Från Wikisource, det fria biblioteket.
När åskan går.
Herren Gud ske lof och ära;
underbart är allt hans råd.
Jord och himmel vittne bära
om hans allmakt och hans nåd.
All naturens krafter bida
underdåniga hans hand,
och han löser dem att strida,
och han lägger dem i band.
För hans blixt, som allt förbränner,
står den starke maktlös här,
och den stoltaste bekänner,
att för Gud ett stoft han är.
Syndare, vak upp! Dig räcker
Herrens arm, hur djärf du står.
Bed, att här dig åskan väcker,
förrän domens åska går.
Ty Gud lefver! Ja, han lefver,
den rättfärdige, ännu;
han slår ned den sig förhäfver;
stoft och aska blott är du.
Men den fromme icke rädes,
ty hvar han i världen går,
vet han ju, att allestädes
under Guds beskärm han står.
Ingen sparf till jorden faller,
om det ej Guds vilja är:
därför jag mig trygg befaller
i din hand, o Herre kär!
Låt din åska luften rena,
jorden läskas af ditt regn;
lär oss frukta dig allena
och förtrösta på ditt hägn.
Stora, underbara, visa
äro dina verk och råd:
lär oss, Gud, din allmakt prisa
och dig tacka för din nåd.
