Hyresgästen

— Rättvise herr domare! Opartiska herrar jurymän!

Jag skall berätta saken precis som den är. Jag skall icke dölja något eller förbättra något. Jag skall berätta saken precis som den hände.

Sedan min hustrus död har det gått bakut för mig. Redan sista året hon levde blevo mina inkomster dåliga, jag förtjänade icke mycket! Men hon skötte den lilla butiken utmärkt och det var som om hennes goda huvud räckt till för oss båda, jag behövde icke tänka mycket. När hon dog stod jag där som bedövad, och det kan nog sägas att först då insåg jag vad betydelse hon haft.

Jag kunde icke behålla affären, det dugde jag för det första icke till, och för det andra fordrade fabriken att det skulle vara en kvinna som skötte den. Detta var helt naturligt, ty det var en agentur för tvålar och parfymer.

Butikslägenheten blev jag sålunda hastigt och lustigt av med, värre var det med våningen, som låg i samma hus. Den nya innehavarinnan, som var ogift, hade en vän, vilken installerat henne i en helt annan del av staden, den finare bostadsdelen, och naturligtvis ville hon ej flytta. Jag var tvungen att behålla rummen till hyresårets slut.

Aldrig förr hade jag haft en aning om hur dyr en sådan våning är! Det var ju inte bara hyran, ehuru den var en liten förmögenhet i sig själv, men tusen andra ting. Gas, elektriskt ljus, kol, koks, ved, rengöring, extra hit och extra dit, mattpiskning, fönstertvättning, reparationer och drickspengar, jag vet inte vad för påhitt! Och nu kommo skatter, telefonavgift, gamla räkningar, brand- och stöldförsäkringar — jag bedyrar att jag aldrig någonsin förr varit besvärad med sådant. Allt dylikt stod Minna för, ville jag någon gång göra minsta spörsmål om utgifterna, eller försöka bidraga med en skärv av mina stackars inkomster, slog hon bort det hela med ett klingande skratt, kysste mig och sade att jag ändå var för söt... ja, ofta stack hon vid sådana tillfällen till mig några sedlar och bad mig ej tänka på bekymmer för huset, dem var det hennes lott att klara, utan jag borde gå ut och roa mig en smula i stället.

— Till något annat är du för söt, sade hon.

Jag anför detta för att visa hur bortskämd hon gjorde mig emot min vilja, och hur hjälplös jag iföljd därav nu på en gång kände mig.

Det fanns ingen annan utväg än att försöka få några rum uthyrda och jag beslöt att annonsera. — Gud, vad jag saknade Minna, uppriktigt och ömt!

Men ingen svarade på annonsen. Jag lät införa den på nytt. Nu svarade ett par damer — och de erbjödo ett verkligen schangtilt hyresbelopp — men dels önskade jag ogärna den slags hyresgäster, dels vågade jag icke för värden, och för resten icke heller för polisen.

Jag annonserade ännu en gång och nu kom verkligen en herre.

Det var en eftermiddag i november. Klockan var icke mycket, men det var redan så mörkt att gasen var tänd på gatorna och genom regndimman kunde man se ljus lysa i såväl bottenvåningarnas butiker som i ett och annat fönster högre upp i privatlägenheterna. Det var en riktigt rå och höstkall dag och jag kände mig mer nedstämd och ruskig än vanligt. Därför hade jag just värmt åt mig en liten burgunderpunsch — vilket var Minnas älsklingsdryck — och stod just i begrepp att slå upp den i ett par glas (jag ville ge ett till Rosette, vår jungfru, som ännu var kvar, en mycket vacker flicka) då det häftigt ringde på dörren.

Det föll sig så, att Rosette var icke riktigt i ordning utan jag måste själv gå och öppna. I farstun stod en lång, mörk och elegant herre som genast ryckte upp dörren, gav mig en puff och helt ogenerat steg in i tamburen innan jag ens hunnit yttra ett ord. Trots sin påfallande nervositet var det likväl en kallblodig behärskning över hans alla rörelser, som verkade rent av förbluffande. Han stängde sålunda dörren ljudlöst efter sig och viskade mellan sammanbitna tänder:

—Ni tycks inte göra er någon brådska att öppna här i huset. Jag kommer med anledning av annonsen.

Jag ville svara på denna onödigt ohövliga inledning, men han avbröt mig i samma hastiga, vreda och hesa ton:

—Visa mig fort ett fönster åt gatan!

Det var en befallning och jag lydde konsternerad och förbittrad, jag kom mig inte för att protestera mot hans inkräktarfasoner.

Han fann för övrigt vägen själv — sköt mig åt sidan och rusade in i salen utan att torka fötterna. Då jag fumlade efter elektriska ljusets kontaktknapp väste han:

—Tänd inte, tänd inte, din dumbom!

Det var verkligen nästan för mycket, men dels behövde jag ju en hyresgäst och dels kan jag inte neka att hans beteende gjorde mig nyfiken. Han sprang emellertid fram till ett fönster, drog till hälvten för den tjocka gardinen och tittade därefter försiktigt spejande bakom draperiet, ned på gatan. Så stod han en stund och därpå nickade han belåtet.

— Nu, sade han, kan vi talas vid. Han sjönk ned på en stol.

— Tänd icke, tillade han, mina ögon lida av den mycket svåra s. k. guldhinneinflammationen, och tåla icke starkt ljus. Dessutom talas man vid mera förtroligt i mörker.

Jag lyssnade förvånad och blev strax därpå ännu mera förvånad, för att använda milda uttryck, då han i den mest obesvärade ton fortsatte:

—Vad våningen beträffar känner jag den mycket väl och behöver ej se den, åtminstone inte förrän vid dagsljus. Jag är en gammal vän till Minna — hon hade många kunder som ni inte kände — och före giftermålet var jag ofta häruppe. Sak samma, jag behöver tre rum, ett åt gatan, två åt gården, och fri genomgång åt både gatan och gården när jag så behagar. Giv mig genast nycklar till bägge uppgångarna, förklara för pigan att ni har uthyrt — apropå jag vill icke att det blir flera hyresgäster! — Mitt namn är Brummer och jag betalar vad fan ni behagar i hyra.

Det var som jag redan anfört en mycket elegant herre, i skymningen såg jag en pärla i hans halsduk och en diamant på en finger-ring, trots regnet brydde han sig icke om galoscher, och det fast han bar fina lackkängor och uppvikta, nypressade byxor i det delikataste stripmönster. Jag såg också hans likbleka ansikte med en kolsvart stubbmustasch och att det präglades av ett sällsynt resolut uttryck. — De sjuka ögonens uttryck kunde jag däremot icke fånga med blicken.

— Hm, hostade jag, för att få tid, att beräkna, hm, hyran är dyr, min herre. Det här är i själva hjärtat, så att säga, eller lungorna, hm, av stans affärsdel, ett centrum... jag ger fyra tusen om året för våningen och om ni tar halva — möblerad —

— Så betalar jag tre hundra kronor i månaden, avbröt han kort. Och det även när jag är borta, vilket ofta inträffar, samt alltid i kvartalsförskott... Var så god, här är nio hundra!

Han räckte mig nio nya sedlar ur en späckad svart plånbok. Jag kunde endast resa mig och bocka, jag var stum av glädje. Säker på att han som alla andra ville göra ett försök att pruta, hade jag lju — nej narrats, ett tusen ... Min hyra var tretusen — i själva verket skulle jag utom hela min hyra få sexhundra kronor över. Jag stammade tackande något om bur-gunderpunsch, men han reste sig skrattande och gick, utan att jag ännu fått tända ens trappljuset.

Nåväl — herr Brummer flyttade in. Det vill säga han kom och gick som han uttryckligt fordrat, och det skall gudarna veta att han fullt ut begagnade sig av denna rättighet. Jag väcktes ibland, nej, rättare oftast, om nätterna av att han kom hem. Han var alltid nykter, om den saken fanns ingenting att säga, men han företog sig en massa bullrande infall, som voro störande nog. Han flyttade möbler och drog ut lådor, öppnade koffertar och lårar, av vilka han hade en hel mängd som en provryttare, spikade, hamrade, bultade och betedde sig på det hela taget så oroligt som om han skulle flytta eller resa med första morgontåg. Rosette, som — som också väcktes, tyckte detsamma...

Men det blev allt besynnerligare.

Han avstängde oss från sin del av lägenheten genom att barrikadera alla dörrar — det fanns ingen plats, sade han. Den nödtorftiga städningen inskränktes till ett par gånger i veckan, och då var han alltid själv närvarande. Rosette berättade att han fyllt rummet med så mycket bråte att man knappt kunde vända sig därinne. Men allt låg i askar och kartonger, resväskor, kappsäckar och alla slags lådor.

En dag blev jag rädd.

Det var vid sjutiden på kvällen, den där timmen som är så karaktäristisk för storstaden, stunden då butikerna stängas, då alla bilar och droskor äro upptagna, då restaurangerna på en gång fyllas och tömmas i det de byta två sorters publik: dryckens mot matens, för att senare åter växla vice versa. Då alla middagsbjudningar börja och gästerna jaga förbi i sista minuten, genom de upplysta vagnsfönstren visande en glimt av högtidsdräkterna; då teatrarna och varietéerna tändas och vestibulerna stråla som ramper. Då knackade det på min dörr och innan jag hunnit resa mig öppnades den. Det var dörren från herr Brummers rum åt gatan.

Jag har sagt att det var vid sjutiden — den stund då jag tycker om att sitta vid salsfönstret och se ned på den breda gatans brokiga liv, som nu, innan det skall slockna, i vår stadsdel gnistrar allra starkast.

Jag satt vid fönstret.

Dörren sköts sakta upp och i dunklet såg jag den högresta gestalten av min hyresgäst. Han var i tofflor och skjortärmar, utan krage och med uppknäppt väst. I ena handen höll han något verktyg — en hovtång eller ett bräckjärn.

— Var god och hjälp mig ett tag! sade han.

Jag reste mig. Sanningen att säga darrade jag en smula, han såg ut som en mördare med ett vapen i hand.

— Kom in, utbrast han förargad, ni är då en besynnerlig sölkorv i allting!

Jag lydde hastigt men invändigt motvilligt.

Därinne stod bland allt hans bråte en nyss öppnad avlång låda — den såg ut som en likkista. Mörkt var det, som vanligt, han tålde ju icke ljus. Jag snubblade över något och fick strax en argsint tillrättavisning. — Den här skall flyttas! tillade han, hugg i, ditt fä!

Jag bet ihop tänderna och svor invärtes, men jag högg verkligen i, som han uttryckte sig, så att svetten droppade från pannan. Lådan var blytung.

Den skulle in i gårdsrummet och vi fingo den halvvägs genom dörren, då jag olyckligtvis snävade på tröskeln och släppte mitt tag med ena handen. Kistan tog övervikt och med ett hiskligt buller och brak störtade en silverflod av gafflar, knivar, skedar, servettringar, små ställ och bordsprydnader ur den stora rämna, som locket nu i snedläge lämnade.

Jag har aldrig i mitt liv hört sådana förbannelser och det ohyggliga var att de västes fram. Brummers ansikte lyste månblekt som silverhögen i skymningsljuset och med fasa såg jag för första gången hans ögon. De voro fosforgröna.

Jag väntade icke med några ursäkter utan sprang ut i salen innan han hunnit taga ett tigersprång över kistan. I mitt eget rum vred jag upp alla kontakter, jag råkade på, och slog upp fönstren.

Han stod i sin dörröppning och liknade en vansinnig. Jag är fullt övertygad om, att han hade tänkt slå ihjäl mig på fläcken. Men ljuset och fönstren avhöllo honom.

Själv stod jag darrande i hela kroppen, vid bortersta hörnet, beredd att gallskrika eller hoppa ut om han tog ett steg in i salen. Så hörde jag honom slå igen dörren och låsa den.

Nu, mina herrar, skedde det, för vilket jag blivit så orättvist misstänkt.

Vid det förfärliga spektakel som detta uppträde framkallat, hade Rosette vaknat (hon tog sig numera gärna en lur vid vilken tid på dagen som helst, en följd av hennes, ja, tillstånd...) Nåväl — jag måste samla mina tankar — nåväl, säger jag, hon rusade in köksvägen i herr Brummers rum — hon trodde, jag antager så, ty hon var ju varmt fästad vid Minna och — och också mig — att min hyresgäst var i begrepp att göra mig illa, vilket han ju också var, eller, eller varit. Ja nåväl (jag ber att få dricka ett glas vatten, jag är inte van att tala — att tala så länge!) saken är enkel: tjuven, ty naturligtvis var — är han den guldsmedstjuv, som i ett halvt år trotsat polisens alla efterspaningar, tjuven, säger jag, vänder sig om (så här!) och slår henne med den lilla kofoten ett enda slag i pannan (så här!) och där ligger hon. Inte ett skrik, inte en rörelse, bara — ja, jag menar att jag hörde icke ett knyst. Annat än fallet, förstås. Jag stod som förlamad, kunde icke röra mig, och under tiden flydde Brummer. Jag stod så ännu då polisen kom upp och arresterade mig — mig, som — som —

Jag kan ej uttrycka vad jag vill säga. Jag bara säger att så är det, så hände det, precis så. Att ingen sett eller kan få fatt i herr Brummer, min hyresgäst, bevisar ingenting och angår mig ej. Att Rosette var i — i — ja, det var icke märkvärdigt, det skulle ha varit märkvärdigare om hon inte råkat i olycka. Nå än sedan? Varför skulle vi väl komma ihop oss om det? Nej, nej.

Jag upprepar: det fanns en sådan okänd som min hyresgäst herr Brummer, och han är den skyldiga!

Min utmärkta advokat har instruerat mig, då jag mot hans inrådan håller detta tal, att i alla händelser sluta med att jag på förhand böjer mig för er dom. Men det gör jag inte. Det är kanske dumt, men jag slutar i stället med:

Herr domare! Herrar jurymän!

Efter vad ni nu hört måste ni absolut frikänna mig på alla punkter.