Det är Johan Svensson, han går till Guds hus,
han talar om rågen och veden
med skräddarn och smeden,
och skorna klampa i byvägens grus.
Han sitter i bänken med händerna knäppta
och lyssnar till orgelpipornas brus.
Hans tankar än äro lösta och släppta,
de stiga i början som stilla rök
om morgonen stiger ur stilla kök,
de sväva ut över vången
och hemgårdens drängar och pigor
och åkergärdenas vete,
men snart de livas av sången
och dansa som unga kvigor,
som nyss blivit släppta på bete.
Nu stannar herden vid altarets bord
och sjunger ett bud för sin hjord,
och se, Johan Svenssons tankar bli tagna
och helgade, smekta och slagna
av höga och heliga ord,
och fingrarna rakna,
och örona vakna,
och tankarna lyfta från jorden i flykt,
flaxande ännu och skyggt.
Men snart de kretsa i vida ringar
sävligt och tryggt,
där himmelens storklocka klingar,
och änglar sväva sakta i dans,
och facklorna lysa med sövande glans.
Där sitter han stilla med händerna knäppta
och tankarna lösa och örona täppta,
då börjar hans huvud vaja och gunga
som axet vajar på vitnat strå,
när sommarens soliga vindar gå,
och djävulen står bland de himmelska lammen
och viftar med svansen.
Men prästen s0ger äntligen amen,
då mista Svenssons tankar balansen
och glida ner från silvermolnbackarna,
och Svensson kommer till sansen
och tittar vänner och grannar i nackarna.
En orgelbasun av jordiskt trä
för honom åter till hemjordens trakt,
och han sträcker ut sitt somnade knä
och vaggar på huvet i psalmsången takt.
Det är en bonde. Han går från Guds hus
i byvägens grus.
Här gingo hand fäder fordomdags
för att offra blankögda stutar
till den, som bevarar hemmets knutar
och skyddar svedjornas gyllene ax.
Johan Svensson har både hem och gård,
som väl kan behöva skydd och vård,
han har offrat i dag, han har klätt sig i krage
och gått en mil över by och hage.
Han talar om säden och veden
med skräddarn och smeden.
