Hoppa till innehållet

Hvad jag hörde och såg i Mormonernas Zion/Till mormoneras Zion

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hvad jag hörde och såg i Mormonernas Zion
av Jonas Stadling

Till mormoneras Zion.
Zions härlighet  →


Jag har stundom varit böjd att tro, att mormonerna och ställningen bland dem blifvit framstälda i en mer eller mindre falsk dager, såsom fallet ofta varit med »låsarne» i Sverige. Monne icke, har jag frågat mig, ensidigheter och öfverdrifter äfven förekommit i skildringar och rykten rörande mormonera? Jag fattade derför beslut att fara till Utah och genom personliga iakttagelser om möjligt bilda mig en sjelfständig uppfattning rörande ställningen bland dem. Jag skall i det följande återgifva ett och annat af, hvad jag hörde och såg, och hufvudsakligen lemna åt läsaren sjelf att draga slutsatser.

Jag skall ej upptaga utrymmet med att skildra mina äfventyr, innan jag uppnådde Zion: huru jag plötsligt blef sjuk, sedan jag köpt biljett och stod i begrepp att fara från Denver; huru en konduktör ledsagade mig på ett oriktigt tåg, som förde mig öfver hundra eng. mil åt oriktigt håll; och huru jag sålunda kom att rädda en dansk från att begå sjelfmord etc. Den stackars mannen hade i Denver frånröfvats 1,000 dollars, som han skrapat i hop för att »bringe over sin kone og sine børn» samt skaffa sig ett hem i vestern. Nu var han i förtviflan och till hälften vansinning:

Sedan vi genomrest Wyoming, dyka vi med halsbrytande fart och med andan i halsen genom en öppning i Washatch-bergen ned i Echo Canyon och på samma gång in i Utah, det amerikanska Turkiet, der skriften är upp- och nedvänd, så att en man fattar sju kvinnor. — Se der en grupp Zions invånare! Der stå de utanför en lerkoja elfva stycken i rad från den störste till den minste, likasom piporna i en orgel eller strängarne på en harpa. Se der en handelsbod med skylten: »Helighet Herranom».

Nu svänger banan omkring en klippa af 500 fots höjd. Vid dess fot synes den gamla nötta emigrantvägen till Kalifornien. Deruppe synes en massa stenblock, hopade vid klippans brant. Då Förenta Staternas trupper 1857 utkommenderats till Saltsjöstaden för att taga reda på, om storturken i Utah hörde under Förenta Staternas regering eller ej, måste de marschera genom denna dalklyfta; och här ämnade »helgonens» legion krossa sin lagliga regerings soldater under en skur af klippblock. Lyckligtvis kom aldrig tillfället att göra detta experiment. Vid denna tid brukade »helgonen» i sitt Tabernakel omedelbart efter nattvarden med stor hänförelse sjunga följande sång, hvilken stämmer mycket väl med mormonartilleriet på bergstoppen i Echo Canyon och i öfversättning lyder:

"Gamle Sam har sändt, så har man sagt,
Du da!
En Missouri-åsna till vår trakt;
Du da! Du da dä!
Men kommer han, det skall bli lust
Du da!
Att se hans pack fly hän med pust.
Du da! Du da dä!

Kör:

Då låt oss passa på
Med Brigham Young att stå;
Och om fienden visar sig,
Vi skola honom klå!

Harney, indian-flåarn, nalkas oss
Du da!
Att med Zions tappre härar slåss.
Du da! Du da dä!
Men det är visst, att kommer han,
Du da!
Vi drifva honom ned till f—.
Du da! Du da dä!"

Framkomna ur Echo Canyon möttes vi af en härlig syn. Saltsjön, omgifven af majestätiska bergskedjor, utbredde sig framför oss i vester såsom en spegel af guld i aftonsolens glans. Ej under att de förste mormonemigranterna, då de efter att ha tillryggalagt tusentals eng. mil öfver prärier, öknar och berg, omgifna af grymma och blodtörstiga indianer, den 24 Juli 1847 för första gången fingo syn på salsjödalen, af hänförelse utropade: »Löftets land, löftets land, förvaradt af Herren till hviloplats åt hans helgon!» Jag skall ej lätt glömma den härliga solnedgången vester ut öfver Saltsjön, under det vi färdades med tåget från Ogden till Saltsjöstaden.

Det var redan mörkt, då vi uppnådde vår bestämmelseort. Den första syn, som mötte mitt öga vid ankomsten till Zions stad, var en grupp halfnakna indianer, sittande omkring en lägereld i närheten af järnvägsstationen med sitt långa svarta hår hängande ned öfver ansigtet. Några af dem hade tatuerat sina kroppar, hvilka erbjödo ett lika artistiskt utseende som omslaget på vissa illustrerade tidningar.