Italines slummer
| ← Kanske |
|
Jordens frieri → |
Italines slummer.
I.
Blott swept i lätta linnen,
Hon stod wid bordet än,
O, skall jag qwällens minnen,
De ljufwa, lemna ren?
O, skall jag gå att sofwa
Uti din famn, o natt!
Först måste du mig lofwa,
Att jag får drömma gladt.
Jag will dig allt förklara
Hur drömmen wara bör,
Om litet till du lägger
Det ej min hjertro stör.
Se! främst uti din tafla
Jag will min yngling se,
Och han skall lika wackert
Som nu i afton le.
Han skall detsammma säga,
Som han i afton sad’,
Han skall detsamma bedja,
Som han i afton bad.
Men det hör ej till saken,
Att de som woro här,
De många andra alla,
Precist just äro der.
Ja, om för godt du finner,
Det händer dock ibland,
Så kunde wi fast wara
I natt på tu man hand.
Hwad se’n du än will måla
Det måla ljuft och godt;
Du milda nattgudinna,
Har du min bön förstått?
Och med en suck halft sorglig,
Halft aningsfull och ljuf,
Hon släckte ljusen stilla,
Och gick att slumra nu.
II.
Den skönaste af alla
I drömmakungens hof,
Han gick att le och skalkas
Der Italine sof.
Och lätt och luftig swäfwar
Han der för tärnans håg,
Och tusen nya bilder
Ung Italine såg.
Sist lägger han på barmen
En ros så underskön,
Och hwiskar ljuft och stilla,
Ett svar på hjertats bön.
Men hwad han talt och hwiskat,
Den skälmska drömmagud,
Det wet blott Italine,
Som står i afton brud.
