O land af is! O luft af snö!
O frusna våg i fjettrad sjö!
O bleka, sorgsna, döda sol,
Begrafven vid en öde pol,
Hur kan så kär du vara!
O Finlands jord, hur kan så arm
Du äga än en hydda varm
Att tina upp en menskobarm?
Din vår är kort, din sommar slut
I sjelfva knoppningens minut.
Du ler en dag i färg och doft;
Om qvällen är din fägring stoft
I höstens kulna dimma.
Ditt blåa öga skådar gladt
Ur tusen sjöar upp, för att
Bortslockna långt i vinternatt.
Ditt skönsta löje är en tår
Af fruset rim i björkens hår.
Din blomstergård är bygd af snö
På rutans glas och dömd att dö
Vid första sol som dagas.
Din rika skatt, din perlekrans
Och snödemantens ystra dans
Är vinterfrost och ökenglans.
Alltifrån vår späda barndomstid
Lät du oss skåda nöd och strid,
En bädd af kärr med mossa på,
Ett golf af din granit, den grå,
Som inga mödor tämja.
En ringa hydda var vår verld;
Den sol, som lyst vår hufvudgärd,
Är furans flamma på vår härd.
Vi famnade med härdig arm
Din hårda, frusna modersbarm,
Vi sådde vår uti ditt bröst
Och bärgade så ofta höst,
Men sådde ständigt åter.
Vi skördade blott stormens brus,
Vi sågo aska, blod och grus,
Men sådde hopp och sådde ljus.
O land af snö, o fosterland,
Hvad hemlig tjusning bär din strand,
Att du för oss, fast arm och hård,
Är mera kär än rosengård
Och ljufva blomsteröar?
Hur kan, så rikt på sviket hopp,
Så ständigt dödadt i din knopp,
Du i vår kärlek blomstra opp?
Ack, dyrast ej i lifvet är
Det som oss fröjd och lön beskär;
Men högst vid det vår själ är fäst,
För hvilket vi ha lidit mest
Och våra tårar strömmat.
Och derför, derför, hårda land,
Så oupplösligt fast du band
Vårt hjerta vid din kulna strand.
Och derför sjunger skaldens sång
Om sommarsol och vattensprång,
Och derför ljuder lärkans röst
I fjerran bortom natt och höst
Ur djupet af vår längtan.
Och hälften af vårt lif förgår
I väntan på en skymt af vår,
Som speglar sig i saknans tår.
Men ingen natt vår kärlek ser;
Der snögar ingen vinter mer,
Der hungrar ingen bitter nöd,
Der andas lif, där växer bröd,
Och dödens dimmor dagas.
Den hvita drifvan blommar grön,
Den frusna tegen ger oss lön,
Den mulna himlen hör vår bön.
Vårt hjärtas land, vår vinterbygd,
O värm dig i vår kärleks skygd!
Var rikt i oss! Var ljust och gladt!
Ur skuggan af den mörka natt
Din döda sol skall klarna.
Och Finlands jord, ej mera arm,
Skall äga än en hydda varm,
Att tina upp en mänskobarm.
