Italine (dikt)
| ← Ord, egnade *** |
|
Ynglingen → |
Italine.
I.
Du mitt skaldehjerta
Wore det wäl så,
Att du dig förälskat
En gång har också.
Anar wäl ditt pulsslag
I sin ljufwa gång,
Mer än skalden sjunger
I sin warma sång?
Underbara drömmar,
Som mitt hjerta när!
Wackra Italine,
Jag har dig så kär!
Sângens mö, den stöna,
Är ej ensam mer,
Bredwid sångens tärna
Italine ler.
Båda blyga skära,
Fulla utaf lif,
Båda lika kära
För mitt wäsens lif.
Sluten er som systrar
Ljufligt till hwarann,
Nären i mitt hjerta
Sångens helga brand.
Då skall hjertat aldrig
Stanna i sitt slag,
Ewigt då jag sjunger
Ewigt ung är jag.
Italine! flicka
Med de ögon blå,
I mitt hjerta waknar
Lifwets fröjd också,
Lifwets warma längtan
Att ej ensam stå,
Sången är min fästmö, —
Du är det också.
II.
Till min Sångmö.
Nu har du en syster
Min sörjande brud,
Nu har du en syster
I leendets skrud;
Nu har du en syster,
Så wacker, så ljuf.
Så fin och så älsklig,
Precis såsom du.
De ögonen stråla
I kärlekens brand,
Nu har du en syster
I känslornas land.
Nu helsa den sköna
Wid strängarnes ljud.
Ljuft helsa din syster,
Min rodnande brud!
III.
Min Sångmös helsning.
Wälkommen i mitt rike
Du wackra blyga wän,
Wälkommen, sköna syster,
Här andas kärleken.
Wälkommen under skuggan
Af hjertats blomstergård,
Der om dess skönsta blommor
Wi taga ljuflig wård.
All ros och lilja lemnar
Jag leende åt Dig,
Cypresserna behåller
Jag sjungande för mig.
All dröm om glans och glädje
I hjertats blomstergård,
Dem lemnar sångens dotter
Åt Italines wård.
De skola stråla wackert
Wid wården af din hand;
Jag will för mig behålla
Blott detta hjertas brand,
Dess brand, dess wilda lågor,
Dess hemska klagoljud,
Och all dess dystra frågor
Till ödets mörke Gud.
