I det gröna 1 (Sehlstedt 1861)
| ← Nalle |
|
Sång 1844 → |
I det gröna.
När våren kommer, då vakna sippor
Och lärkan drillar sin sång i sky,
Och rosor växa i stora knippor
Liksom romaner af Eugéne Sue.
Och björken grönskar så högt på branten,
Och bromsen spelar på myggans bal,
Och svinen beta på dikeskanten,
Och orren spelar och göken gal.
Då strömmar folk utom alla tullar,
Att sommarns fröjder till mötes gå.
Men också är det helt andra bullar
Än hvad som vintern oss bjuder på:
I snö och väta jemt opp till hakan
Är Bores glädje vid vargars tjut!
Då drar man hop sina sängsparlakan
Och törs ej sätta sin nästipp ut.
Men vintern flyktar, den ryss-kossacken,
Och våren svänger sin blomsterstaf.
Då petar solen oss uti nacken,
Och ber oss titta kring land och haf,
Hvad härlig tafla, hvad lek och löjen!
Uthus och lador på tusen sätt
Utpyntas präktigt till sommarnöjen,
Och sämsta skrubb blir ett kabinett
Jag hyrt ett sådant, som förr var lada,
Nu är det fint som ett sweitzeri,
Så nära sjön att man der kan bada:
Man öppnar fönstret och hoppar i.
Der har jag dälder och blomsterkullar,
Der har jag rigtigt ett paradis.
Som Adam ligger jag sjelf och rullar
I solens sken som en liten gris.
Man nöjs med litet och har så roligt,
Man bryr sig ej om charcuteriet.
Man klappar mor litet smått förtroligt,
Och tittar in uti skafferi’t.
Man litet kraffs ner i korgen makar,
Tar några vänner i gladt förbund —
Och Herre Gud hvad den sexan smakar
Med lilla supen i grönan lund!
Ja, skål för våren och landet, bröder!
Ja skål, j blommor och gröna trän!
Ännu en skål, medan solen glöder,
Snart kommer hösten och kör oss hän.
Då skall man flytta till stan tillbaka
Och köpa talgljus och ta opp ved,
Och klä sig fint och hvar dag sig raka,
Och vara stel i hvarenda led.
