Hur skola vi dig prisa

1.
Hur skola vi dig prisa,
O Gud, för all din nåd,
Hur skola vi bevisa
Vår tack i verk och råd?
Ej hjerta mäktar skatta,
Hvad godt af dig vi sport,
Ej tanke se och fatta,
Hvad oss din kärlek gjort.
2.
De äro nu förgångne
Också de sorgeår,
Då fädren suto fångne
I mörkrets boja svår,
Då den, dig vedersakar,
O Gud, med våld och makt
Din sannings ljusastakar
Inunder skeppa lagt.
3.
Ditt ord fick ingen hysa,
Som dertill vigd ej var,
Din kärlek fick ej lysa
För allom uppenbar;
Man måste djupt sig kröka
Till usla brunnar då,
Man måste menskor söka,
För att dig söka få.
4.
Du, som din sanning skrifvit
Mer klar än sol och dag,
Du, som vår broder blifvit
Och fyllt för oss din lag,
Till dig fick man ej skåda
Med klar och öppen blick,
Hos dig, i nöd och våda,
Ej tröst man söka fick.
5.
O hvilka svåra dagar,
O hvilken sorgens tid!
Då hördes verldens lagar
Mer än Guds stämma blid;
Hans löftes fasta grunder
Fick man ej bygga på;
En samling menskofunder,
Ack, den var bibel då.
6.
Välsignad vare Herran,
Han frälsat har sin hjord;
Nu nära liksom fjerran
Bor rikeligt hans ord.
Den natt är nu försvunnen,
Som kom med våld och hot,
Den makt är svag befunnen,
Som stod Guds ära mot.
7.
Nu måste de oss unna,
Hvad Gud oss gifvit har,
Den helga skatten kunna
Vi äga nu enhvar;
I slott och koja lika
Fins lifvets bästa tröst,
Och fattiga och rika
Förnimma Herrans röst.
8.
Kom nu och sök att taga
Från oss vår helgedom,
Kom nu med mensklig saga
Och säg, den är Guds dom!
Den tid är icke mera,
När sådant våld gick an;
Nej, nu vill Gud regera
Sitt folk, allena han.
9.
Ja, styre du och råde,
Gud, Fader, Son och And’!
Din starkhets arm i nåde
Beskärme stad och land;
Ditt ljus, som natten bräckte,
Förblifve oskymdt här,
Att slägte efter slägte
Må se dig, som du är!