Ja jag vill leva, jag vill dö i Norden

Ja jag vill leva, jag vill dö i Norden av Frank Heller

Publicerad i Dagens Nyheter 4 november 1928.

En gång träffade jag i Rom — det var 1923, endast ett år efter marschen mot Rom, på den tid då Italiens söner och döttrar ännu kunde resa ut i världen och inte svartsjukt lagrades i hemlandet, årgång efter årgång, som det sker med vinmärken och soldater — en gång år 1923 träffade jag alltså i Rom ett Italienskt par, man och hustru, som gjort den ofattbart långa resan till nordpolen, det vill såga till Köpenhamn och Stockholm, ty blygsammare än Nobile önskade de inte plantera den grön-vit-röda flaggan högre mot norr. Det var de första italienare jag träffat som hade någon idé om vad som låg norr om Unter den Linden, och alltså föll jag för frestelsen och frågade:

— Nå, vad tyckte ni?

På en sådan fråga finns det för hövliga människor — och alla Italienare äro födda hövliga — endast ett svar, det som återfinnes i de dagliga tidningarna var gång en utlänning besökt Stockholm eller Köpenhamn. I samma ögonblick som jag framställt frågan slog jag alltså blygsamt ned ögonlocken och beredde mig att säga:

— Ni överdriver, caro signore! Cara silgnora, ni är alltför älskvärd! Nej, ni smickrar, ni smickrar!

Men jag slog omedelbart upp ögonlocken Igen, Ty vad italienaren och hans maka svarade på min fråga var:

— Ah, che barbaria!

— Hur? stammade jag. Jag hörde visst inte rätt! Var det någonting som var barbariskt där hemma?

— Ja, ropade de med en mun. Smörgåsarna! Dessa förfärliga smörgåsar! Centimetertjockt smör, och så fet ål ovanpå smöret, eller fet korv, eller fet ost. Förfärligt! Barbariskt!

— Gudskelov! suckade jag. Det är Danmark ni tänker på, inte Sverge. I Sverge ha vi smörgåsbord, där breder var och en sin smörgås efter behag! Ett så dumt barbari som danska smörgåsar vore otänkbart hos oss, madonnan vare lovad!

— Det är möjligt, medgåvo de en smula förvirrade. Men så värmen! Den plågade oss både i Sverge och i Danmark, och den är ett ännu större barbari än smörgåsarna!

— Värmen? stammade jag allt mer och mer förbryllad, ty detta var det sista klagomål jag väntat mig från tvenne Söderns barn. Sade ni värmen, Caro signore?

— Ja! ropade han med flammande ögon. Just värmen. Inte solvärmen — den är sund, och den fingo vi inte för mycket av. Men den förfärliga, barbariska värmen överallt där människor uppehöllo sig i sällskap! I restauranger, i kaféer, och framför allt i järnvägståg. Aldrig, signore, aldrig ha vi upplevt något så fruktansvärt. Tänka sig att uppvärma ett rum där människor skola äta till 25 grader Celsius! För att inte tala om en lokal där man både äter, dricker kaffe och likörer och röker feta cigarrer! För att inte tala om en järnvägskupé, där man sitter inspärrad i timvis med människor som inte alls äro parfymerade, som själva avsöndra värme, och som i denna upphettade luft avsöndra både värme och annat! Barbaria della barbaria! Hällre det iskalla stengolvet i en osteria på Kampanjan en dag i februari! Tuset gånger hällre de ouppvärmda, skakande vagnarna i ett italienskt tåg än era eleganta vetenskapliga, överuppvärmda järnvägsvagnar i Norden!

Så ropade han med flammande ögon, och jag skakade bedrövad på huvudet som åt ett barns eller en dåres utgjutelser. De iskyliga italienska krogarna skulle vara att föredraga framför våra eleganta plyschfodrade restauranger! Löjligt! För att inte tala om deras tåg jämförda med våra! Komiskt!

Detta skrives i en elegant, vetenskaplig skandinavisk järnvägskupé. Ute är det 17 grader varmt, ty det är indiansommar, inne i kupén 28, ty jag är inspärrad med fem feta handelsresande, som var och en avsöndrar lika många kalorier som en fotogenkamin. Dessutom bolma de på fem fruktansvärda bremercigarrer. Dessutom vägra de att öppna fönstret så mycket som en centimeter. Min puls är 110 och min temperatur är 89,8. Det är tre timmar tills jag kommer fram. Med uppbjudande av mina sista krafter och kupéns sista rester av oxygen reser jag mig och sjunger:

"Ja, jag vill leva, jag vill dö i Norden!"