Jerusalem (Melin)
|
Vid älfverna i Babylon
satt Elieser, Rakels son;
hans blick var sänkt mot flodens strand,
han skref uti dess våta sand:
Jerusalem.
»Jerusalem, Jerusalem,
min längtans stad, min glädjes hem,
om jag för världen glömmer dig,
då tage Gud sin nåd från mig —
Jerusalem!»
Och floden steg och sköljde bort
det ord, han skrifvit, innan kort,
och vinden växte, vågen kom —
han skref och skref det åter om:
Jerusalem.
»Jerusalem, din tid är slut,
ditt namn från jorden plånas ut,
ditt folk ej mer församlar sig,
men jag skall ej förgäta dig,
Jerusalem.»
Han böjde sig mot flodens våg
och stirrande i djupet såg,
och vattnet växte tum för tum —
han skref och skref i vågors skum:
Jerusalem.
Och vattnet steg allt mer och mer,
han drogs i mörka djupet ner,
och stormen röt, och hemskt däri
sig blandade hans klagoskri:
»Jerusalem ...»
Tomt är nu Eliesers rum,
hans röst bland Israels ätter stum;
blott Eufrats böljor minnas än
och sucka om och om igen:
Jerusalem.