Den trängtande kärleken.
1.
I werldens öken sitter jag,
En ensam turturdufwa,
Och törstar, smäktar dag från dag
I kärleksbranden ljufwa;
Af helig längtan hjertat slår,
Jag suckar, tills jag träffa får
Den som min själ blott älskar.
2.
Med outhärdlig kraft Han har
Mig dragit, fört och wunnit;
Till Honom hwarje tanke far,
Tills Honom sjelf jag funnit.
Han är den djupa kärleksbrunn,
Som läska kan min andes mun,
— Till Honom blott jag längtar.
3.
Hwem fyller ej mitt arma bröst,
Den tomhet jag der finner?
Hwem skänker swalka, lugn och tröst,
Om jag ej Honom winner?
Det högsta Goda för mig står:
Jag förr ock ingen glädje får,
Än det min själ omfattar.
4.
Du, Jesu! har i mig upptändt
Den törst och längtan rena:
En smak af himlen först mig sändt,
Se'n lemnat mig allena.
Min Gud, min skatt, hwar finnes Du?
Mitt andra Jag, hwar är Du nu,
Att själen må Dig famna?
5.
Jag skådar jord och himmel an,
Och hwad sig deri wisar,
Men ingenstädes finna kan
den fröjd, som själen lisar:
De sköna werken af Din hand,
De sätta mig blott mer i brand
För Dig, Du ewigt gode!
6.
Nej, Englar, stjernor, wärxter, djur!
Wid er jag will ej låda:
Guds egen saliga natur
Jag fått i andan skåda.
Ej något sinnligt räcker till,
Det ewiga jag hafwa will,
— Gud sjelf och intet annat.
7.
Du sjelf har gjort, att aldrig mig
Ett skapadt ting tillwinner:
Du drager, ochjag följer Dig,
Fast jag Dig än ej finner;
Du wet det wäl, Du känner mig,
Jag kan ej lefwa utan Dig,
Dig blott min själ kan älska.
8.
Min enda skatt, mitt enda stöd!
Hur länge skall jag bida?
Skall jag i sådan törst och glöd
Än länge ångest lida?
När skall Du komma, o min Wän,
Att åt mitt matta öga än
Din ljufwa anblick känna?
9.
O Skönhet, öfwer alla skön!
När will Du Dig förbarma?
När will Du lyszna till min bön;
När skall jag Dig omarma?
Du måste bli mitt hjerta när,
Det eöjest ej kan dwäljas här:
I Dig jag lefwer, röres.
10.
Förstör, Du starke! allt i grund,
Som mig från Dig will draga;
Smält bort mitt eget hwarje stund:
Det will min frid förjaga.
Skilj mig från allt, och allt från mig,
Tills jag i allt blir ett med Dig,
Och Du blott i mig lefwer.
11.
Jag kan ej mer, jag är så swag:
I tystnad jag mig böjer.
Ett stilla ack ur själen jag
Dock till Ditt öra höjer;
Du hör det wäl, o Jesu kär.
Jag derom sällt förviszad är,
Och skall min kärlek mätta.
12.
Nu aldrig mer min ande må
Från Dig, min Gud, sig wända;
Om än begären aldrig så
Min själ och kropp upptända.
Ej någon mer än Du, min Wän!
Skall nu och ewigt wara den,
Min själ tillbeder älskar.
