Hos den äldste förläggaren

Hos den äldste förläggaren av Dan Andersson

Jag drömde jag dog och vart vägd på en våg och befunnen allt för lätt,
och skickades fort till de nedersta rum på det riktiga lutherska sätt.
Och en fjärderangsdjävul tog mot mig i dörrn med en hälsning av dold förtret,
ty bud hade gått ifrån sal till sal: det ska komma en ny poet.

Och jag tänkte: det tar sin tid att bli känd, men nog skall det lyckas ändå,
och jag höll mina samlade skrifter i hand och klev modigt i eldsörjan på.
Till sist kom jag in i en mörkröd gård belyst av sällsamma sken,
där satan satt och skrev på maskin och gnagde de skållades ben.

Jag skönjde en nattligt beklämmande prakt, och så fort min blick blev van,
jag bugade djupt och stack mina blad åt den skäggige, glödgade fan.
Och han slog sin svans kring mitt livsverk och vass go sitt ned!
Och vänta en månad ska jag försöka att ge dig ditt sista besked.

Och timmar och månader satt jag där och rökte i satans sal
och hörde små pustar av åska och storm från rummen av välvande kval.
Orörlig som Buddha jag lyssnade till, hur stundom från ovan en ton
av de saligas spel genom taket smög och kom chefen att sparka med skon.

Orörlig jag satt vid hans borstiga knän som invid en Gabriels fot
och såg hur han fräste och snöt sig ibland med en ilska som lät som hot.
Till sist såg han upp, lade papperen bort och rev i sitt röda skägg,
och smilande stödde han knottrigt huvud mot salens rostiga vägg.

Han sade: jag märker nog tydliga spår av den nödiga lejonklon,
herrn skildrat sitt eget liv men glömt att leva med komposition.
Men är den sann denna famlande skrift, då är allt på jorden på tok,
och han strök mina titlar och skrev med blod: Den försvagade djävulens bok.

Och en glädje kröp in i mitt svettiga skinn när jag svalde sådant ord,
ty så förstådd som nu, så helt, blev jag aldrig nere på jord.
Och det här är en hälsning till jordens förlag, att kontraktet med dem är slut,
ty min nästa samling hos chefen själv till nästa jul ger jag ut.