Från Wikisource, det fria biblioteket.
I månskenet.
Romans
vackert månsken sitter jag i båten
Och ber, mitt herrskap, vänligen att j
Tillåten,
Att jag får njuta af min fantasi.
Att börja med, så ber jag, att j måtten
Sentera reflektionen, som jag gör:
Att botten
Jag icke ser, och icke rår derför.
Ty vattnet är så fasligt djupt i viken,
Att ej dess djup med säkerhet man vet.
Nyfiken
Är jag ej heller att försöka det.
Se huru skönt den blonda månen lyser.
Så melankoliskt tyst är jordens ring,
Att nyser
En uggla blott, så hörs det vidt omkring.
Och i det dunkla djupet stirrar månen
Och darrar, som han gör i minsta bäck:
Förvånen
Er ej deröfver, han har vattuskräck!
Och strandens alar, som vi se och prisa,
De spegla sig i vågen, att dermed
Oss visa,
Att det går an att växa upp och ned.
Fast månen gudaskönt sin glans nu sprider,
Om sömnens ljufva kraf man dock påmins:
Omsider
Är det rätt lyckligt att en måne fins.
Och fast som nu jag alltid nattvak hatat,
Så ha vi ändå rott från häll till häll
Och pratat
Så mycket nonsens med hvarann i qväll.
I molnens bädd sig månen nu ses gömma.
Så vill jag ock ro hem af andans kraft
Och drömma
I natten se’n, hur roligt vi ha haft,
E. S—dt.
