Lustigt leken gamla gossar!
Klar, som morgonsolen blossar mellan molnena,
bland pensionsbref och qvittenser
i min ficka slanten glänser genom trasorna.
Förr jag prygel tog och slängar
nu jag goda ord och pengar tar af herrarna,
esomoftast gratialer
och hvar jul en blank riksdaler, nött i kanterna.
Brännvin som ett vårregn duggar —
limpor äter jag — och tuggar blott virginia;
skjortor mig ej mera fela,
nya äro skorna — hela kommissbyxorna.
Men i kriget ack vi ledo —
utaf hunger, hvad de svedo tomma tarmarna,
och ur porerna i vågor
svetten rann — bland rök och lågor hveno kulorna.
Benen voro smala, slappa
liksom dankar, af de knappa dagportionerna;
och som sammanslagna bräder
käftarna — som barkadt läder torra, läpparna.
O, vi lågo i baracker
utan tak — och på bivacker midt i vintrarna;
dock kossakerna vi klådde,
och i bara hjertblod tvådde bajonetterna.
Tappert slogs jag i bataljer,
fick blessyrer och medaljer vid Walkiala;
och se'n stryk af sjelfva satan
vid det tusan djefla Ratan utaf Ryssarna.
Hvar jag der min näsa vände,
hett om öronen det brände; polisongerna
sveddes — och på mången hjelte
uti värman blyet smälte i moustacherna!
Det var svårt på alla ställen
ifrån Åland opp till fjellen — glest om risparna
som om känslor hos de råa,
genompiskade och gråa Muskoviterna.
Klarögd, som en aftonstjerna
var min lilla finska tärna; men min käresta
mördad blef — det är detsamma —
För sin trohet . . . Fan anamma de barbarerna.
Men en knekt ej höfves gråta;
må min svaghet Gud förlåta! Marketenterska!
Vi ska läska våra strupar:
tre stop öl och tio supar åt kamraterna!
Väl jag krita har, din smärta —
men, för hennes skull, mitt hjerta! här är pengarna;
Fan må något skyldig vara
(det förstås för ölet bara), skrif opp suparna!
Trumman går — gif akt, soldater!
spott ut bussarna, krabater! kröken armarna!
Gör er färdiga att pimpla,
håll till godo med de simpla finkeljungfrurna!
Förr vi stodo stela, spända
såsom hackor — och som tända ljus i rotarna;
stumma, lystnande — och hörde
på förbannelser — och rörde ej på ögona.
Med kokarden midt i skallen
står nu krutsprängd, brun som tallen, styf i senorna,
som en kaja full, här sjelfva
flygelkarlen numro elfva vid Sprengtportarna!
