingen svaghet besegrade hennes hjärta, även när hon såg lidande målat i hans ansikte, hon förblev fast även när hon förnam, att hans hälsa led, och bad blott sin man att utsätta en tidigare dag för hans och Henriks avresa. Detta var också lagmannens önskan. Som en god ängel, på en gång stark och mild, stod han i denna stund vid hennes sida — intet under att Elise vid hans hand gick segrande fram! Intet under heller, att vid denna lagmannens fasta hållning, vid åsynen av det sköna förhållandet makarna emellan, det väsande tadel, som redan begynt höja sig på deras bekostnad, snart föll och slocknade, liksom en flamma dör ut av brist på näring.

Om lagmannens för Elise så fruktansvärda »gamla flamma» ha vi att berätta, att hon blev så stött och så förkyld av det tilltagande isiga i hennes forna tillbedjares uppförande, att hon hastigt övergav staden samt all tanke att bosätta sig där. »Där var för enformigt, för litet intresse» sade hon gäspande till lagmannen, som rådde henne mycket att återvända till Frankrike eller till Italien. »Det är nu så en gång med vår goda nord», tillade han, »att vad som här kan giva vårt liv intresse och njutning, måste vi förnämligast hämta ur egna förråder, ur våra hem och ur våra egna bröst.»

»Hon är ändå bra vacker och bra intressant!» sade Elise med vänlig känsla för överstinnan, då denna avrest. Lagmannen svarade aldrig ett ord. Aldrig mer talade han om sin forna älskade.

Dagarna gingo. Lagmannen hade friskt och fullt upp att göra. Elise sysselsatte sig mycket med sina små flickor, kandidaten mycket med Henrik och med egna studier.

Barnen växte som sparris i juni, och fadern fröjdade sig över dem. »Visen kommer att växa om oss allihop!» spådde han som oftast, och när Eva klinkade på »Malbrough se'n va't en guerre», så tycktes hans musikaliska sinne vakna, och han sade: »Vad hon redan har för en känsla i sin musik! Har hon icke, Elise?» Aftnarna, då familjens alla medlemmar samlades, antogo nu alltmera en lätt och för alla behaglig karaktär. Ofta lekte man och dansade med barnen.

Barnen! Vilken värld av lust och olust föra de icke med sig inomhus. I sanning, allt med dem är icke rosenrött, som deras kinder. Elise erfor det med sina små, som ofta voro ingenting mindre än »lagom goda». »Gör ej åt andra, vad du ej vill att de skola göra åt dig! Man skall tänka på vad man gör! Tålamod är en god krydda! Inte ser du pappa och mamma göra så! Se på mig! Gör som jag!» Dessa stående och gående talesätt, som trampat igenom världen, ända från den tiden, då »Adam plöjde och Eva spann», och till våra dagar utan att bli utnötta, och som skola fortgå och uppfriskas ända till världens ända, samt försäkringarna till barnen, när de få straff eller få läsa om sina läxor: »Det för ditt eget bästa; du skall en dag tacka mig därför» — — på denna världsborgerliga, patriarkaliska husmanskost, som utdelades i Frankska hemmet, såsom i alla hedervärda, ville barnen sällan eller aldrig rätt tro, och därför ville den ej heller alltid göra verkan. Törhända oroade sig stundom Elise alltför mycket över det ofta återkommande av samma fel hos sina barn; törhända lade hon för liten vikt på den sanna föräldrakärlekens osynliga men sollika och mäktiga inverkan på de små människoplantorna. Visst är, att hon ofta var bekymmerfull över dem och döttrarnas utveckling och framtid ingav hennes själ mången oro och månget kval.