Hemsjukan
|
Vart stiger din suck, o mitt klappande bröst?
Var höres, o bedjande hjärta, din röst?
En främling jag står på den ödsliga strand,
och känner en längtan,
en traktan, en trängtan -
jag vill över havet till okända land!
I överflöd har jag mitt lystmäte fått
av kunskapens träd, så på ont som på gott.
Jag sett, huru dagarne komma och gå:
som bölja på bölja
varandra de följa,
och dovt och enformigt mot stränderna slå.
De jublandes gny och de jämrandes skri
jag hört, hur de gå var på sin melodi,
den gamla bekanta, som var och en kan;
ej olika toner,
blott variationer
till tidsfördriv stundom den dödlige fann.
Om sommaren kläder sig jorden till brud,
om vintern så drager hon svepningens skrud:
så gjorde hon förr, och så gör hon i år -
om hösten hon gråter,
om våren hon åter
med barnslig förnöjelse torkar sin tår.
Hon bärgas och härjas, den välvande jord.
De vise där talte mång ståtliga ord
om frihet och dygder och gyllene tid;
sin fackla de buro
för kungar, som svuro,
i trötthetens timmar, den eviga frid.
De talte så fordom, de tala så än;
de svuro, och svära detsamma igen.
Men idligt sig vänder det rullande klot,
och gyllene tiden
och eviga friden
få där intet fäste för halkande fot.
Jag sett hur det tillgår på jordenes ring:
men nytt under solen jag sett ingenting.
I hundrade former är allt likadant:
sin yta det fejar,
men troget sig drejar
kring samma sin axel, som det varit vant.
Inbyggarne alla på världenes ö,
jag vet, hur de födas, jag vet, hur de dö,
och hur, dessemellan, de larma en stund,
en myggdans, som stimmar
i solskenets timmar,
tills natten gör slut på båd' strid och förbund.
Ej många de äro, mitt eländes år;
min tid, på långt när, ej till fädernas når:
dock haver jag skådat mig mätt häruppå.
Det blir, som det varit:
är vad jag förfarit,
och summan av allt vad jag lärt mig förstå.
Nu lägger jag neder min pelegrimsstav
och ser mot det stilla, det stjärnströdda hav,
förmår ej att vända mitt öga från er,
I strålande öar
i azurens sjöar,
som dagens, när dagen hos oss har gått ner.
O, låten mig följa de facklor I tänt!
Jag har ingen lust med den värld, som jag känt;
jag andas ej fritt på dess kvalmiga strand;
mig driver en längtan,
en aningsfull trängtan,
jag vill över havet till okända land!