Hvad en advokat är en kostlig garçon!
han sitter hopkrupen som hönan på stång
inhyses och målar med pennan, —
det hänger ihop, som god dag! yxeskaft!
men ovett det regnar ur henne med kraft
på lumpen, som takdropp ur rännan.
I sabeln han tar, som i löskokta ägg
försigtigt; han krusar för grogg som för drägg
och slingrar sig undan som ålen;
han grinar och klöks, läggs der «mulbänk» på läpp,
och får han en raskare häst än en käpp,
han sprattlar, som spindeln på nålen.
Herr pastorn, som yfs i sin veckade kolt,
ej duger att hålla sig fast i en volt
och hejda en hingst, som «går öfver».
Förr spelar med hin jag om själen «gråpojs»
och purrar en slagbjörn, som krupit till kojs,
än öfvar en prest i manöver.
En prost anser halfvan på fisken för synd,
en löffallen mö för ett särdeles fynd,
och svär i Guds hus öfver fyllan;
men hemkommen väl, i sitt anletes svett,
han vadar i toddy och drunknar i fett
samt vräker postillan på hyllan.
Väl krämarn står tvärsäker inom sin disk,
som bakom ett bröstvärn, och väger ut fisk
och mäter med nageln på tummet;
men får han en sticksmäll af min chambrière,
som packet i Holstein, han sträcker gevär
och flyr som en vissla ur rummet.
Att hugga i lådan och strypa en sill
hvar bonde på Hisingen kan, om han vill,
men kör gunstig knodden på flanken
och låt'en få hållas, så blir han väl bête,
han mister balancen och hänger i knät
på kraken och dinglar med skanken.
Usch! hvad det är roligt att vara hussar!
det kan ej beskrifvas på papper — ”min far”!
Det är något ”tusande djefla”
att sadla sin Betty och raskt sitta opp
och låta'na sen spränga af i galopp
förbi hvarje „fan”, som vill täfla.
Att sopa rent slagfältet, bryta en lans
och jaga en fiende går som en dans;
ej spara vi skänklar och sporrar
förr'n marsche-marschen flyger som falkar på jagt,
krumkammarna slamrande hvina i tákt
och kulorna spela som orrar.
När ryan är lossad och kampen i spilt,
med flämtande buk svettas ut i sin filt,
vi ha rendez-vous uppå skullen
med allt, som bär kjortel uti vårt qvarter —
och långkyssar får man, om ingenting mer,
tills mulen blir hudlös och svullen.
Mot ensam man leds vid, men är man ett par,
blir stallet ett Eden; som svältan så bar
är en garnizon utan flickor;
med dem blir den tråkiga långvakten kort,
och sköldpaddan, tiden, den jollra de bort
och fylla båd' hjertan och fickor.
De kuttra omkring oss, som dufvor i fält
och göra kasernlifvet husligt och sällt;
men fordra Jobs tålamod äfven.
Sen, om man för länge sig håller till en
och ur samma bägare dricker allen,
blir smaken nattstånden och däfven.
Så noga vi räkna ej med deras tro —
och ge de oss korgen, får dervid bero,
vi älska dem utan fördomar;
Ah! vår kärlekshandel den drifs i parti,
förutan att smuggla, ty täflan är fri,
och skiftande träffar och bommar.
Ja nog kyler älskog af lidelsens ugn,
som halsbränna bränvin, men stör ej mitt lugn
och släcks snart i lidelsens tummel;
”aptiten” den retar och smakar bra först,
men vacker, förlegad, opp äckel och törst,
som punsch, dagen efter ett rummel.
Mer skönt är att, mössan och sjelf på treqvart,
få skjuta som Jehu, i sadeln en fart
som går öfver stenar och stockar,
och rycka så vildt som en syndaflod fram,
en hvirfvelvind likt i en molnsky af dam,
med fladdrande flygel och lockar.
I trettio vintrar jag stått vid min korps,
och tjenar väl ännu så långt jag förmår
så troget som riddaren damen;
jag ock efter skråmor bär trettio ärr,
och dubbelt så många mitt sto har, tyvärr!
braverade på sin lekamen.
Vid Bornhöft min förste ryttmästare dog;
den sista dryck vatten han fick förr'n han drog
sin dödssuck, han drak ur den handsken,
och derför jag gömmer den som en klenod:
af hämndlystnad jäser mitt eldfängda blod
hvar resa jag tänker på Dansken.
Dock skallarna klyfde vi på dem galant.
då hjernorna sprutade, det mins jag grannt,
på pannornas hvalf crêpe de cocq'er;
Vi öppnade brêcher i masgar och bröst,
ut hjertan och inelfvor ramlade löst
och slängde som röda berlocker.
Vi rumlade straxt före kampen med lust,
och spiknyktra ej, som ej blixtfulla just,
det bar öfver hålväg och dike,
med Lancken i spetsen, det var en off'cer,
hon verlden, jag svär det, har ingen nu mer
och knappt mer än honom Guds rike.
Kornetten vi miste, vår liflige Kock;
som svalan i flygten, han sköts i en schock
och släppte stigbyglar och tgel.
Sqvadronen stack framåt, ohejdadt och flinkt;
den stupades fuchs följde med af instinkt
och sprang reguliert på sin flygel.
Det haglade ock en sju härlighets gross
kanonkors och silfvermedaljer på oss,
som manna i öknen, den gången,
Vårt vapen vardt sedan ett heders standar,
och på hvarje sida en «Prinsens Hussar»
står prydligt och håller om stången.
Vi äro kamrater med stolta manér
och hänga ihop liksom långhalm och ler,
ej bakom hvarandra vi smyga.
Ack! infanterister han saknar vårt lif,
vår anda, vår hållning och vårt tidsfördrif,
han krälar i stoftet; vi flyga.
När sist regementet går hädan och skall
afmönstras, vid himmelens yttersta vall,
vår Lancken oss möter och helsar;
som fordom han står der så öppen och glad,
och vi defilera förbi i parad
med multnade dolman och pelsar.
