Hymn till min bastu

Hymn till min bastu av Juhani Aho

Från förf:s manuskript öfvers. af W[erner]. S[öderhjelm]. Ur: Snöflingan: Literärt Album. 1891. Helsingfors.

Min kära, gamla bastu....

Nu ämna de rifva ner dess ugn, jämna dess mörka väggar med jorden och bygga på dess plats en nymodig badinrättning, som röker utåt. Detta den finska badstugans ideal, detta mest poetiska minnesmärke från förfädernas tid, det låta de nu gå samma väg som dess yngre syster, rökpörtet, tidigare fått vandra.

Låt dem göra det! Men därförinnan vill jag upphöja dess förtjänster och sjunga dess lof för världen – fastän den icke mer duger åt vår tids vise, denna anspråkslösa, gråa byggnad, som stod där vid vägen till dalsänkningen, hoptrykt och lägre än alla andra, liksom flyktande undan sin egen ringhet, och som icke störde någon. Den är nu kantänka för liten och låg och uppfyller icke sin bestämmelse. Det fans nog tider, då den icke hann stå kall ett ögonblick, utan ensam fick skydda skördefolket mot kyla och blåst.

Och icke sjunger jag min gamla bastus lof utan skäl.

Ty dess sotiga väggar sågo mig komma till världen och hörde min första gråt. Från dess ljufliga imma bars jag sedan ut i den kalla världen, ehuru jag skrek som en besatt och icke ville foga mig i att lefva i den stora stugan, där dagern bländade mina ögon.

Och då jag växte upp och begynte gå på egna ben, var det dit som min moder ledde mig för att vältra om på halmen och naken plaska i vattensåarna. Och först där var skrattet ett rätt skratt och glädjen en riktig glädje.

Med hvilken hemlighetsfull vördnad och fruktan smög jag icke sedan själf öfver dörrtröskeln och tittade in i hålet under lafven, som äfven midt om dagen var mörkt och svart och som tyktes mig vara förgården till en främmande, underjordisk värld, där blott barn bo och därifrån hvart år nya bröder och systrar bragtes mig. Och då begynte jag första gången rista mitt hufvud med tankar och frågor, på hvilka ingen kunde ge mig tillfredsställande svar eller förklaring.

Och jag valde till min bästa vän den gamla rote-gubben Pekka, som, bortkörd från stugan, flytt till bastun för att bränna sitt pärtbloss. Här tillbragte jag kvällarna med att höra på hans underbara historier, darrande af spänning och ljuf rädsla, medan den mörka natten blickade in genom det lilla fönstret och granskogen bakom det suckade och sjöng .... eller stod jag under långa stunder barhufvad utanför dörren, betraktande stjärnornas skimmer och norrskenets flammande på vinterhimlen .... eller lyssnade jag om natten ensam till syrsans sång mellan ugnen och väggen, medan hela världen sof och kölden blott i förbifarten knackade med sin staf i stugknuten.

Jag växte upp till man och jagades ut i världen att frysa i dess kalla vindar. Jag saknade ingenting så mycket som hemmets badstuga. Och när min väg någon gång förde mig tillbaka till min födelseby, sökte mina blickar den till först. Jag kände mig ej hemma innan vattnet sjöd på ugnens stenar, vattnet som var hämtadt från källan i dalsänkningen, vid hvars rand ängsyra växte, och innan mina trötta lemmar smektes af doftande löf, brutet i björkdungen därborta.

Då tyktes det mig, som om världens orenlighet fullständigt tvättats bort både från kropp och från själ. Och försjunken i matta, behagliga drömmar satt jag på ändan af min gamla bastus utskjutande hörnstock och lät sommarnattens vind svalkande smeka mig och vagga in mitt sinne i omedvetet famlande fantasier – medan framför mig låg åkern och ängen och den lugna sjön och den tysta stranden på andra sidan.

Min kära, gamla bastu....

Nu ämna de rifva ner dess ugn och jämna dess svarta väggar med jorden.... Och jag, som just hade tänkt, att då den öfriga världen skulle stöta mig ifrån sig, skulle jag draga mig tillbaka dit för att där som nätbindare tillbringa mina sista dagar.