I en mörk och sorglig hydda
ser jag hälsans gud så vred,
med ett pulver i en sked,
stundom med en saft och krydda,
kring mig hasta, yr och rädd,
mot en hamn, med glas och pilar,
som uppå min tröskel vilar
och ser bister på min bädd.
Täcks Ers Excellens beskåda
en betryckt Apollos son,
längst i stugan in i vrån,
sjuk och bäddad i en låda,
med ett bläckhorn på en pall:
sorgligt för dess ögon prålar
morgonrodnans glada strålar,
dagens ljus och stjärnans fall.
Dock Apollo hos mig bliver,
i dess öppna famn jag flyr:
själv han denna handen styr,
som Ers Excellens tillskriver.
Jag är darrande och svag:
guden räcker mig sin lyra,
ber mig sjunga i min yra
för Ers Excellens i dag.
Straxt ett ögnablick sig tänder
oförmodat, sällt och kärt,
då det kval, som mig förtärt,
sig till idel hälsa vänder:
bröstet flämtar ej så tätt,
blodet i var ådra skalkas,
andedräkten liksom svalkas,
hjärtat suckar mera lätt.
Eders Excellens till ära
sjunger jag nu frisk och sund,
med musik vid Bacchi sprund;
ingen ting kan mig förfära,
varken avund eller tid;
vad som kostat ögats floder,
var en omsorg för min broder,
för dess välfärd och dess frid.
Mitt bekymmer lyckligt ändas
genom Eders Excellens;
längst vid Moguls rika gräns
skall ett tacksamt offer tändas,
under lovsång, pris och tack:
lyckans fröjd mig överhopar,
och Apollo till mig ropar:
Yngling! stig nu upp och gack.
