Herr Pimpls näsa

Herr Pimpls näsa av Frank Heller

Vecko-Journalen 1922:37

För närvarande bor jag i Zell (icke i cell).

Zell ligger vid en alpsjö. Denna sjö är buteljgrön; den har tvärbranta stränder; den innehåller miljoner och åter miljoner spigg och ett antal gäddor, som tilldelat sig själva samm uppgift gentemot dessa spigg, som fransmännen gentemot tyskarna: att se till att de inte blir för många. Den buteljgröna sjön plöjes av en kommunalmotorbåt, av dussintals roddbåtar och hundratals tyroler, som med sina jättekraftiga ben kasta sig i vattnet från tre badanstalter.

Detta om alpsjön, vid vilken Zell ligger. I Zell finnas många hotell och ännu flera krogar, som av österrikarna kallas jausestationer, ett gåtfullt, men diskret ord. På en av dessa jausestationer är herr Alois Pimpl stationsföreståndare. Herr Pimpl är liten, undersätsig och slätrakad; han har elaka svarta ögon och en praktfull romersk näsa. Herr Pimpl har tillbringat en del av sin ungdom i Amerika och talat gärna detta lands språk genom sin praktfulla romerska näsa, vilken liksom tycks ge detta språk dubbel klang och effekt. Det som icke är allmänt bekant om herr Pimpl, är att han en gång var professionell boxare i U.S.A.

Detta om herr Pimpl.

I Zell bo många konstnärer av olika trosbekännelser, futurister, kubister, dadaister och neodadaister. Kubisterna anse hopplöst föråldrade av futuristerna, eftersom de håller på linjer och komnturer; futuristerna föraktas som akademiska av dadaisterna, eftersom de inte inse, att det späda barnets konstuppfattning är den högsta; och dadaisterna bekrigas rasande av neodadaisterna, eftersom de inte inse, att icke det späda barnets, utan fostrets konstuppfattning, bör vara den slutgiltigt tongivande.

På den ounvikligt kommande postneodadaismens konstnorm törs jag inte en gång tänka.

Detta om de olika skolorna i Zell.

Bland de hopplöst föråldrade kubisterna finns det en enda som hela Zell känner sedan en vecka tillbaka. Orsaken till att hela Zell känner honom är den, att han i sin person, i sin yttre person, för en gångs skull sammansmält alla de stridiga skolornas egenheter. Hans ansikte har kubismens hårda konturer och futurismens strålande färger, hans resonemang vacklar mellan dadaismens barnsliga och neodadaismens fosterliknande ståndpunkt. Dessa egenheter uppvisar hans personlighet sedan en vecka tillbaka. Och orsaken därtill är endast och allenast hans kamp för kubismen.

Johannes Hentsch (så heter han) är lidelsefull kubist, en kubist i anda och sanning. Han för en aldrig vilande kamp icke blott mot andra konstriktningar än kubismen, utan även mot alla företeelser i omvärlden, som icke låta sig förena med en strängt kubistisk syn på tillvaron. Ett klassiskt landskap gör honom ursinning; ett klassiskt ansikte likaledes. En futuristisk profil, en dadaistisk eller neodadaistisk ansiktstyp kunna framkalla orkander av förbittring hos denne zelot. Men till saken, till vittnesbördet!

Anländ till Zell dröjde Johannes Hentsch icke med att utse sig en stamjausestation. Han gjorde detta utan att lägga vidare märke till värden eller hans utseende. Först efter några dagar gjorde han det och såg, förlamad av fasa, att hans värd, som icke var någon annan än herr Alois Pimpl, hade ett klassiskt ansikte, och vad mera var en praltfull och stilren romersk näsa.

Om det fanns en punkt i människans yttre, angående vilken Johannes Hentsch var mera oförsonlig än andra, så var det just i fråga om människans näsa. Johannes Hentsch hatade alla näsor, som icke voro kubistiska. Han förlöjliga och förföljde dem och deras ägare i sin konst och i verkliga livet. Och om det fanns en nästyp, som mer än alla andra slog honom som antikubistisk, som ett direkt trots mot kubismens principer, så var det den romerska näsan. Och när han såg herr Alois Pimpls näsa, stirrade han därför som förhäxad på sin jausestationsförestråndare.

Det bör i förbigående antydas, att Johannes Hentsch är en stor, blond tyrolerpojke med ett skägg som översteprästen kaifas', och att ingen kan ana av hans utseende att han inte är möbelsnickare i stället för kubist.

Herr Alois Pimpl såg Johannes Hentsch stirrning, men tillskrev den brist på uppfostran och gick sin väg. Johannes Hentsch följde honom med förhäxade ögon. Det var honom omöjligt att ta dessa ögon från herr Pimpl och det praktfullt svängda organ, genom vilket herr Pimpl vid diverse bord i lokalen talade en smattrande amerikanska. En sådan näsa! Tänka sig en sådan näsa! Mannen hade mod nog att gå och förevisa denna näsa alldeles inför Johannes Hentsch ögon. Det var otroligt! Johannes Hentsch drack en stund och blev mer och mer rasande over värdens oförsynthet. Till slut reste han sig, betalade och gick sin väg med en ursinnig blick på herr Pimpls näsa.

Men om natten drömde han om herr Pimpls näsa; när han slog upp sina ögon mot en ny dag, stod herr Pimpls näsa lika klar för hans syn; när han målade, smögo dess svända båglinjer in mellan hans kubistiska och gjorde honom till avfälling från den rena kubistiska läran. Han kastade penseln och gick ut för att dricka. Men inte på herr Pimpls jausestation, Gud förbjude det, nej! Han gick på en annan station, drack. men kunde inte slita sina tankar från herr Pimpl och hans majestätiska öuktorgan och slank klockan nio på kvällen in på herr Pimpls krog, besegrad, dragen till magnetklippan. Herr Pimpl var där fortfarande och icke mindre hans näsa, den lyfte sig i en linje värdig Michelangelos över her Pimpls överläpp: den utstrålade stolthet; den tycktes säga: jag trotsar tiden och dess modenycker. Johannes Hentsch drack och såg, såg och drack, förhäxad, fascinerad av denna näsa, som hönan av skallerormens blick. Han drack och såg, och då och då kände han herr Pimpls elaka svarta öga vila på sig, ty herr Pimpl kunde inte sväva i okunnighet om den uppmärksamhet som ägnades honom, fastän han inte förstod dess orsak. Till slut hade Johannes Hentsch druckit nog för att detta platoniska betraktande av den enastående näsan, detta man kunde säga nyplatonska försjunkande i den, icke kunde tillfredsställa honom. Han reste sig, stirrade på näsan med blodsprängda ögon, och som om han väntat på en signal kom herr Pimpl, som började få nog av detta, fram till bordet.

Det blev en kort debatt.

»Min herre», sade Johannes Hentsch hest.

»Min herre», sade värden rasande.

»Er näsa!» sade Johannes Hentsch, rodnande av upphetsning.

»Min näsa?» upprepade värden, bleknande av vrede.

»Er näsa — den generar mig», fick Johannes Hentsch framstammat.

»Min näsa — ge —»

»Den generar mig! Den är omöjlig! Den är naturstridig! Den är oförlåtlig i en tid som vår! Den är en utmaning! Den är en anakronism! Den är — den är — den är dålig, eländig konst!»

De sista orden stötte han fram med knappast begriplig röst. Samtidigt grep han värden i det organ, som sedan tjugofyra timmar icke varit ur hans tankar. Värden gav till ett tjut av raseri. Två minuter senare sprattlade Hentsch på golvet, blå, gul och röd, kubistisk och futuristisk i ansiktet, dadaistisk i sitt tal och neodadaistisk i sin tankegång. Inte för intet hade herr Pimpl varit professionell boxare i Amerika i sin ungdom.

Men värden? Njöt han segern? Nej. Johannes Hentsch ansikte var omarbetat av hans hand till en sammansmältning av alla moderna konstriktningar — men hans eget? I dess mitt lyfte sig fortfarande det som en gång varit herr Pimpls stolthet och väckt herr Hentschs raseri, näsan. Men den var inte längre romansk Den var sådan som Johannes Hentsch önskat se den: den var kubistisk. Den stod ut från ansiktet i minst tre olika riktningar och hade utsprång och utbyggnader som en Jugendvilla.

Ty den var av paraffin, och köpt för dyra pengar i Amerika efter ett svårt boxarnederlag mot den berömda negern Jim Johnson.