Herr Jans likfärd

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Lützen
Herr Jans likfärd
av Carl Snoilsky
Kristina  →
Ur diktsamlingen Svenska bilder, 1894. På Wikipedia finns en artikel om Carl Snoilsky .



Rivna fanor, segertecken
med en dubbelörn i vecken,
täcka murens nakna kalk.
Dimmigt brinner vaxljusveke
vid en enkel bår av eke,
i det halvt förstörda koret
ställd på svartklädd katafalk.

Där det matta skenet irrar,
sjunken ögonhåla stirrar
från det vita örngottsvar.
Jan Banér, så nämns den döde,
Habsburgs skräck och olycksöde,
Wittstocks, Chemnitz' segerherre,
Sveriges hjälte och försvar.

Flydd är nu det namns förtrollning,
som gav kraft och sammanhållning
åt en brokigt blandad här.
Brusten är den blick, som tämde,
mer än rättarsvärdet skrämde,
spänd inunder fjäderhatten
i en trotsig soldenär.

Re'n kring högkvarteret skocka
fräcka hopar sig och pocka:
"Prompt vår sold vi vilja ha,
annars gå vi till Oranien,
eller sälja oss till Spanien,
turken, påven eller satan,
bara han betalar bra."

Mitt i själva upprorsflamman
bergfast sluter sig tillsamman
svenskars, finnars ringa flock.
Deras trogna tårar falla
ned på fältherrns hand, den kalla,
på den vissna lagerkransen,
virad im den dödes lock.

Att det kära stoftet värna
håller härens bästa kärna
vapenvakt kring hjältens lik
i en halvbränd by, vars kyrka
gömmer Sveriges sista styrka,
medan ute myteriet
fyller allt med vilda skrik.

Upp de tunga portar springa,
och mot golvets stenar klinga
svärd och sporrbeväpnad häl.
Det är män, som världen känner,
lyckans svurne följesvenner,
tysken, skotten och fransosen,
utländskt värvat krigsbefäl.

Veteraner ärrbetäckte,
ett i pansar härdat släkte
i dens tjänst, som lovar mest,
trampande med breda sulor
fridens skördar ned i smulor,
högbestövlat, stålomgjordat,
fruktat mer än eld och pest.

Främst i denna djärva skara,
nalkas att dess språkrör vara
gammal skottländsk hövitsman.
Stödd på träben, se'n det andra
ned i Lützens mull fått vandra,
till den lilla svenska gruppen
buttert rättfram talar han:

"Kavaljerer, vapenbröder!
Endast den som honom föder,
knekten liv och lemmar ger;
om för Sverige han tar slängar,
vill han ock se Sveriges pengar.
Släppa till sitt skinn för intet
gör han blott för en Banér.

"Utan knot intill det sista
honom där uti sin kista
vi i lust och nöd följt åt.
Nu, då han ej finnes mera,
vi med värjan salutera
eder unga krönta Fröken
och gå sedan var sin stråt".

Svensk och finne dystert tiga.
Äventyrarena stiga
sakta fram i tyst förbund,
som de avsked taga ville
av de drag, där eld och snille
lyst för dem vid festpokalen
och i segerns sköna stund.

Gamle skotten mulet bister
stått och sett - nu ut han brister:
"Rynkar han ej ögonbryn
som vid Wittstock sent på dagen,
då hans här, så gott som slagen,
ordnades till sista stormen?
Än jag ser det för min syn.

"Blek, med värjan sönderbruten,
munnen järnhårt sammansluten,
lyssnande han såg sig om.
Blott mot döden fram vi fördes,
då på flygeln salvor hördes -
det var Stålhandske med hjälpen,
som i elfte timmen kom.

"Då begynte riktigt festen,
sporrande den svarta hästen,
flög herr Jan från led till led.
Som orkanen gick attacken
upp mot sachsarne på backen,
när de flydde ur sin vagnborg,
hur vi sablade dem ned!"

På hans läppar talet stäckes -
lyssna! Månn i fjärran väckes
Wittstockdundrets återljud?
Är det åskans djupa toner?
Nej, men kejsarens kanoner -
mot det herrelösa lägret
rycker fienden, vid Gud!

Allt förvirring är och häpnad.
Med förtvivlans styrka väpnad,
ger sig luft de svenskes harm:
Må de fega och de fala
gå till dem, som bäst betala!
Här vi hålla stånd så länge
än en droppe blod finns varm."

"Svenske herrar, tonen dämpen",
säger gamle höglandskämpen,
"inga flera slika ord!
Den som vi i alla öden
följt och älskat intill döden,
fältherrn, som vi svuro lydnad,
han finns ännu ovan jord.

"Än ett värv står oss tillbaka:
att bestyra och bevaka
som sig bör hans jordafärd.
Re'n tillräckligt tårbegjuten,
nu han väntar på saluten,
och så sant jag heter Ruthven,
den skall bliva honom värd.

"Kransen vissnat har kring pannan,
men vi skära lätt en annan
friskare, förr'n sol gått ner.
Den som här är äldst i graden
tar befälet vid paraden -
hären ställd på gamla sättet,
som vi lärde av Banér!" -

Knotet tystnat. Ordnad, färdig,
hjältens stora skugga värdig,
under vapen hären står.
Ingen gärd hans stoft skall sakna:
alla Wittstocks genljud vakna,
Wolfenbüttels segeråskor
rulla stolt omkring hans bår.