Historietter/Kyrkofadern Papinianus

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  PELSEN Historietter
av Hjalmar Söderberg

KYRKOFADERN PAPINIANUS
VOX POPULI  →


[ 47 ]

KYRKOFADERN PAPINIANUS


JAG var en gång ute och reste. Jag såg floder, kullar och berg, som icke liknade våra. Jag såg också många städer och bland dem Paris.

Paris är en liflig och vacker stad. Männen äro artiga och förekommande, utom droskkuskarne. Kvinnorna äro sköna och giriga. Eiffeltornet är tre hundra meter högt, men [ 48 ]bekvämlighetsinrättningarnas plåtskärmar äro vida lägre än hos oss. Omnibusarna likna stora hus och äro merendels förspända med tre hvita hästar; men man kan icke åka med dem, ty de äro alltid fulla af folk. En afton var jag nära att bli öfverkörd af en sådan omnibus på boulevarden, men räddade mig i sista sekunden upp på en refuge under en stor elektrisk båglampa. På samma refuge stod en andlig i lång svart kaftan och låg hatt med vida brätten; han hade också ett bomullsparaply under armen. Jag kunde icke se hans ansikte, ty det beskuggades helt och hållet af hatten.

»Det gick ju lyckligt, min herre,» sade han vänligt.

»Ja, min herre,» svarade jag.

Han stod liksom jag och väntade på ett tillfälle att komma öfver till den motsatta trottoaren. Omnibusarna och droskorna körde förbi i en oafbruten fil, som aldrig tycktes vilja taga slut, och [ 49 ]rundt omkring oss skreko busarna, så att man tyckte sig höra hur det knakade i deras stackars lungor:

»La Presse! V’la la Presse!»

Medan jag väntade, kastade jag bort min cigarrett och tog upp mitt fodral för att tända en ny. Jag stod nämligen och rökte på en cigarrett; och när jag ansåg, att den var utrökt, kastade jag bort den. Men se, då kröp genast en liten blek och smutsgrå buse fram mellan omnibusarnas hjul, där han tycktes hemmastadd som räfven i skogens snår, plockade upp cigarrettstumpen, stack den i munnen och tände den. Och en nyans gladare och lyckligare än nyss, fortsatte han sin väg nedåt boulevarden med cigarrettstumpen i munnen och tidningspacken under armen, medan han tjöt:

»V’la la Presse! Nytt uppslag i Dreyfusaffären! Scheurer-Kestner har haft en negress till älskarinna! Voilà la Pre-e-esse!»

[ 50 ]»Förefaller det er icke egendomligt, min herre,» frågade jag den andlige, »att man anför herr Scheurer-Kestners smak för negresser (antingen den nu är verklig eller uppdiktad) som ett af de skäl, hvilka tala för kapten Dreyfus’ brottslighet och grefve Esterhazys oskuld?»

»Å, min herre,» svarade den andlige utan betänkande, »vid ett ytligt betraktande förefaller det visserligen egendomligt; men om man ser hela denna sak ur den rätta synpunkten, måste man finna det fullkomligt berättigadt att ställa dessa företeelser i sammanhang med hvarandra. Att ha haft en negress till älskarinna är en mycket svår synd (ehuru icke en dödssynd); det tyder på ett sinnelag, som med vilja och afsikt är riktadt mot det onda. Det kan icke vara utan mening, som Gud har gifvit de svarta folken en så påfallande likhet med djäflarne. Att älska en negress det är nästan att söka upp helvetet. [ 51 ]Men om kapten Dreyfus’ försvarare äro sådana, hurudan måste icke då han själf vara!»

»Men betänk då, min herre, att kapten Dreyfus icke har blifvit dömd och deporterad för sin egen eller sina vänners dåliga karakter i största allmänhet, utan för ett visst gifvet brott; och om han icke har begått detta brott...»

Den andlige gjorde en myndig och bjudande gest med sitt bomullsparaply. »Ack, min herre,» af bröt han mig, »ni rör där vid en fråga, som alldeles icke besitter den vikt ni tillägger den. Domare äro människor och kunna misstaga sig. Det är sannolikt att många blifva oskyldigt dömda; men det är en stor lycka, att man i allmänhet förblir i okunnighet om dessa fall, och det är dåraktigt och brottsligt att vilja bringa dem till allmänhetens kännedom och att söka få en en gång under alla lagliga former af kunnad dom upphäfd. Det är [ 52 ]dåraktigt och brottsligt att för en endas skull vilja rubba det allmänna förtroendet för rättskipningen och därigenom föra samhället ett steg närmare dess upplösning. Om kapten Dreyfus vore en verklig fosterlandsvän, skulle han själf inse detta. Som sakerna nu stå, kan han icke tjäna sitt land bättre än genom att erkänna sig skyldig. Genom att vidhålla sin oskuld begår han just det fosterlandsförräderi, till hvilket han kanske från början var oskyldig. Men det börjar regna, min herre, och ni har icke något paraply. Vi ha kanhända samma väg?»

Prästen spände välvilligt upp sitt bomullsparaply öfver mitt hufvud, och vi följdes åt in i trängseln på den smala rue du Faubourg Montmartre.

»Det synes mig framgå af hvad ni här säger, min herre,» började jag efter att ha samlat mina tankar en minut, »att ni öfver hufvud taget anser en [ 53 ]människas öden i detta lif, det jordiska, vara af underordnad vikt. Men om ni alltså, som jag förutsätter, ser sakerna ur evighetens synpunkt, blir icke ur denna synpunkt en nations väl eller ve lika oväsentligt som individens?»

»Detta tal är gudlöst, min herre. Det är icke tillåtet för en människa att betrakta rimligheten ur evighetssynpunkt. Denna synpunkt är uteslutande förbehållen åt den evige.»

»Men ... ni betraktar alltså icke heller kapten Dreyfus’ öde ur denna synpunkt?»

»Ingalunda.»

»Men, min herre: då ni betraktar rättvisan eller orättvisan i hans domfällande som en sak af underordnad vikt, har ni icke då hela tiden i tankarna den gudomliga rättvisan, som i ett kommande lif skall godtgöra hvad den mänskliga felat?»

Prästen stannade och betraktade [ 54 ]tankfullt sina grofva skor, på hvilka regnet droppade ned från hans paraply. Hans ansikte belystes nu skarpt af gasrampen i ett butikfönster. Han hade godmodiga och groft skurna drag. Ansiktsuttrycket var matematikerns eller schackspelarens, som grubblar öfver ett svårt problem.

»Ingalunda obetingadt,» svarade han slutligen. »Jag är i denna punkt närmast böjd för att ansluta mig till den mening, som fordom uttalades af kyrkofadern Papinianus. Han ansåg nämligen, att det alltför mycket skulle försvaga vördnaden för den mänskliga rättvisan, om man lärde, att den kunde korrigeras af den gudomliga. Den senare har, enligt Papinianus, öfverlåtit hela sin kraft på den förra. Han ansåg det därför nödvändigt och godt, att den, som här på jorden blifvit orättvist, men under iakttagande af alla lagliga former dömd till döden, i det kommande lifvet blefve fördömd.»

[ 55 ]Sedan den andlige sagt detta, var det grubblande uttrycket försvunnet från hans ansikte. Han sade: »God natt, min herre» med sin vanliga godmodiga och vänliga röst och försvann in i den trånga och sluttande gatan Notre Dame de la Lorette.